deltagande jag kände för henne. Då sade
hon med mycken liflighet; Gode doktor, sök
ej så långt borta orsaken till mitt onda; fäst
er ej vid min puls; det är mitt hjerta
som slår för väldsamt. Säg om ni så vill
att jag är barnslig, men gode doktor jag är
lite bekymrad nu på morgonen. William skall
lemna mig; ja, han skall resa på andra sidan
om berget till närmaste stad, att lyfta pen-
ningar man sändt ozs.s
Och när skall han återkomma?, frågade
jag henne med deltagande.
Hon smålog, rodnade nästan, och gedan
med en blick, som tycktes säga: skratta inte
åt mig, svarade hon: aftonI,
Jag kunde oaktadt den bedjande blicken
ej låta bli att småle.
En betjent framförde till trappan, just i detta
ögonblick, den häst som herr Meredith skulle
rida. Eva steg upp, gick ut i trädgården,
närmade sig hästen, och under det hon smekte
dess mahn, böjde hon sitt hufvud under hä-
stens hals, måhända för att dölja några tårar
som framstucko. William kom, och sedan
han satt sig på hästen, upplyfte ban sakta sin
hustrus hufvud. .
Barn!, sade hän i det han betraktade henne
med kärlek och kysste henne på pannan.
William! Det är derför att vi ännu inte
På en gång varit skilda för så många timmar.
Herr Meredith böjde nu sitt hufvud till Eva,
kysste om igen hennes Jjusa lockar; sedan
tryckte han sporren i hästens sida och for i
salopp. Jag är öfvertygad att han också var
ite upprörd, Ingenting är eå smittsamt som
svagheten hos dem man älskar: tårar fram-
kalla tårar, och det är icke något vackert
mod man visar, då man sitter med torra ögon
bredvid en gråtaride vän.
Jag aflägsnade mig. Inkommen i mitt rum
i den - obetydliga stugan, satte jag mig att