deltagande jag kände för henne. Då sade hon med mycken liflighet; Gode doktor, sök ej så långt borta orsaken till mitt onda; fäst er ej vid min puls; det är mitt hjerta som slår för väldsamt. Säg om ni så vill att jag är barnslig, men gode doktor jag är lite bekymrad nu på morgonen. William skall lemna mig; ja, han skall resa på andra sidan om berget till närmaste stad, att lyfta penningar man sändt ozs.s Och när skall han återkomma?, frågade jag henne med deltagande. Hon smålog, rodnade nästan, och gedan med en blick, som tycktes säga: skratta inte åt mig, svarade hon: aftonI, Jag kunde oaktadt den bedjande blicken ej låta bli att småle. En betjent framförde till trappan, just i detta ögonblick, den häst som herr Meredith skulle rida. Eva steg upp, gick ut i trädgården, närmade sig hästen, och under det hon smekte dess mahn, böjde hon sitt hufvud under hästens hals, måhända för att dölja några tårar som framstucko. William kom, och sedan han satt sig på hästen, upplyfte ban sakta sin hustrus hufvud. . Barn!, sade hän i det han betraktade henne med kärlek och kysste henne på pannan. William! Det är derför att vi ännu inte På en gång varit skilda för så många timmar. Herr Meredith böjde nu sitt hufvud till Eva, kysste om igen hennes Jjusa lockar; sedan tryckte han sporren i hästens sida och for i salopp. Jag är öfvertygad att han också var ite upprörd, Ingenting är eå smittsamt som svagheten hos dem man älskar: tårar framkalla tårar, och det är icke något vackert mod man visar, då man sitter med torra ögon bredvid en gråtaride vän. Jag aflägsnade mig. Inkommen i mitt rum i den obetydliga stugan, satte jag mig att