regeringen icke vidare ärnade mottaga någo slagskollektivförklaring från biskoparne kyrkoprovinsen. Konungen af Wiirteraberg heter det vidare, har med förvåning förnum mit, att biskopen af Rothenburg deltagit i ei demonstration, som skrifvelsen betecknar så som en förnärmelse mot statens lagar. Skrif velsen slutar med följande ord: I alla hän delser tror sig H. M. böra öppet förklara, at om någon skulle göra ett försök att sätta verkställighet principer, som äro snörrätt stri dande mot statens lagar och konstitutionen som hrr biskopar besvurit, så skall H. M veta att begagna den af Gud honom förlänad makt, för att göra suveränitets-rättighetern gällande. En dylik skrifvelse har äfven badiske kul tusministern aflåtit till erkebiskopen i Freyburg Man ser med hvilken ifver den katolsk: prelaturen sträfvar att återupprätta en makt som man trodde vara försvunnen med medel tiden. Under den politiska domningen vilj de passa på tillfället att smyga sitt ok på sjä larne och qväfva den andliga friheten och på samma gång skaffa sig ett inflytande på de politiska området, som alldeles strider mo andan af värt tidehvarf. Men de ärevördig: fäderna framkalla sjelfva straffet, då de inbil sig att kunna bjuda Europa Gregorius VII: gamla ok. De framkalla en lika förskräcklig reaktion som den i 18:de seklet. Voltair var alldeles förglömd och ur modet; de kall Voltaire åter till lif. Efter behofvet af religiositet skall nu komma behofvet af menni skoandens befrielse från de bojor, hvari mar nu vill fängsla honom. Det är på detta sät kyrkan arbetar på sin egen ruin, och henne: argaste fiender kunde icke tillråda henne någon väg, som vore mera förderflig för henne: egna intressen. Jag återkommer till Berlin, Här ha vi hafi en slags ministerkris; denna gång var de verkligen fråga om rågonting mera än er kulisgintrig. Junkerpartiet, som sedan längre tid i hemlighet regerar regeringen, gjorde min af att sjelf fatta regeringstyglarne. Man lät cirkulera en ministerlista med namn af äkts fullblodsaristokrater. Liksom alltid härledde sig denna kris af en tvist mellan den ministeriella byråkratien och junkrarne med hofpartiet. Det var fråga om nägra presidentplatser, som hr v. Manteuffel, chefen för byråkratien eller den moderata högern (vi ha nu kommit så långt, att sjelfva hr v. Manteuffel börjar proportionsvis få en anstrykning af moderation) icke ville ställa till junkrarnes disposition. Då utbröt oenigheten. Herr v. Mauteuffel erbjöd :för hundrade gången sitt afsked. På konseljpresidentens begäran kom prinsen af Preussen till Berlin, för att bilägga saken. Han mottog en deputation af kammarledamöter, hvilka han afrådde att alltför blindt brådstörta på reaktionens bana. Detta tal, hvilket man sade efter vanligheten vara inspireradt af hans gemål, väckte mycken uppmärksamhet. Emellertid låta icke de pri vilegierade afskräcka sig af någonting sådant. De veta att prinsen af Preussen icke är dem så alldeles bevägen; men de sömma oförtrutet på reaktionens fana och taga till valspråk: post nos diluviamx (efter oss må syndafloden komma). Hvad krisen angår, tror man, att herr v. Mauteuftel, såsom vanligt, skall gifva efter och låta junkrarne få de sysslor, hvarom varit fråga. Det är ett nytt bevis derpå att de liberala institutionerna vinna föga på byråkratiens och junkrarnes inbördes strider. Den 28 April afled i Berlin Ludvig Tieck, den ryktbare noveliförfattaren och kritikern, Shokespeares elegante öfversättare. Han var den siste representanten af denna romantiska skola, som gjorde så mycket väsen af sig under den tyska restaurationsperioden. Tieck var en af cheferna för denna skola, som icke får förbiandas med den sedermera uppkomna franska romantiken. Tieck har skapat verk, hvilka icke skola förgätas i vårt lands litteratur. Men just de bästa af dessa verk, såsom ,Prins Zerbinos, Cevennerkriget och Phantasus, ha icke blifvit bekanta annat än för ett ringa antal af anhängare och litteratörer; de ha uppletvat få upplagor. Deras författare befann sig snart i full opposition mot den nyare litteraturen och lyckades aldrig vinna någon popularitet. I afseende på Tiecks yttre ställning voro de sista 10 ören af hans lif de lyckligaste. Konungen af Preussen hade kallat honom från Dresden, der han lefde i förgätenhet, till Berlin och försskrat honom om en pension. Han omgaf sig med en krets af förtroliga vänner och epeciella beundrare af hanstalang; han anordnade hemma hos sig mycket eftersökta litterära soirer, vid hvilka man sökte hålla vid lif de romantiska traditionerna, ett fantastiskt element, blandadt med humor, och ett nykristligt element, blandadt med en smula vällustig sinnlighet. De representerade ännu en litteratur, som är afslutad, och man skulle kunna säga om Tieck: hans verk följa honom i grafven! Konungen af Belgien väntas i dag till Berlin. Ni vet att han kommer för att presentera sin son, hertigen af Brabant, den presumtive arftagaren, för preussiska, sachsiska och österrikiska hofven. Den politiska betydelsen af denna resa kan icke missförstås. Konungen vill visa att han icke är isolerad i Europa. Ni känner redan berättelserna om den hotande not, som franska regeringen tillställt den belgiska under förhandlingarne om den orientaliska frågan, liksom äfven, enligt uppgift, hofven i Haag och Turin. Konungen af Holland har nyligen, utan tvifvel af eftergifvenhet för Louis Napoleon förändrat sin minister och lofvat att i händelse af en konflikt iakttaga en sträng neutra-. litet. Det som nu passerar i Haag är af mucken wviot för gakernast allmönna etällning