UTRIZES EORRESFONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 2 Maj. I mitt sista bref underrättade jag er om kejsarinpans grossegs. Ni vet redan at Mo: nitören ait dessa förhoppningar blifvit om in.et. Kejsardömet får altså ännu länge sakns en direkt tronarfvinge. Ewedan jag börjar med att tala om kejssrinnen, så synes mig den filusoliska opa:tiskhet, som ni vet jag gjort mig till Jag äfven i politiken, fordra att jag yttrar några ord or den allmänna opinionens stämning i afzeervde på hennes majestät. De obehagliga intrycken utplöänas och de goda siå rot. Man söger de: hon visat sig ädel, oegennyttig, egande sjö och bjerta, och denna chevalereska anstrykNing, fom opinionen med eiler utan skäl uillskritver henne och som i början siött: något. wan märker den icke mer elier man tycke: numera om den. För närvarande berättar man om henne en mängd små drag, i hvilka de: ranska karakteren tror sig igenkänna sig sjeli under de varma spanska tärgerna. En atmine vänner berättade mig t. ex. följande anekdot: don befann sig vid en badort på spanska gränsen samtidigt som äfven han uppehöll sip ler. På detta ställe har man hvarje år ett slags bergkappränning, i hvilken den blir gesrare som först uppnår bergets topp. Spanorerna täfla bärvid med franemännen i denne insträngande lek, och från urminnes tider ver Jet vanligt att spanjoren hemförde priset. Jenna gäng fick emellertid täflingsspelet er innan utgång. En fransman trnumferade. M:lle de Montijo blef, berättas det, hiröfver å uppbragt att hon, inväntande sin landsman lä han besegrad nedsteg frän berget, fattade wonom i kragen och utropade: Eländige, du var befläckat den castilianska äran !. — En sälan vrede, synnerligen då den framblixtrar ur köna ögon, behagar oändligen fransmännen. Ett annat drag. M:lle de Montijo skulle a knutit ett vänskapsband med mille Odier. iom för närvarande är general Cavaignacs hutru. I det ögonblick hon stod i begrepp att ippstiga på kejsartronen skall hon ha gjort wu besök hos M:me Cavaignac, varit hönföande af öppenhet, behag och vänlighet, samt tiryckt den stora ledsnad hon erfor deröfver tt politiken åtskiljde generalen från kejsaren. vilket förhållande hon dock försäkrade icke kulle förhindra kejsarinnan att alltid för M:me Javaignac förbätva Eugenie de Montijo. Det ena ordet, söger man, ger det andra. Ni torde stundom ha frågat er hvad som biifrit af general Cavaignac, som epelade en så tor roll i vär 1848 års republik och som. mm också icke med all möjlig grace, dock ned fulikomlig redbarhet afstod den republisanska makten åt den, som deraf så snart kulle göra en kejserlig makt. Generalen vitag i Paris, utan tvifvel föremål för mångens ppmärkssmbet och tysta förhoppningar, men ätande händelserna hafva sin gång utan att på något sätt blanda sig deri, ens med orden. Vare sig att. han bor i Paris, der han tillringar vintern, eller på sin svärfaders landtgendom på Sevres höjder, der han tillbrinsar den vackra årstiden, så lefver han i kretsen Vf några vänner, och verlden bvarken ser eler hör honom. Det är emellertid ingen tvifel underkastadt att hans namn vore det som örst skulle genljuda från alla båll om en ny