vidare innehåller om erkebiskopen, konsistoierna, gymmasierna m, m å a pastorat i n uraftigaste kämpen för sakernas nyare och bäitre ordning, grep han sig an med at till de tre 8. k. fasia klasseroa, som äro tillitua, nedfiytta äfven den fjerde, hvilket strider belt och hället emot konungens bref af 1849. Ödmjukt, och kanske villigt, fogade sig lärarpe efter bans härom yttrade önskan. Dä h. h. icke kunde i Strengnäs medbiona äfven den femte klassens nedflyttning till fast klass, äro vi för vär del ofvertygade, att han, om hans räd blitvit af hr Reuterdahl inhemtadt, icke underlätit att tillstyrka, att ett groft tvärstreck må dragas just mellan sjette och jemte klasserna, bvarigenom man har det gamla gymbasiet äter vederbörhgen afskiljdt ifrän den gsrmla skolsn, heldst om, såsom man har auledning förmoda, afven med detsamma stadgas, att ingen lärare, som undervisar i de tre öfre klasserna, bör eller fär undervisa i nägon eller nägra af de fem vedre. Derisenom har man också äter stadgad den förhatliga skiluvaden mellan två sag elementarlärare, lektorer och skolmeagistrar., hvilken visserligen icke npågonsin de facio varit upphäfd, men de jure i det nåmasie varit det och kunnat blifva det beh och bål. jet, om man värdat sig att snart företaga eo lätt verkställd ändring med domkapitlen, som äro en svär kräfta för läroverken derigenom, att lärare vid de iednare skola vara bisittare i de förra.s Följande rader torde äfven här böra anföras: Hvad som mest förundrar oss, är att hr statsrädet Reuterdahl, som sjelf blott igecomgätt en skola, nnan hac blef student, och säledes funnit af erfa renhet, hur. längt man äfven med småö krafter kan lyckas komma i en skola, dä ofta garska stora för lösas på ett gymnasium, och att br ärkebisko pen, som säkert kan draga sig till minues, buru Bet godt ban säsom gymnssiilärare förmädde ästsdkomma, vare sig till ordving, fit, uppmärksamhet eler kunskaper, och som, i egenskap at biskop och ;pkorus, hade ett, såsom det oss synes, ej ringa obesag af att oupphörligt se, huru, under gamla ordnirsen eller oordninpgen, gymnasiilärarne nästan utav mdantag voro likgiltige, gymnasiiungdomen allmänast inbilsk, men okunnig, bängstyrig och kanske ner, dä deremot under sakernas förskndrade skick, mestadels prosten Leonardssons förtj nst, en stor förvättring äfven i de flesta ofvarnämnda fall inträdde — at, säge vi, dessa båda höga herrar kunna anse: rara benägne att handlöst störta oss tillbaka i det, om tydligen visat sig säsom odugligt och förstörande, ch det, innan man ens hunnit frambringa mnägr: gentliga resultaier med de ännu icke i 4 år gamle örsöken att ästadkomma nägot bättre, än det, som ned största skäl blifvit utdömdt., —LLLvon: