ig denna belefvenhet i högre grad af något
elslående i de bemödanden Ryssland oupp-
vörligen gjort att moraliskt lönmörda turkiska
egeringen genom utspridandet af de gräsli-
saste rykten, genom försäkran till dess kristna
pefolkning att furst Menschikoff för ryska
ubler köpt de inflytelserikaste medlemmarne
uf Ottoroanska regeringen, i ändamål att ned-
sätta denna regering i de kristnes aktning?
Vi förmoda att båda dessa anledningar sam-
nanverkat med Englands och Frankrikes fa-
sta och eniga hållning.
Exaellertid har en eidbrand blifvit inkastad
. den grekiskt kristna befolkningens sinnen,
och dessa slaver drömma nu om ingenting
annat ön att en vacker morgon få se korset
åla på Sankt Sophias tinnar i halfmånens
I hela Orienten berusar sig den gre-
viska kristenheten med munken Agathangelos
bekanta profetia, att turkarnes herravälde i
Cuaropa skall gå till ända inom första året på
femte eeklet af den bysantiska kejsarstadens
all. Detta år är det innevarande.
Denna eld, som Ryssland så ifrigt under-
blåst, torde svårligen länge kunna dämpas,
och ingen torde göra sig stora illusioner om
varaktigheten af Portens välde i Europa. -Men
en annan sak är hvem som skall ärfva dess
spira. Moan har tagit för afgjordt att det må-
ste bli Ryssland, som skulle på sin höjd åt
Österrike kasta en munsbit af rofvet. Skulle
man hafva bedragit sig? Om de grekiska
kristna skulle allmänt komma på den tanken,
att de icke behöfde Rysslands beskydd för att
vara oberoende af Porien, så ligger Lamar-
tines såsom ett politiskt svärmeri beledda tanke
på en sjelfständig federativstat af orientaliska
kristna nära till hands. Om Frankrike och
England enigt vilja det, kan en sådan fede-
rativstat obemärkt uppväxa under Poriens no-
minella öfverhöghet. Ty i dessa makters
mun vill Portens integritet säga föga mer än
skenet af osmaniskt välde, konstfulit upprätt-
hället för ait tiena till en gränsmur mot Ryss-
lands förstoringsbegär i Södra Europa.
För Rysslands vestra granne bör den ori-
entaliska frågan ha ett särskildt intresse. Den
östra kolossen kan endast lefva genom att
utvidga sig. Stänges hans framsteg i söder,
måste han hvälfva sina massor åt ett annat
håll. Hans diplomatiska vishet nöjer sig ej
med att spinna en tråd i eender. Med ett
stadigt öga fästadt på Preussens östra provin-
ser, sträcker han ett smidigt finger in i de
olycksaliga förvecklingarne af den danska arf-
följden. Han vill naturligtvis ingenting annat
än hjelpa; han, som sjelf är så stark, känner
sitt ömma hjerta smälta af behoi att stödja
andras svaghet. Han är så oegennyttig, så
ädel, så uppoffrande, att våra nallvarsamma
statsmän ej finna nog vältaliga ord att vär-
digt lofsjunga hans nåderika mildhet.
Skulle emellertid de ryska inflytelserna j
Orienten verkligen vara i nedgående, torde
också åsigterna om den enropeiska nödvän-
digheten, i det vestra Europa inom kort fö
ett förändradt utseende. De få ord vi i gäl
anförde ur en engelsk tidning angående nöd-
vändigheten att af ryska kejsaren fordra er
definitiv afsägelse af alla anspråk på arfsrät
till Danmarks krona, äroi detta afseende icke
utan sin betydelse.