ig denna belefvenhet i högre grad af något elslående i de bemödanden Ryssland ouppvörligen gjort att moraliskt lönmörda turkiska egeringen genom utspridandet af de gräslisaste rykten, genom försäkran till dess kristna pefolkning att furst Menschikoff för ryska ubler köpt de inflytelserikaste medlemmarne uf Ottoroanska regeringen, i ändamål att nedsätta denna regering i de kristnes aktning? Vi förmoda att båda dessa anledningar samnanverkat med Englands och Frankrikes fasta och eniga hållning. Exaellertid har en eidbrand blifvit inkastad . den grekiskt kristna befolkningens sinnen, och dessa slaver drömma nu om ingenting annat ön att en vacker morgon få se korset åla på Sankt Sophias tinnar i halfmånens I hela Orienten berusar sig den greviska kristenheten med munken Agathangelos bekanta profetia, att turkarnes herravälde i Cuaropa skall gå till ända inom första året på femte eeklet af den bysantiska kejsarstadens all. Detta år är det innevarande. Denna eld, som Ryssland så ifrigt underblåst, torde svårligen länge kunna dämpas, och ingen torde göra sig stora illusioner om varaktigheten af Portens välde i Europa. -Men en annan sak är hvem som skall ärfva dess spira. Moan har tagit för afgjordt att det måste bli Ryssland, som skulle på sin höjd åt Österrike kasta en munsbit af rofvet. Skulle man hafva bedragit sig? Om de grekiska kristna skulle allmänt komma på den tanken, att de icke behöfde Rysslands beskydd för att vara oberoende af Porien, så ligger Lamartines såsom ett politiskt svärmeri beledda tanke på en sjelfständig federativstat af orientaliska kristna nära till hands. Om Frankrike och England enigt vilja det, kan en sådan federativstat obemärkt uppväxa under Poriens nominella öfverhöghet. Ty i dessa makters mun vill Portens integritet säga föga mer än skenet af osmaniskt välde, konstfulit upprätthället för ait tiena till en gränsmur mot Rysslands förstoringsbegär i Södra Europa. För Rysslands vestra granne bör den orientaliska frågan ha ett särskildt intresse. Den östra kolossen kan endast lefva genom att utvidga sig. Stänges hans framsteg i söder, måste han hvälfva sina massor åt ett annat håll. Hans diplomatiska vishet nöjer sig ej med att spinna en tråd i eender. Med ett stadigt öga fästadt på Preussens östra provinser, sträcker han ett smidigt finger in i de olycksaliga förvecklingarne af den danska arfföljden. Han vill naturligtvis ingenting annat än hjelpa; han, som sjelf är så stark, känner sitt ömma hjerta smälta af behoi att stödja andras svaghet. Han är så oegennyttig, så ädel, så uppoffrande, att våra nallvarsamma statsmän ej finna nog vältaliga ord att värdigt lofsjunga hans nåderika mildhet. Skulle emellertid de ryska inflytelserna j Orienten verkligen vara i nedgående, torde också åsigterna om den enropeiska nödvändigheten, i det vestra Europa inom kort fö ett förändradt utseende. De få ord vi i gäl anförde ur en engelsk tidning angående nödvändigheten att af ryska kejsaren fordra er definitiv afsägelse af alla anspråk på arfsrät till Danmarks krona, äroi detta afseende icke utan sin betydelse.