verbjödo hvarandra i nit att försäkra den höga Porten om sina suveräners välvilja och intresse för dess sjelfständigbet. Man tror dock att detta beskydd ej biifvit vunnet utan en förbindelse å Portens sida att fortskrida på förbättringarnes bana, att åter kalla de under namn af Tanzimat bekanta organiska lagarne i verksamhet, och så vidare. Den nya banken har kommit till stånd, och med den tusen körslager till inre reformer, hvaribland jernvägarne i första rummet sysselsätta allmänna uppmärksamheten. Sultanen ämnar genormsköra hela sitt rike med dessa det industriella lifvets pulsådror, och han har med lord Stratford rådgjort om planen till detta jernvägsnät, zom skulle förena Konstantinopel med Belgrad, Niki med Salonichi och Widdin, Routschouk med Warna, och slutligen Widdin, öiver Tirnow, med Schumla och Warna. Det gamla stockturkiska partiet synes åter vara utwängdt för en tid, och det osmaniska riket solar sig ånyo i återskenet af den vesterländskal odlingen, omvändande det gamla tänkesprå-! ket: från östern ljuso. I samma mån som Englands och Frankrikes regeringar visat sig eniga att taga den gamla Porten under armarne, har den ryska ambassadören, som i engelska och franska rinistrarnes frånvaro förde ett så käckt språk, fallit betydligt till fota, Väl må Times hafva rätt, att han sjelt aldrig framställt några fordringar utöfver frågan om den heliga grafven, men han har dock låtit sina underordnade framkasta vinkar om helt andra saker, om förnyandet af traktaten i Unkiar-Skelessi; om offoch defensiv-förbund, hvari Ryssland skulle understödja Porten med trupper och penningar till 21, procent, och om protektoratet öfver Turkiets kristna undersåter. Öfvermodet i hans uppförande kände inga grönser, och med ett beräknadt hån mot alla häfdvunna former gökte han vid hvarje tillfille efterlikna de gamla asiatiska despoternas råa spott mot öfvervunna fiender. Nu har det blifvit en annan färd. Furst Menschikoff har bortlagt ridspöt, han klär sig i frack och gör diplomatiska besök till lord Stratford och herr de la Cour. Rysslands djuptseende sändeoud har fått se, att de vesterländska makterna växt ifrån spökrädslan för de långa kosackskäggen, och spelar nu jungfruos renhet, lammets oskuld. Furst Menschikoff förklarar offentligt, att Ryssiand aldrig haft för afsigt att såra Portens värdighet, eller göra något intrång i dess områdes integritet, och att hans sändning aldrig haft något annat syfte än den mest ointresserade och bjertliga vänskap. Han har aldrig haft någon särskild reklamation att göra hos turkiska regeringen, och ätven i afseende på de heliga orterna vill han icke påminna om det förflutna; ban endast uttrycker den önskan att Ottomanska Porten ej i framtiden må göra något medgifvande åt latinarne, utan att på förhand hafva rådfört sig med Ryssland, i dess egenskap af grekiska lärans beskyddare. Vi citera dessa märkvärdiga ord ur etti Augsburgs Allgemeine Zeitung infördt bref från Konstantinopel af den 11 April. Detta bref omtalar något ännu märkligare, och det är Rysslands naiva oskuldsförkiaring i afseende på den serbiska affären. Som våra läsare erinra sig, hade fursten i Serbien, Alexander Kara Georgewitsch, och bans utrikesminister Garaschanin, som tillika med ett dagligen tillväxande parti af de upplyste i landet, tycka att den ryska protektionen börjar att bli något närgången, tagit sig före det orådet att gripa och föra öfver gränsen fyra ryska spioner, som voro sysselsatta med hemliga stämplingar till oroligheters uppväckande i furst Alexanders land. Ryssland tog sig denna oartighet mot dess agenter mycket nära, och furst Alexander fick underrättelse att kejsaren med nöje såge, om den skyldige ministern blefve afskedad. Men då fursten icke genast ville förstå vinken, började ryska konsuln att storma, och hotade att lemna Belgrad, om ej Garaschanin var afsatt inom tjugufyra timmar. Alexander vågade icke trotsa, utar uppfyllde med smärta czarens fordringar. När Porten häröfver begärde förklaringar, nekade furst Menschikoff till alltsammans. Han försäkrade till och med att man hade alltför mycken aktniog för Serviens rätt, at fordra nägra förnedrande vilkor, och att ryckt konsuln i Belgrad hr Vomincky icke haft nå gra instruktioner i denna sak, vare sig fråt S:t Petersburg eller från Konstantivopel, at han icke varit berättigad att blanda sig i sake som han gjort, att motsägande framställninga endast vore ett nedrigt förtal, och att allt son asserat var att Menschikoff till det servisk: gändebudet hos Porten gifvit ett officielt råd af denna lydelse: H. M. Kejsaren af Ryss land har icke med nöje sett hr Garaschani utnämnas till utrikesminister. Furst Alexan der skuile följaktligen göra H. M. kejsaren e stor tjenst, om han ville gifva hr Garaschani en annan befatining. Furst Menschikoff des avonerar allteå allt hvad man sagt om före gifna hotelser ä hans sida att afbryia de di plomatiska förbindelserna.n Den böjelse som visat sig hos ett stort par af de serbiska glaverne att undandraga si Rysslands inflytelse och i stället stödja sig p Frankrikes vänskap, skall förmodligen finn näring i det deltagande de vesteuropeiska mak ternas sändebud ädagalögga för Serbiens obe roende. Att den österrikiska konsuln i Bel grad ingenting gjort att tillbakavisa Ryssland inblandning, bevisar endast huru detta rik sält sig till Rysslands slaf, när det påkallac czarens hjelp mot sina egna undersåter. Me grämelse torde nu äfven Österrike hafva sec huru villigt det gick den stora husbonder ärenden, när det bade så brådt att slå allarnr den Montenegrinska frågan. . En korrespondent till Times berättade ny! gen, att en resande, som kommit till Ko stantinopel från Södra Ryssland, sett ofantli krigsrustningar pågå och fabelaktiga trup massor uppfylla hela landet mellan Kiew o Odessa. Han tillägger att en fruktansvä