På söm a EE EE RAA gagna och upplysa: den allmänhet, för hvilken de blifvit utgi:na. Detta är likväl icke händelsen. De äro sila hemtace ur ett kompendium i kemisk technologi på tyska spräket, at dess författare afsedt endast till begsghande vid realoch s öjdskolor, och hvilket, eburu mycket ytligt och endast :emnandt korts häntydnivgar, likv I för sitt ändamäöl ej saknar värde, och icke innehäller nägra uppenbara or:ktighe ter. Detta värde har likväl gått förloradt genom de: i öfversättningen vanställda bäde språket och sakinne bället, samt genom de särdeles oskickligt gjorda till läggen. Vi skola ej blifva skyldiga bevisen för dessa pästäenden. I artikeln om ölbrygd säges, att det vid lika qvantitet tyngsta kornet är i allmänhet det bästa. Af två portioner korn, som hvardera väga t. ex. 12 Is pund, hvilketdera är bäst? Bör säedes heta: vic lika rymdemätt. I allmänhet är vattnets inflytande på ölets godbet ännn icke fullt utforskadt ... Be gagnar man brunnsvatten, sä bör man se till att detsamma innebäller sä litet salt som möjligt,. Detär tillräckligt utforskadt, att hvarje icke alltför härd! e!ler salthaltigt vatten utan olägenhet kan begagras, säframt det icke innehäller för mycket svafvelsyrad kalk eller gips, som under jäsningen gifver uppbof ät nya föreningar af elak smak och lukt. Afven finnas jätta metoder att pröfva huruvida vattnet är myckei eiler föga härdt. I bryggerier, der man förfar ratiocellt, ombytes vattnet (på det slöpta kornet) så mänga gänger, att det aftappade slutligen är tullkomligt klarts. Detta är brukligt, men icke rationellt, ty genom det myckna vattvet utdrages sävål socker, som en del qvätbaltiga ämnen, hvilkas qvarhöllande dock är af stor vigt. Rationelt deremot är det jemväl brukliga sättet, att efter kornets rensköljniog upplägga det i hög på mältgolfret, och under ofta skeende omkastning hälla det fuktadt med vatten tills dei antagit erforderlig mjukhet. Vid redogörandet för det stöpta kornets groning samt maltet: torkning, hvilken redogörelse till större delen är till lagd ef öfversättaren, uppgifves att groningen efter 24 timmer bör afbrytas (den bör dock underbällas minst 8 dager); vidare för man veta, att en eger sockerart bildas, nemligen smulsocker, hvilket, på Ber: ställen i artikeln omtalade ämne, andra menniskor kalla drufsocker; att lufttorkadt malt är torkmalt; at maltet under torkningen blir vid 609 C. mörkbrunt och vid 70—80? likt brändt soeker. Den förra upp giften är riktig endast i det fall, att msltet roycket länge hålles vid nämnde temperatur; den sednare uppgiften är deremot alideles falsk. Vigten af att observera temperaturen hos det groende kornet; det lätt: sättet att medelst centrifogaltorkmachin ästadkormms lufttorkadt malt, m.m. derom finnes ej ett ord, Beskrifninzen öfver maltgröpets mäskning, vörtkokningen och ätskilliga af de öfriga operationerna lärer väll äfven vara öfsersättarens tillhörighet. Vi få här vid anmärka, att inmäskningen i bryggerier ej sker medelst blandning med en käpp. Att diastasen, eller det ämne, som verkar stärkelsens omvand ling i drufsocker (ej smulsocker), icke förlorar sip sockerbildande kraft vid 509 C. eller nägra grader, deröfver, utan först vid en temp. öfver 75, och verkar starkast mellan 6892—75. Att derföre, säsom i artikeln föreskrifves, gifva mäsken en temp. af bloti 509 C. och låta den stå vid denna under flera timmar, är icke allenast stridande mot teorien, utan, hvad värre är, ledande till ett helt annat resultat år det afsedda, neml. till erhällande af ättika, eller en genom nägon annan syra (mjölksyra) sur vätiska.l. Riktigt yttras, att vattnets qvantitet mäste lämpasl; efter styrkan af det öl, man vill åstadkomma; men strax efteråt uppgifves säsom en allmän rbgel, att svörtens sp. vigt varierar frän 1,080 till 1,094n. Hvilken qvanvtitet vatten som användes till ipmäsk ningen, erbäller man säledes en wört, hvars sp. vigt mäste ligga mellan de uppgifoa talen! — Säsom kännetecken på vörtens tillräckliga kokning anföres, att ett fint hvitt skum visar sig,. Men om det icke visar sig eller visar sig icke fint, huru skall man åå bära sig ätP Dä lär väl vörten icke kunna erhållas tillräckligt kokt? Emellertid finnas andra säkrare kännetecken. Dä det uppgifves, att jäsningen endast fär försiggä vid vanlig temp.,, så föranledes man fräga hvad här förstäs med vanlig. Jäses dä bayersktl; öl vid samma vanliga temp. som öfverjäst öl? Vörtens afkylning, som sker i baljor, (bör vara svalskepp eller svalkar), befordras derigenom att mah anställer luftvexlipg genom axlar med vingar som piska luften o. d. Auvisningen är särdeles upplysande. Rörande öls pröfning, anföres Fuchs sinnrikt uttänkta s: k. halymetriska metod härför; men utan nägon förklaring öfver grunden, hvarpä den stöder sig, hvarjemte beskrifningen är sä oredig, att man knappast kunnat vänta sig nägot sädant i en technisk Journal. Icke bättre är förhällandet med Bellings sackarometriska ölprof, hvarpå säkert ingen blir klok, som ej redan förut har sig bekant hvad som menas med attenwationsdifferenss och nmedel-alkoholfaktors äfvepsom andra för hans metod nödiga konstanter. Slutligen förekommer ett vidlyftigt och föga intresserande uppräknande at ölsorter, som bryggas i andra länder, hvarvid omtalas huru det bayerska ölet nu öfverallt efterapas i Tyskland, utan att ett enda ord yttras, om bayerskt eller ens något öl brygges i värt eget fädernesland. Hvad specielt tillverkningen af bayerskt öl beträffar, sä hänvisas här till hvad derom förut blifvit nämdt, oaktadt läsaren lärer få svärt att i hela afbandlingen finna ens något tecken till redogörelse för det egendomliga i tillverkningssättet af detta slags öl. Äfven i de bäda öfriga kemiskt-techniska afhand lingarne, som vi här tagit i skärskådande, visar sig samma orediga framställningssätt och spär af samma verkligen förvänande okunnighet i de behandlade ämnena. Hvad först artikeln om tvältillverkning beträffar, så finna vi der uppgifter, sädana som dessa: att natron förekommer i naturen förenadt med organiska syror, såsom klöfversyra (bör vara oxalsyra); att ur asksodan genom utlutning erhälles kristallise rad syra; möjligen ett trycktel, men då så groft, att det ej bordt undfalla uppmärksamheten vid korrekturläsningen, att konstgjord soda framställes genoml glödgning af glaubersalt med kol eller kolsyrad kalk — bör vara kol och kolsyrad kalk, hvilket är en väsendtlig skilnad —; att hariz eller colophonium (af öfvers, kalladt konfonium) förenar sig i hetta med alkalier, ja äfven med kolsyror (!!) m. fl. dylika pecoralier, Det anförda exemplet, som skall upplysa huru tvältillverkning i allmänhet tillgär, är i sanning ett bedröfligt :exempel på Journalens redigerande. Beskrifningen begynner med att läta tvälkokningen verkställas i jernpannor med handtag af trä. Hvarför har här der hölzerne Sturz blifvit öfversatt med handtag af trä, och ej fätt behälla sin betydelse, neml. den af en hög konisk krans, bildad af tätt sammanfogade bräder, samt med sin nedra ända vattentätt förenad vid jernpannans öfra kant, och säJunda oätkomlig för elden frän eldstaden, tjenande att lemna stigrum ät tvälen, som under sjudningen pöser betydligt, Tvållimmet,, som utgör i börjar af sjudningen en emulsionsartad blandning af fettet och alkaliet, samt mot slutet, eller då föreningen försiggått, en syrapsartad, slemmig vätska (det egentliga limmet) kallas en lösning af den bildade tvälmassan i den öfverflödigt tillsatta luten. Limmetl: befinner sig ej löst i öfverskjutande lut, utan i vattnet, hvari alkaliet, som nu förenat sig med fettet, varit upplöst, och ett öfverskott af lut gör att den bildade tvålen utfälles i fast form. Den s, k. utsaltningen, elier tillsättningen af koksalt, som bland annat har för ändamål att utfälla den bildade tväjen i fast form, kallas ,aftömning; och tillika säges, att genom koksaitets tillsats blir massan flytar de (motsatsen af hvad som inträffar) samt grusig — :ledes flytande och grusig på samma gäng! Men c.r vore allt för tröttande att fortsätta granskningen q alla de befängdheter, som flerestädes päträffasi der: ärtikel.