På söm a EE EE RAA
gagna och upplysa: den allmänhet, för hvilken de
blifvit utgi:na. Detta är likväl icke händelsen. De
äro sila hemtace ur ett kompendium i kemisk tech-
nologi på tyska spräket, at dess författare afsedt en-
dast till begsghande vid real- och s öjdskolor, och
hvilket, eburu mycket ytligt och endast :emnandt
korts häntydnivgar, likv I för sitt ändamäöl ej saknar
värde, och icke innehäller nägra uppenbara or:ktighe
ter. Detta värde har likväl gått förloradt genom de:
i öfversättningen vanställda bäde språket och sakinne
bället, samt genom de särdeles oskickligt gjorda till
läggen. Vi skola ej blifva skyldiga bevisen för dessa
pästäenden.
I artikeln om ölbrygd säges, att det vid lika qvan-
titet tyngsta kornet är i allmänhet det bästa. Af
två portioner korn, som hvardera väga t. ex. 12 Is
pund, hvilketdera är bäst? Bör säedes heta: vic
lika rymdemätt. I allmänhet är vattnets inflytande
på ölets godbet ännn icke fullt utforskadt ... Be
gagnar man brunnsvatten, sä bör man se till att det-
samma innebäller sä litet salt som möjligt,. Detär
tillräckligt utforskadt, att hvarje icke alltför härd!
e!ler salthaltigt vatten utan olägenhet kan begagras,
säframt det icke innehäller för mycket svafvelsyrad
kalk eller gips, som under jäsningen gifver uppbof ät
nya föreningar af elak smak och lukt. Afven finnas
jätta metoder att pröfva huruvida vattnet är myckei
eiler föga härdt. I bryggerier, der man förfar ra-
tiocellt, ombytes vattnet (på det slöpta kornet) så
mänga gänger, att det aftappade slutligen är tull-
komligt klarts. Detta är brukligt, men icke ratio-
nellt, ty genom det myckna vattvet utdrages sävål
socker, som en del qvätbaltiga ämnen, hvilkas qvar-
höllande dock är af stor vigt. - Rationelt deremot är
det jemväl brukliga sättet, att efter kornets renskölj-
niog upplägga det i hög på mältgolfret, och under
ofta skeende omkastning hälla det fuktadt med vat-
ten tills dei antagit erforderlig mjukhet. Vid redo-
görandet för det stöpta kornets groning samt maltet:
torkning, hvilken redogörelse till större delen är till
lagd ef öfversättaren, uppgifves att groningen efter
24 timmer bör afbrytas (den bör dock underbällas
minst 8 dager); vidare för man veta, att en eger
sockerart bildas, nemligen smulsocker, hvilket, på Ber:
ställen i artikeln omtalade ämne, andra menniskor
kalla drufsocker; att lufttorkadt malt är torkmalt; at
maltet under torkningen blir vid 609 C. mörkbrunt
och vid 70—80? likt brändt soeker. Den förra upp
giften är riktig endast i det fall, att msltet roycket
länge hålles vid nämnde temperatur; den sednare upp-
giften är deremot alideles falsk. Vigten af att ob-
servera temperaturen hos det groende kornet; det lätt:
sättet att medelst centrifogaltorkmachin ästadkormms
lufttorkadt malt, m.m. derom finnes ej ett ord, Be-
skrifninzen öfver maltgröpets mäskning, vörtkokningen
och ätskilliga af de öfriga operationerna lärer väll
äfven vara öfsersättarens tillhörighet. Vi få här
vid anmärka, att inmäskningen i bryggerier ej
sker medelst blandning med en käpp. Att diasta-
sen, eller det ämne, som verkar stärkelsens omvand
ling i drufsocker (ej smulsocker), icke förlorar sip
sockerbildande kraft vid 509 C. eller nägra grader,
deröfver, utan först vid en temp. öfver 75, och ver-
kar starkast mellan 6892—75. Att derföre, säsom i
artikeln föreskrifves, gifva mäsken en temp. af bloti
509 C. och låta den stå vid denna under flera tim-
mar, är icke allenast stridande mot teorien, utan,
hvad värre är, ledande till ett helt annat resultat år
det afsedda, neml. till erhällande af ättika, eller en
genom nägon annan syra (mjölksyra) sur vätiska.l.
Riktigt yttras, att vattnets qvantitet mäste lämpasl;
efter styrkan af det öl, man vill åstadkomma; men
strax efteråt uppgifves säsom en allmän rbgel, att
svörtens sp. vigt varierar frän 1,080 till 1,094n.
Hvilken qvanvtitet vatten som användes till ipmäsk
ningen, erbäller man säledes en wört, hvars sp. vigt
mäste ligga mellan de uppgifoa talen! — Säsom kän-
netecken på vörtens tillräckliga kokning anföres, att
ett fint hvitt skum visar sig,. Men om det icke
visar sig eller visar sig icke fint, huru skall man åå
bära sig ätP Dä lär väl vörten icke kunna erhållas
tillräckligt kokt? Emellertid finnas andra säkrare kän-
netecken. Dä det uppgifves, att jäsningen endast
fär försiggä vid vanlig temp.,, så föranledes man
fräga hvad här förstäs med vanlig. Jäses dä bayersktl;
öl vid samma vanliga temp. som öfverjäst öl? Vör-
tens afkylning, som sker i baljor, (bör vara sval-
skepp eller svalkar), befordras derigenom att mah
anställer luftvexlipg genom axlar med vingar som
piska luften o. d. Auvisningen är särdeles upply-
sande.
Rörande öls pröfning, anföres Fuchs sinnrikt ut-
tänkta s: k. halymetriska metod härför; men utan nä-
gon förklaring öfver grunden, hvarpä den stöder sig,
hvarjemte beskrifningen är sä oredig, att man knap-
past kunnat vänta sig nägot sädant i en technisk
Journal. Icke bättre är förhällandet med Bellings
sackarometriska ölprof, hvarpå säkert ingen blir klok,
som ej redan förut har sig bekant hvad som menas
med attenwationsdifferenss och nmedel-alkoholfaktors
äfvepsom andra för hans metod nödiga konstanter.
Slutligen förekommer ett vidlyftigt och föga intres-
serande uppräknande at ölsorter, som bryggas i an-
dra länder, hvarvid omtalas huru det bayerska ölet
nu öfverallt efterapas i Tyskland, utan att ett enda
ord yttras, om bayerskt eller ens något öl brygges i
värt eget fädernesland. Hvad specielt tillverkningen
af bayerskt öl beträffar, sä hänvisas här till hvad
derom förut blifvit nämdt, oaktadt läsaren lärer få
svärt att i hela afbandlingen finna ens något tecken
till redogörelse för det egendomliga i tillverknings-
sättet af detta slags öl.
Äfven i de bäda öfriga kemiskt-techniska afhand
lingarne, som vi här tagit i skärskådande, visar sig
samma orediga framställningssätt och spär af samma
verkligen förvänande okunnighet i de behandlade
ämnena. Hvad först artikeln om tvältillverkning be-
träffar, så finna vi der uppgifter, sädana som dessa:
att natron förekommer i naturen förenadt med orga-
niska syror, såsom klöfversyra (bör vara oxalsyra);
att ur asksodan genom utlutning erhälles kristallise
rad syra; möjligen ett trycktel, men då så groft, att
det ej bordt undfalla uppmärksamheten vid korrek-
turläsningen, att konstgjord soda framställes genoml
glödgning af glaubersalt med kol eller kolsyrad kalk
— bör vara kol och kolsyrad kalk, hvilket är en vä-
sendtlig skilnad —; att hariz eller colophonium (af
öfvers, kalladt konfonium) förenar sig i hetta med
alkalier, ja äfven med kolsyror (!!) m. fl. dylika
pecoralier, Det anförda exemplet, som skall upplysa
huru tvältillverkning i allmänhet tillgär, är i sanning
ett bedröfligt :exempel på Journalens redigerande.
Beskrifningen begynner med att läta tvälkokningen
verkställas i jernpannor med handtag af trä. Hvar-
för har här der hölzerne Sturz blifvit öfversatt
med handtag af trä, och ej fätt behälla sin bety-
delse, neml. den af en hög konisk krans, bildad af
tätt sammanfogade bräder, samt med sin nedra ända
vattentätt förenad vid jernpannans öfra kant, och sä-
Junda oätkomlig för elden frän eldstaden, tjenande
att lemna stigrum ät tvälen, som under sjudningen
pöser betydligt, Tvållimmet,, som utgör i börjar
af sjudningen en emulsionsartad blandning af fettet
och alkaliet, samt mot slutet, eller då föreningen för-
siggått, en syrapsartad, slemmig vätska (det egentliga
limmet) kallas en lösning af den bildade tväl-
massan i den öfverflödigt tillsatta luten. Limmetl:
befinner sig ej löst i öfverskjutande lut, utan i vatt-
net, hvari alkaliet, som nu förenat sig med fettet,
varit upplöst, och ett öfverskott af lut gör att den
bildade tvålen utfälles i fast form. Den s, k. ut-
saltningen, elier tillsättningen af koksalt, som bland
annat har för ändamål att utfälla den bildade tvä-
jen i fast form, kallas ,aftömning; och tillika sä-
ges, att genom koksaitets tillsats blir massan flytar de
(motsatsen af hvad som inträffar) samt grusig — :-
ledes flytande och grusig på samma gäng! Men c.r
vore allt för tröttande att fortsätta granskningen q
alla de befängdheter, som flerestädes päträffasi der:
ärtikel. -