cke förr, skall han stå uppenbar skrift och erhålla
aflösning. Att denna lag ingalunda är upphåfven ge-
kom sednare författningar eller antiquerad såsom bort-
fallen utur tidsförhällanderne utvisar sig af kyrko-
handboken; :10:de kapitlet, hvarest föreskrifves att
för vinnande af dat ändamål, som med kyrkoplikten
syftas, delinquenten först bör af presten blifva be-
hörigen undervisad, och till bättring förmanad.
Den lagenliga proceduren med kyrkopliktens under-
gående af delinquenten mäste säledes ovilkorligen vara
len, att den exequerande presten först bör underrät-
jas om att det föregående straffet är undergänget och
att blott kyrkoplikten äterstär, på det att han bland
sina otaliga göromål må finna tid och tillfälle att
ullgöra. den af kyrkolagen honom ålagda:undervis-
ningen, och först derefter kan det ifrägakomma att läta
kyrkan inställa delinquenten. :
Längtifrån. att säledes en prestman skulle ställas
ill ansvar, för det han fullgör ofvannämnde embets-
ligt, anser domkapitlet tvertom för sin del att pre-
ten skulle öfverskrida en af sina heligaste och tyd-
igen förestafvade pligter, om han inställde delinquen-
en till kyrkoplikts undergäende innan ban pröfvat
ans sinne och förvissat sig om hans änger och ru-
se öfver sin synd.
Vid, det-tillfålle då akten i kyrkan och inför hela
församlingen fortgår, uppmanar presten hela försam-
ingen att vara vittnen till den änger som brottslin-
gen förklarat. Huru kan presten väga att göra en
sådan uppmaning, om han icke känner, att den öfver-
nsstämmer med verkliga förhällandet! Huru kan han
lemna :honom aflösnivg i församlingens namn, om det
ET som församlingen derför fordrar, icke är upp-
yldt!
Domkapitlet har sig icke bekant nägot lagstadgande
som innehäller,-att aflösningen skall ovilkorligen ske
Söndagen efter sedan det föregående straffet blifvit
atståndet. Sädant vore i sjelfva verket att npphäfva
syrkolagens stadgande, att det först skall ske när brott-
lingenivisar änger och ruelse öfver sin synd. Der-
mot finnes ett lagstadgande som föreskrifver huru
örhällas bör, när han visar obotfärdighet och mot-
träfvighet att offentligen erkänna sin synd, i hvilket
fall han skall återlemnas till verldsliga makten:
Orsaken hvarföre kyrkoplikten, — ursprungligen en
rärdig och högtidlig akt, — i våra dagar nära nog
redfallit till ett gyckelspel, bör icke tillskrifvas de
ifven nu gällande lagarnes hvarken bokstaf eller anda,
itan sättet att verkställa det tvärtemot denna bäde
okstaf och anda.
Vore församlingen förvissad om, säsom lagen bju
ler, att den framträdande brottslingen, . förut förma-
ad och biktad inför presten, vore genomträngd af er-
vänslan. af sina synder, och af heliga föresatser för
in tillkommande vandel; om den säge horom för-
;rossad och med: tärar nedfallande för altarets fot af-
jedja sitt brott, då vore i sanning denna akt värdig
ultaret, gudstjensten och församlingens deltagande.
Säsom den nu äter sker, dä delinqventen afskickas
id eller kort före gudstjenstens början, utan att det lem-
vas presten tid att honom förut förhöra, förmana och
bereda, för att samma söndag undergå, som det heter,
len sista delen af straffet; är denna akt nära nog
notsatsen af hvad den borde vara, väcker den kan-
ke motsatsen af hvad den borde väcka, och jagar
örsamlingen ur kyrkan, ehuru församlingen sjelf just
itgör en väsendtlig del af sjelfva akten.
Lem