Zz. oe Carlstads domkapitels utlåtande om kyrkoplikten. Då Aftonbladet alltid ifrat för afskaffandet af denne föråldrade och för den kristna kyrkans värdighet så djupt förnedrande bestraffning, är det oss en tillfredsställelse att finna det åtminstone ett domkapitel i denna fråga delar vår öfvertygelse. I en till justitiekanslersembetet ingifven skrift yttrar Carlstads domkapitel derom följande: Domkapitlet synes visserligen icke här, der fråga är om ett enskildt fall, böra upprepa den klagan, som allmänt försports öfver den förargelse, som inom församlingen förorsakas genom kyrkoplikten i dess nuvarande form, sedan den genom -kongl. brefvet af d. 29 April 1830 blifvit förklarad vara en tillökning i straffet och ofta den dystraste delen deraf,; en klagan hvilken tillkännagifver sig ej. allenast inom presterskapet, som :ser sig derigenom förvandladt tiil exekutorer af ett borgerligt straff, utan äfven inom församlingen, som ser sitt tempel förvandladt till exekutionsplats för detsamma, och försatt till likhet med exekutionsplatserne för de andra straffen; hvilka sednare dock ätminstone allt mer:och mer förläggas utom samhällets närmare äsyn, då deremot denna pätvingas samhällets ledamöter .emot dess vilja. -Domkapitlet borde mähända ej heller anföra huru detta missförhällande blifvit ännu mera stegradt, sedan genom en nyare författning de öfriga kyrkorna i.stiftet till en betydlig grad blifvit befriade från )denna-exekution, och i stället stiftets Kathedralkyrka, inom hvars omräde länets cellfängelse tillfäligtvis ligger, blifvit förvandlad till den allmänna: straffplatsen för brott begångna i alla länets olika: trakter. Domkapitlet borde mähända äfren förbigå huruledes det ena af de borgerliga straffens ändamäl, nemligen afskräckandet frän brottens förnyade begående, genom denna sista författning kommer att upphäfva sig sjelf. Ty huru kan straffets fullgörande och äskädliggörandet deraf i Carlstads kyrka och Carlstads församling afskräcka frän brott begänsna i aflägsna fö:samlingar, som sälunda icke få derat inhemta den nödiga varningen. Eller huru kunna Carlstads församlingsboer, som väl ej kunna hindra straffets verkställande i sin kyrka, men bibehålla sin rätt, att icke bevista den, förhindras att afhålla sig trån gudstjensten, och således frän varnaglen ; Att-likväl Domkapitlet inledningsvis anförer dessa alltför bekanta förhällanden, sker dels derföre, att domkapitlet fätt ett tillfälle att yttra dem inför ett embete, som har till ett af sina vigtigaste åligganden, att fästa lagstiftarens uppmärksamhet på förbättrandet af bristfälliga lagar, och inför en innehafvare deraf, hvars skarpsynta blick och hvars djupa rättskänsla icke skall låta ett sådant äliggande falla fruktlöst till jorden i en sä vigtig sak som denna; dels äfven derför, att framställningen af dessa missförhällanden mäste sätta sädane ätgärder af presterskapet som de vid detta tillfälle öfverklagade och hvilka äsyfta att utan lagens öfverträdelse förlika det borgerliga-;straffets verkställande med religionens högre fordringar och bevarandet af gudstjenstens högtidlighet i den ordning, som äfven lagen stadgar och medgifver, uti ett mildare ljus. Sädane försök att göra detta straff mindre stötande, och att så mycket möjligt är förlika det med der religiösa känslan och andakten under en gudstjenst, förekommåa understundom, sannolikt inom alla stift. De innebära ingalunda nägot trots emot lagarne, inga lunda bemödandet att kringgå deras stränghet i straffbestämmelsen, och aldramindst äsyfta de att onödigtvis ästadkomma förökad utgift af kronan, hvilket sista moment anklagelserna deremot synas sätta i första rummet af straftexekutorns förbrytelse. Dessa försök uppkomma, enligt domkapitiets tanka, hufvudsskligen deraf att exekutor af detta straft icke säsom den verldslige exekutorn i vanliga fall på af. rättsplatsen eller vid skampälen har endast den allmänna och borgerliga lagen att uppfylla, utan äfven kyrkolagen, hvilken i denna punkt icke är upphäfven utan qvarstär i hela sin fulla kraft, men hvars bud synes vara alldeles förgätet, först i många fall af den exekutiva makten, och sedan af den som anmäler upptyllandet af kyrkolagens bud, säsom en förbrytelse at presten. Denna lag, kyrkolagen, stadgar i 9 kap. 3 S. att först när brottslingen visar allvarlig änger och ruelse öfver sin begängna synd, och utlofvar bättring, men