Zz. oe
Carlstads domkapitels utlåtande om
kyrkoplikten.
Då Aftonbladet alltid ifrat för afskaffandet
af denne föråldrade och för den kristna kyr-
kans värdighet så djupt förnedrande bestraff-
ning, är det oss en tillfredsställelse att finna
det åtminstone ett domkapitel i denna fråga
delar vår öfvertygelse. I en till justitiekan-
slersembetet ingifven skrift yttrar Carlstads
domkapitel derom följande:
Domkapitlet synes visserligen icke här, der fråga
är om ett enskildt fall, böra upprepa den klagan, som
allmänt försports öfver den förargelse, som inom för-
samlingen förorsakas genom kyrkoplikten i dess nu-
varande form, sedan den genom -kongl. brefvet af d.
29 April 1830 blifvit förklarad vara en tillökning i
straffet och ofta den dystraste delen deraf,; en klagan
hvilken tillkännagifver sig ej. allenast inom prester-
skapet, som :ser sig derigenom förvandladt tiil exe-
kutorer af ett borgerligt straff, utan äfven inom för-
samlingen, som ser sitt tempel förvandladt till exe-
kutionsplats för detsamma, och försatt till likhet med
exekutionsplatserne för de andra straffen; hvilka sed-
nare dock ätminstone allt mer:och mer förläggas utom
samhällets närmare äsyn, då deremot denna pätvingas
samhällets ledamöter .emot dess vilja. -Domkapitlet
borde mähända ej heller anföra huru detta missför-
hällande blifvit ännu mera stegradt, sedan genom en
nyare författning de öfriga kyrkorna i.stiftet till en
betydlig grad blifvit befriade från )denna-exekution,
och i stället stiftets Kathedralkyrka, inom hvars om-
räde länets cellfängelse tillfäligtvis ligger, blifvit för-
vandlad till den allmänna: straffplatsen för brott be-
gångna i alla länets olika: trakter. Domkapitlet borde
mähända äfren förbigå huruledes det ena af de bor-
gerliga straffens ändamäl, nemligen afskräckandet frän
brottens förnyade begående, genom denna sista för-
fattning kommer att upphäfva sig sjelf. Ty huru
kan straffets fullgörande och äskädliggörandet deraf
i Carlstads kyrka och Carlstads församling afskräcka
frän brott begänsna i aflägsna fö:samlingar, som sä-
lunda icke få derat inhemta den nödiga varningen.
Eller huru kunna Carlstads församlingsboer, som väl
ej kunna hindra straffets verkställande i sin kyrka,
men bibehålla sin rätt, att icke bevista den, förhin-
dras att afhålla sig trån gudstjensten, och således
frän varnaglen ;
Att-likväl Domkapitlet inledningsvis anförer dessa
alltför bekanta förhällanden, sker dels derföre, att dom-
kapitlet fätt ett tillfälle att yttra dem inför ett embete,
som har till ett af sina vigtigaste åligganden, att fä-
sta lagstiftarens uppmärksamhet på förbättrandet af
bristfälliga lagar, och inför en innehafvare deraf, hvars
skarpsynta blick och hvars djupa rättskänsla icke skall
låta ett sådant äliggande falla fruktlöst till jorden i
en sä vigtig sak som denna; dels äfven derför, att
framställningen af dessa missförhällanden mäste sätta
sädane ätgärder af presterskapet som de vid detta
tillfälle öfverklagade och hvilka äsyfta att utan lagens
öfverträdelse förlika det borgerliga-;straffets verkstäl-
lande med religionens högre fordringar och bevaran-
det af gudstjenstens högtidlighet i den ordning, som
äfven lagen stadgar och medgifver, uti ett mildare
ljus.
Sädane försök att göra detta straff mindre stötande,
och att så mycket möjligt är förlika det med der
religiösa känslan och andakten under en gudstjenst,
förekommåa understundom, sannolikt inom alla stift.
De innebära ingalunda nägot trots emot lagarne, inga
lunda bemödandet att kringgå deras stränghet i straff-
bestämmelsen, och aldramindst äsyfta de att onödigt-
vis ästadkomma förökad utgift af kronan, hvilket si-
sta moment anklagelserna deremot synas sätta i för-
sta rummet af straftexekutorns förbrytelse.
Dessa försök uppkomma, enligt domkapitiets tanka,
hufvudsskligen deraf att exekutor af detta straft icke
säsom den verldslige exekutorn i vanliga fall på af.
rättsplatsen eller vid skampälen har endast den all-
männa och borgerliga lagen att uppfylla, utan äfven
kyrkolagen, hvilken i denna punkt icke är upphäfven
utan qvarstär i hela sin fulla kraft, men hvars bud
synes vara alldeles förgätet, först i många fall af den
exekutiva makten, och sedan af den som anmäler
upptyllandet af kyrkolagens bud, säsom en förbrytelse
at presten.
Denna lag, kyrkolagen, stadgar i 9 kap. 3 S. att
först när brottslingen visar allvarlig änger och ruelse
öfver sin begängna synd, och utlofvar bättring, men