hörande, underdånigt utlåtande häröfver afgifva, Edersig Kongl. Höghet med sådant utlåtande inkommit, i sam-!b mankang hvarmed anmäldt blifvit, att Granlund icke gjort anspråk på att få besvären med förklaring bea. Wi hafve låtit Oss föredragas handlingarne i detta mål, men dervid funnit de underdåniga besvären ickeie förtjena afseende Meddelande Eders Kongl. Höghet!g sådant till kännedom och vederbörandes förständigande, !, låte Wi utslag i målet för klaganden utfärda, och be; falle 0. ge. Stockholms slott den 11 April 1852. Under Hans Maj:ts, f Vår allernådigste Konungs och Herres sjukdom, r Sveriges och Norges Interims-Regering: fö (Underskrifter.) 8 -Till H. EK. H. Kronprinsen, Lunds akademikansler, f angäende besvär öfver: docenten Granlunds utnämning g till-meath.vadjunkt vid universitetet i Lund: E Det torde icke undgå läsarens uppmärksam-!. het,-att en-anmälan. här omtalas; det Granlund iF icke: gjort anspråk på vatt få besvären med förI klaring bemöta, ehvru kanslersembetets härj! ofvan införde skrifvelse alldeles ingenting der-1, om hade förmält. Någon så beskaffad anmälan hade ej i erabetsväg inkommit till -eckle-: siastikdepartementet, ej. heller har någon för-! klaring af: Granlund sjelf, af det innehåll som: här åberopas, blifvid företedd. Men när handlingarne, efter konseljen, återkommo till depari tementets expedition, fanns deribland ett en-: skildt bref från hr Nordström till statsrådet: Reuterdahl af följande lydelse: Å Högvördig2 Hr Doktor, Statsräd och Chef för Kongl. I Ecklesiastik-departementet, L. af K. N. O.! ; I sammanhang med det frön kanslersembetet in-, gäende underdöäniga memorial af den 31 Mars rörande docenten Blomstrands besvärsskrilt i frågan om matheseos-adjunkturen vid Lunds universitet, får jag äran : meddela, att-medsökanden N. J. Granlund icke gjort) anspråk uppå att få besvären bemöta. Med djup högaktning etc. Stockholm d. 4 April 1853. J. J. Nordström. Denna skrifvelse är, såsom man finner, da-! terad den 4 April, men någon anteckniag af datum, när den ankommit, finnes ej derå. Af allt detta finner man, att Kongl. Maj:t i sak afslagit besvären och i forms lätit bero vid kanslersembetets i mer än: eit afseende oformliga behandling af ärendet, utan att-hvarken derifrån infordra nytt-utlåtande, eller ens uti sin skrifvelse låta embetet förstå, att det hade bort, bättre ställa sig Konungens bud till efterrättelse. Vi kunna icke: annat än anse denna utgång såsom vittnande både om en flathet, som man måste beklaga, och om ett åsidosättande af de administrativa formerna, hvartill vi nedan skola återkomma. --Menom vi:å ena sidan icke kunna -gilla dennas-undfallenhet för den höge embetsinkehafvaren, hvarigenom man synes hafva velat bespara -både sig sjelf-obehaget att gifva och honom att emottagay en direkt tillrättavisning, ehuru denna var i så hög grad af regeringens egen värdighet påkallad, sämå det Hkväl å andra sidan erkännas, ätt regeringen dragit sig ur spelet så godt det under sådana omständigheter lät sig göra, utan att åtminstone genom sitt beslut för tillfället uppmuntra kanslersembetet till förnyande af ett dylikt försök en annan gång. Ty först och främst har regeringen, såsom man häraf finner, verkligen upptagit besvären till pröfning; och ehuruväl dessa blifvit afslagna, har man sålunda åtminstone genom ett prejudikat fått erkändt, att besvär hos Konungen öfver kanslerens utnämningar få ega rum. Och detta var, enligt vår åsigt; hufvudsaken. Vidare har regeringen å Konungens vägnar icke allenast anbefallt kanslersembetet att efter vederbörandes hörande afgifva underdånigt utlåtande öfver besvären, utan har äfven, då embetet. svarade på det sätt vi bär ofvan sett, låtit-sig angeläget vara att åtminstone gifva saken det utseende, sågora håde hennes befallning blifvit åtlydd, i det hon nemligen dels antagit kanslersembetets skrifvelse såsom varande ett sådant utlåtandes, gom hade blifvit embetet affordradt, dels i afseende på vederbörandes hörande, i utslaget åberopat den gjorda anmälan, att medsökanden icke gjort snspråk på att få bemöta besvären med nägon förklaPRÅN a scmvcies parivcise BVvdillgenu ivu laiua kunnat anses såsom ett så beskaffadt utlåtande öfver besvären, som det efter erhållen remiss ålåg detta embete att i underdånighet afgifva, enär embetet aildeles icke deruti utlåtit sig öfver de grunder, hvarpå klaganden hade stödt sina besvär, eller anfört de skäl, som embetet haft att föredraga Granlund framför klaganden, utan blott i allmänna frager, under åberopande af sin rätt och makt och af den efter noggrannt öfvervägande inom förslaget gjorda utnämningen, förklarat sig anse besvärsskriften i hvarje hänseende sakna laglig befogenhet,. Äfven måste det anses såsom en ny oformlighet, att här, till stöd för ett Kongl. Maj:ts utslag blifvit åberopad en anmälan, som icke i embetsväg till Konungens kansli inkommit, utan blott förefinnes i ett enskildt bref af en tredje person, som visserligen är kanslerens egen sekreterare, men som icke eng dervid genom någon bifogad handling. styrKf sia uppgift om medsökandens fränsägelse af sina anspråk att få bemöta besvären. Men skenet har åtminstone till en viss grad blifvit bevaradt; principen;att kanslersembetet skall efter vederbörandes hörande utlåta sig öfver de besvär, som göras öfver dess utnämningar, har icke blifvit uppgifven; och vi kunna salideles icke instämma i den tolkning, som en annån tidning gjort af sakens utgång, att nemligen befrielse från skäls afgifvande för behandlingen af befordringsfrå