gen härrört, icke så mycket afen förhöjd beskattning, som af de vid större brännerier intörda förbättrade redskap och tillverkningssätt, särdeles under den sednare tilen medelst tillsats af ångpannor; sä att vid dem bränvin kunnat med mindre kostnad ästadkommas, och nägon minskning i den ärligen tillverkade qvantiteten har efter all anledning derigenom icke appkommit. Inskränkningen i de små pannornas antal må likväl anses säsom en öfvergäng till ett bättre tillständ, och skall göra det möjligt att införa en förböjd och ändamälsenlig beskattning på fabrikstillverkingen af bränvia, sedan erfarenheten tillfyllest ädasalagt oriktigheten af nuvarande grund för afgiftens beräkning efter pannerymden. Den vid statsreglerinzarae päräknade inkomst af bränvinsbevillnipgen har sällan uppnätts. Säledes, t. ex., beräknades vid 1848 års statsreglering denna inkomst till 700,000 rdr; den har utgjort är 1849: Rdr 657,468: 37. 8. år 1850: 561,830: 40. 10. Under åren 1845 till och med 1848, då den efter beräkning bort utgöra tillsammans 2,680,000 rdr eller 670,000 rdr ärligen, har den icke uppgått till mer än 2,126,845 rdr 13 sk. 10 rst. eller i rundt medelal till 532,000 rdr årligen (Se bilagorna n:ris 9, 10 11.) Om efter inkomst-beloppet är 1850, 560,000 rdr, afgiften skulle beräknas göra 1 skill. bko för hvarje kanna bränvin, så uppkommer derigenom ett ärligt tillverknings-qvantum af 26,880,000 kannor, hvilket pj torde vara längt ifrån sanningen, men berörde afsift utfaller sannolikt högre på tillverkningen med små enkla pannor, hvilka derjemte icke oatbrutet irifvas, lägre på den med konst-apparater. Till ex., enligt nu gällande förordning om bränvinsbränningen, ir en 30 kannors panna i 4:de klassen och drifven med änga, belagd med 720 rdr bko i skatt, en sum ma som förefaller hög; men om, säsom uppgifvet blifvit, en sådan panna kan under den lofgifna bränningstiden åstadkomma 60,000 kannor bränvin, så blir afgiften, lika med 34,560 sk. bko, föga mer än 6 rst: för kannan. :Antages ärliga tillverkningen at bränvin till endast 25 mill. kannor bränvin och afkomsten af en tunna säd till 20 kannor, så skulle dertill ärligen åtgå 1,250,000 tunnor säd eller omkring ett trefaldigt tunnetal potates. Då det lyckats i Norge att, genom ett ibärdigt sträfvande till mälet, uppbringa afgiften på bränvinstillverkningen till 6 sk. specie pr pott, eller nägot mer än 16 sk. bko för 1 svensk kanna (se om :bränvinsbränningen i Norge, bilsgan JM 12), under: sträng kontroll öfver den åstadkomna qvantiteten, och att derjemte belägga försäljningen af bränvin i mindre partier med en afgift; svarande mot omkring 12 sk. bko för 1 svensk kanna, borde det väl icke ånses omöjligt, att i Sverige småningom få beskattningen höjd till exempelvis 8 sk. bko kannav, antingen genom dess bestämmande efter det qvantum, som med en uppgifven apparat kan under en viss tid tillverkas, hvilket bör kunna på vetenskapliga och erfarenhetsgrunder beräknas, eller ock öfverlemnande ät taxe ripgs-kommitteerna att, efter pröfning af socknenämdernas uppgifter om tillverkningen vid hvart bränneri inom socknen, fastställa afgittens belopp, säsom landshöfdingen i Upland, uti dess länsberattelse för åren 1848, 1849 och 1850 töreslagit. Den härigenom uppkommande större inkomst kunde, i lämpligt förbällande, delas emellan staten och kommunerna; och om genom förhöjd beskattning tillverkningen och för brukningen af bränvin minskades, sä vore det en dubbel vinst. Ordning och trefnad skulle då beredas i mänga hushåll, der de nu saknas; — besparade sädestillgängar lennade riklig föda åt en tillväxande folkmängd eller öfverskott till utförsel för betalning af utländska varor, och all tanke på införsktrifaiog at frsammande säd skulle, äfven under missväxt-år, försvinna. Man skulle kunna säga, att kreditlagstiftningens ordnande och bränvinsbränningens inskränkning vore de enda ätgärder, som behöfde vidtagas för att ilandet frambringa ett allmänt välständ. De utgöra alltså föremäl för en faderlig regerings yppersta omsorg: Enligt Kongl. Maj:ts nädiga skrifvelse om kommitteens förordnande, har anledningen dertill varit angelägenheten att vidtaga ätgärder, som,i händelse af nuvarande privatbankers. upphörande vid oktroytidernas slut, kunde förekomma den stockning i allmänna penningerörelsen samt i handel och näringar, dessa läninrättningars upphörande mäste medföra. Detta ämne utgör säledes ett vigtigt föremäl för kommitteens öfverläggningar. De på 10 är beviljade oktroyer för nuvarande 8 privatbanker tilländagä för 6 ibland dem under loppet af är 1856, för 2:ne är 1857, och det är sannolikt, ätt de dessförinnan mäste vara betänkte. på för-. minskning af deras utlänningar och sedelutgifning, särdeles om de sakna anledning att förvänta oktroyernas förnyande. Det är dessutom tänkbart, att delegarne uti några af dessa banker icke önska med rörelsen fortfara. Vid slutet af är 1852 utgjorde summan af samtlige privatbankernes utiöpande sedlar bko rdr 11,082,338: af deras kassabehällningar i riksmynt . 3,679,511: af deras utläningar i vanlig så kallad diskontväg . . . . . . 7,148,901: af deras utlåning genom lyftning på beviljade kassakreditiver för en sammanlagd summa af 6,269,560 rdr . . 3,578,212: af deras skulder, oberoende af sedelutgifning -. . . e s 1,749,753: af delegarnes tillskott . . . . . 10,490,880: bvaraf i reda penningar . . . . . 2,922,720: (se bilagorna n:ris 13, 14 15). Det är obestridligt, att indragning af privatbankernes sedlar, utgörande vid 1852 ärs slut, dä deras kassabehällningar i rikets mynt fränräknas, 7,402,927 riksdaler, och upphörande af en, i diskontväg och genom beviljade kassakreditiver, beredd läntillgång af mer än 13 millioner riksdaler skulle i allmänna rörelsen förorsaka de svåraste följder, om sä väl sedelbeloppet som läntillgängen icke kraftigt och skyndsamt ersattes genom andra anstalter. I detta hänseende kunna 3:ne utvägar komma i fräga: 1:0 att fylla behofvet genom motsvarande utgifning af sedlar och län ifrån rikets ständers bank eller utvidgade eller nya afdelningar af densamma uti landsorterna; 2:0 att förnya nuvarande privatbankers oktroyer eller meddela sädana ät andra sedelutgifvande enskilta banker; . 3:0 att i större skala befrämja uppkomsten af icke sedelutgifvande, så kallade filialbanker, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad vid sista riksdag i denna del beslöts. i Den första utvägen, att ersätta upphörda sedelutgifvande banker, genom länafdelningar af rikets ständers bank, skulle vara för allmänna rörelsen mindre förmänligt, för banken skadligt. Det ligger nemligen i sakens natur, att allmänna låninrättningar, som äro föga egnade att handhafva aunan utlåning än emot realsäkerhet, och mäste förvaltas i öfverensstämmelse med bestämda reglementariska föreskrifter och af dertill ståndsvis valda ombud med biträde al offentlige tjenstemän, ej kunna lemna samma lättnader vid försträckningar, som enskilta banker, hvilkas styrelser handla fritt och bättre förstä att bedöma de mängfaldiga förhållanden, hvarat personlig kredit beror. Detta hafva rikets ständer förut jemväl erkänt, då de, i underdånig skrifvelse at den 23 November 1823, hos Kongl: Maj:t anmälde deras äsigt, att förlägenheten i allmänna rörelsen skulle kunna minskas genom upprättande af enskilta bolag, till bestridande af en sammansatt uppläning och utläning, hvilka, oberoende af rikets ständers penningeverk, skulle förena de kapitalegandes och kapitalbehöfvandes in. tressen och småningom göra den vidsträckta utlåning umbärlig, som bittills varit för allmän räkning. bedritven, hvadan rikets ständer ansägo diskontrörelser L.A hära Afverlemnas ät den enskilta omtanken.