gen härrört, icke så mycket afen förhöjd beskattning,
som af de vid större brännerier intörda förbättrade
redskap och tillverkningssätt, särdeles under den sed-
nare tilen medelst tillsats af ångpannor; sä att vid
dem bränvin kunnat med mindre kostnad ästadkom-
mas, och nägon minskning i den ärligen tillverkade
qvantiteten har efter all anledning derigenom icke
appkommit. Inskränkningen i de små pannornas an-
tal må likväl anses säsom en öfvergäng till ett bättre
tillständ, och skall göra det möjligt att införa en för-
böjd och ändamälsenlig beskattning på fabrikstillverk-
ingen af bränvia, sedan erfarenheten tillfyllest äda-
salagt oriktigheten af nuvarande grund för afgiftens
beräkning efter pannerymden. Den vid statsreglerin-
zarae päräknade inkomst af bränvinsbevillnipgen har
sällan uppnätts. Säledes, t. ex., beräknades vid 1848
års statsreglering denna inkomst till 700,000 rdr; den
har utgjort
är 1849: Rdr 657,468: 37. 8.
år 1850: 561,830: 40. 10.
Under åren 1845 till och med 1848, då den efter
beräkning bort utgöra tillsammans 2,680,000 rdr el-
ler 670,000 rdr ärligen, har den icke uppgått till mer
än 2,126,845 rdr 13 sk. 10 rst. eller i rundt medel-
al till 532,000 rdr årligen (Se bilagorna n:ris 9, 10
11.)
Om efter inkomst-beloppet är 1850, 560,000 rdr,
afgiften skulle beräknas göra 1 skill. bko för hvarje
kanna bränvin, så uppkommer derigenom ett ärligt
tillverknings-qvantum af 26,880,000 kannor, hvilket
pj torde vara längt ifrån sanningen, men berörde af-
sift utfaller sannolikt högre på tillverkningen med
små enkla pannor, hvilka derjemte icke oatbrutet
irifvas, lägre på den med konst-apparater. Till ex.,
enligt nu gällande förordning om bränvinsbränningen,
ir en 30 kannors panna i 4:de klassen och drifven
med änga, belagd med 720 rdr bko i skatt, en sum
ma som förefaller hög; men om, säsom uppgifvet blif-
vit, en sådan panna kan under den lofgifna brän-
ningstiden åstadkomma 60,000 kannor bränvin, så blir
afgiften, lika med 34,560 sk. bko, föga mer än 6
rst: för kannan. :Antages ärliga tillverkningen at
bränvin till endast 25 mill. kannor bränvin och af-
komsten af en tunna säd till 20 kannor, så skulle
dertill ärligen åtgå 1,250,000 tunnor säd eller om-
kring ett trefaldigt tunnetal potates.
Då det lyckats i Norge att, genom ett ibärdigt
sträfvande till mälet, uppbringa afgiften på bränvins-
tillverkningen till 6 sk. specie pr pott, eller nägot mer
än 16 sk. bko för 1 svensk kanna (se om :bränvins-
bränningen i Norge, bilsgan JM 12), under: sträng
kontroll öfver den åstadkomna qvantiteten, och att
derjemte belägga försäljningen af bränvin i mindre
partier med en afgift; svarande mot omkring 12 sk.
bko för 1 svensk kanna, borde det väl icke ånses o-
möjligt, att i Sverige småningom få beskattningen
höjd till exempelvis 8 sk. bko kannav, antingen ge-
nom dess bestämmande efter det qvantum, som med
en uppgifven apparat kan under en viss tid tillver-
kas, hvilket bör kunna på vetenskapliga och erfaren-
hetsgrunder beräknas, eller ock öfverlemnande ät taxe
ripgs-kommitteerna att, efter pröfning af socknenäm-
dernas uppgifter om tillverkningen vid hvart bränneri
inom socknen, fastställa afgittens belopp, säsom lands-
höfdingen i Upland, uti dess länsberattelse för åren
1848, 1849 och 1850 töreslagit. Den härigenom
uppkommande större inkomst kunde, i lämpligt för-
bällande, delas emellan staten och kommunerna; och
om genom förhöjd beskattning tillverkningen och för
brukningen af bränvin minskades, sä vore det en dub-
bel vinst. Ordning och trefnad skulle då beredas i
mänga hushåll, der de nu saknas; — besparade sä-
destillgängar lennade riklig föda åt en tillväxande
folkmängd eller öfverskott till utförsel för betalning
af utländska varor, och all tanke på införsktrifaiog at
frsammande säd skulle, äfven under missväxt-år, för-
svinna.
Man skulle kunna säga, att kreditlagstiftningens ord-
nande och bränvinsbränningens inskränkning vore de
enda ätgärder, som behöfde vidtagas för att ilandet
frambringa ett allmänt välständ. De utgöra alltså
föremäl för en faderlig regerings yppersta omsorg:
Enligt Kongl. Maj:ts nädiga skrifvelse om kom-
mitteens förordnande, har anledningen dertill varit
angelägenheten att vidtaga ätgärder, som,i händelse
af nuvarande privatbankers. upphörande vid oktroy-
tidernas slut, kunde förekomma den stockning i all-
männa penningerörelsen samt i handel och näringar,
dessa läninrättningars upphörande mäste medföra.
Detta ämne utgör säledes ett vigtigt föremäl för
kommitteens öfverläggningar.
De på 10 är beviljade oktroyer för nuvarande 8
privatbanker tilländagä för 6 ibland dem under lop-
pet af är 1856, för 2:ne är 1857, och det är sanno-
likt, ätt de dessförinnan mäste vara betänkte. på för-.
minskning af deras utlänningar och sedelutgifning,
särdeles om de sakna anledning att förvänta oktro-
yernas förnyande. Det är dessutom tänkbart, att
delegarne uti några af dessa banker icke önska med
rörelsen fortfara.
Vid slutet af är 1852 utgjorde summan af samtlige
privatbankernes utiöpande sedlar bko rdr 11,082,338:
af deras kassabehällningar i riksmynt . 3,679,511:
af deras utläningar i vanlig så kallad di-
skontväg . . . . . . 7,148,901:
af deras utlåning genom lyftning på be-
viljade kassakreditiver för en samman-
lagd summa af 6,269,560 rdr . . 3,578,212:
af deras skulder, oberoende af sedelut-
gifning -. . . e s 1,749,753:
af delegarnes tillskott . . . . . 10,490,880:
bvaraf i reda penningar . . . . . 2,922,720:
(se bilagorna n:ris 13, 14 15).
Det är obestridligt, att indragning af privatban-
kernes sedlar, utgörande vid 1852 ärs slut, dä deras
kassabehällningar i rikets mynt fränräknas, 7,402,927
riksdaler, och upphörande af en, i diskontväg och
genom beviljade kassakreditiver, beredd läntillgång
af mer än 13 millioner riksdaler skulle i allmänna
rörelsen förorsaka de svåraste följder, om sä väl se-
delbeloppet som läntillgängen icke kraftigt och skynd-
samt ersattes genom andra anstalter. I detta hän-
seende kunna 3:ne utvägar komma i fräga:
1:0 att fylla behofvet genom motsvarande utgif-
ning af sedlar och län ifrån rikets ständers bank eller
utvidgade eller nya afdelningar af densamma uti
landsorterna;
2:0 att förnya nuvarande privatbankers oktroyer el-
ler meddela sädana ät andra sedelutgifvande enskilta
banker; .
3:0 att i större skala befrämja uppkomsten af icke
sedelutgifvande, så kallade filialbanker, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad vid sista riksdag i denna
del beslöts. i
Den första utvägen, att ersätta upphörda sedelut-
gifvande banker, genom länafdelningar af rikets stän-
ders bank, skulle vara för allmänna rörelsen mindre
förmänligt, för banken skadligt. Det ligger nemli-
gen i sakens natur, att allmänna låninrättningar,
som äro föga egnade att handhafva aunan utlåning
än emot realsäkerhet, och mäste förvaltas i öfverens-
stämmelse med bestämda reglementariska föreskrifter
och af dertill ståndsvis valda ombud med biträde al
offentlige tjenstemän, ej kunna lemna samma lätt-
nader vid försträckningar, som enskilta banker, hvil-
kas styrelser handla fritt och bättre förstä att bedöma
de mängfaldiga förhållanden, hvarat personlig kredit
beror. Detta hafva rikets ständer förut jemväl er-
känt, då de, i underdånig skrifvelse at den 23 No-
vember 1823, hos Kongl: Maj:t anmälde deras äsigt,
att förlägenheten i allmänna rörelsen skulle kunna
minskas genom upprättande af enskilta bolag, till be-
stridande af en sammansatt uppläning och utläning,
hvilka, oberoende af rikets ständers penningeverk, skulle
förena de kapitalegandes och kapitalbehöfvandes in.
tressen och småningom göra den vidsträckta utlåning
umbärlig, som bittills varit för allmän räkning. be-
dritven, hvadan rikets ständer ansägo diskontrörelser
L.A hära Afverlemnas ät den enskilta omtanken.