STOCKHOLM. -Ett tvist-ämne, som i långliga tider allt emellanåt varit på tapeten inom pressen, har nu åter updykt, det nemligen om tidningars pligt att intaga insända upsatser. Äfven vi hafva blifvit inblandade däruti; och vi hafva således anledning att yttra några ord. Grälet har denna gången upstått om en pseudonym författares artikel, som blifvit insänd till Aftonbladet, men icko emottagen, hvarpå han inflöt i Svenska Tidningen. Denne hade den dåliga smaken att beskärma sig öfver ABs illiberalitet att vägra; men oss tyckes, att Sv. -T. hade i stället bordt tacka, ty artikeln var.en välgrundad och klokt affattad. anmärkning om representations-frågans behandling, eller rättare icke-behandling, inom pressen i närvarande stund, och utgjorde en acquisition, som ingen tidning borde visa ifrån sig, om han än var af motsatta tänkesätt. Skälet till vägran från AB: var, att det icke ville ingå i polemik med det gamla AB. Detta synes oss yara. ett dåligt skäl; det hade ju varit ett tillfälle tvärtom att ingå i polemik för det gamla;. så vida nemligen det unga var af dess tanka. Var detta åter icke fallet, så hade det alltid varit bättre, att klandret fått läsas där än hos någon annan. Det hade varit bättre, dels emedan det unga hade haft tillfälle att visa sig liberalt. hvilket verkligen bör. vara kärkommet, deis emedan bekännelsen om en menings-strid mellan nytt och gammalt, i fall en sådan finnes i alla fall.måste fram. on gäng och .då med bästa minen kan framläggas. under form af en insändning utan protest. Det sämsta är, hvad styrelsen för dagen synes hafva valt, eller att affichera, att hon tagit i arf den gamlas ovana alt icke decidera siq.— en ovana, hvarpå ABs. vinst förr var ingen, men Sveriges förlust omätlig. Att den, som hafver — eller häfver sig fram med anspråk att !eda, förvandlar sig till en teckenförbidande neuter, till blott och bart en hämmande kraft, är en sådan orimlighet, att hon ensam i ett. annat land skulle vara tillräcklig att mörda hvarje ledare med löjets och harmens förenade vapen. Tager det unga AB. äfven de: arfvet efter det gamla, så tro vi, att? en ganska betydlig oklokhet begås. 3 så Säkert hade Sv. Tidn, bordt besinna dettå och med oblandad och tyst tillfredsställelse mottaga antagonistens blunder, i stället att för hundrade gången höja det orimliga ropet