dessa fem år ur Sveriges historia, På publi cismens fält mötte han nya ansigten, hvilke ännu mindre behagade honom, och då upplö han sin mun och talade vid sig sjelf: vJa N 1833. i WINTER Liseri och Aftonblad. När man slagit under sig — genom köp eller annat för värfnings-medel — updraget att vara en hel nations tank ställare, har man. både rättigheter och pligter. De förr glömmer man vanligen icke; .men de sednare frestas mai lätt att, om icke glömma, åtminstone tyda så beqvämt son möjligt; och tydningen beror, icke mindre på hvad ma förstår, än på hvad man vill förstå. Det är vanligt att, nä man tycker sig hos trätobröder. finna fel, skrifva dessa p viljans räkning: och merändels är det dock svårigheten at begripa, som föranleder, hvad som ser så styggt ut. Att de ser så ut; och icke blott enfaldigt eller löjligt, kommer a högfärden, som drifver till ett envist försvar för de en gån; utsläppta enfaldighets-profven. Det är icke de första falsk; åsigterne eller förhastade satserne, som föranledt så mång otäcka gräl inom den litterära, likasom. till och med inor den politiska verlden; det är den där evinnerliga stolthete att aldrig få ett peccavi öfver sina läppar eller ur si penna. Endast känslan af att verkligen stå högt i tanken verld tillåter någon gång en sådan sjelfbekännelse; trång hufvigheten är alltid inbilsk och istadig. AN ting kan fall: henne in, utom att hon är trånghufvighet; isynnerhet är de omöjligt, om hon af en slump kommit att ställa sig på eI plats, där hon mycket synes, Denna slump betraktar ho så gärna såsom en fullmagt att vara någon ting helt annat än hon verkligen är. Bland de pligter, dem tank-ställaren i ett land har, ä den första att skarpt reda begreppen om offentliga åtgärder enlighet eller strid med, hvad !ag föreskrifver, d. v. s. on hvad som verkligen är lag eller icke. De snillrikaste fun deringar och förslag om, hvad som borde vara lag, stå en dast i andra rummet. Att äfven de stundom icke ens är snillrika eller; moget -begrundade, är illa nog, men icke si illa, som att begreppen-om de befintliga lagarna och insti tutionerna få förvirras och grumlas. De stora förslagsma kerierne florera hufvudsakligen genom bristande kännedon om det, som finnes; och hvad som gör reformernas sak ofta så ljumt omhuldad; ja förlöjligad, är reformförslagen mängd, som till stor del kommer däraf, att kännedom on det befintliga felar, och att detta icse anlitas. Förmodligen finnas: bland dem, som någorlunda förmå reda ett juridiskt raisonnement, numera få, som ieke inset buru illa, under all kritik illa, det är beställdt med der store tank-ställarens kunskaper och omdöme i det ämnet Vare långt ifrån oss att tro, det vi bidragit till öpnande a: allmänhetens ögon; för uptärkande af så grofva fel erfordras ingen påpekning, åtminstone icke för dem, som någorlunda vant sig att reda lag-begrepp. Om de, som det förmå, icke äro synnerligen många; så har Sverige kanske til icke alltför ringa del att därför tacka den upfostran, som nationen länge åtnjutit från sina mest anlitade handledare Hvad som var värdt mera än den stora publiken, var den vät upfosirade publiken; och i den mening, hvari köparne troligtvis anse någon fara existera, finnes verkligen ingen egentlig fara. tminstone kan ännu i lång tid vexel dragas på den fonden; och när den tryter, då är tid att tänka på någon annan. Under tiden och intill dess denna nödvändighet inträffar, behöfverman icke genera sig ens af formen för anlitandet af fonden; vill man icke bruka formen af vexel, så utges ett qvittens, d. v. s, ett intyg, att man har vederlagr, i stället för att man försökt att åstadkomma en vederläggning. Så länge fonden är tillräcklig, accepteras allt, äfven qvittenser, såsom godt mynt; och ingenting betyder det, om några få protestera och skratta eller harmas. Men det var i dag icke vår mening att ingå i någon ytlerligare betraktelse öfver det juridiska elementet i den store tank -ställaren; det är redan mycket belyst och kommer förmodligen snart att vidare belysas, då författarne säkert icke kunna hålla sig från nya försök på ett fält, där de påtagigen äro alldeles obevandrade. Ej heller ämna vi anställa någon mönstring med politiken, hvaruti de äfvenledes tyckas vara föga starke, så vidt man kan döma af de flesta hittills synliga företeelser. Såsom prof kan blott behöfva påminnas om kannstöperierna öfver den nya engelska ministeren öch dennas löften — illusionen, att våra -reformsälskap skulle kunna uträtta någon ting för bättre samhällsformers vinnande — det ständiga viftandet med stora ord om reaktion och dynastiska eller aristokratiska, byråkratiska och prelatensiska interessen — den feberaktiga hälskheten mot dessa och predikandet om opraktiska saker — med ett ord jägtandet efter vackra chrior, med ett illfänande och en hetsighet, som gemenligen visa sig hos unga gossar. . Ej heller är det, säga vi, den politiska riktningen hos den store tank-ställaren, som vi i dag ämna betrakta; det ir något annat, som läsaren straxt skall få se. Möjligen skall denna öppenbjertiga trösbekännelse angående en yrkesbroder ogillas af: åtskilliga, såsom otillständig; och vi medgifve, att vi sjelfve icke tycka om sådana generella orlofssedlar af den ena tidningen om den andra, och att vi, så vidt vi minnas, icke förr tillåtit oss att utfärda en sådan. Att vi för tillfället afvika från den grundsatsen, får tillskrifvas harmen att so en magt, som kunde uträtta så mycket godt, bortslöddras på lappri och sämre än lappri. Samhället är i högsta behof af att inom sig äga krafter, som förmå samla och leda de spridda och vilsna tänkesätten, väcka de försoffade viljorna, uttala folkets behof, upmuntra let till mod och ihärdighet och underhålla idternas cirkuation, hvilken för samhället är lika nödvändig, som blodets för kroppen. Om fosterlandsvännen vet en sådan magt finnas hos en enskild eller kollektif personlighet, och om han ser alla sina förhoppningar på henne tillintetgjorda, ser de kraftiga handtag, som hon kund? gifva till befordrande af jus, lif och handling, förvandlas till ett småsint äflande med lunkelt fnask och gudsnådeligheter, i stället för grundliga undersökningar, med lösligt advocerande, i stället för skarpinnig granskning, med dufna chrior af loci communes och käbbel, i stället för frisk och lefvande statsmanna-forskning — om han, korteligen, ser en magt, som borde uträtta så nycket godt, förslösas och uträtta intet, eller sämre än in et; förlåter man honom icke då, om hans harm kokar fver? En mängd magter i samhället har det icke genom lag constitwerat eller kunnat konstituera; de hafva upkommit enom tankar och behof, hvaröfver ingen lag har direkt älde, eller kan hafva det. Försök hafva väl stondom blifit gjorda att upställa ett sådant välde; men de hafva alla ått ett ömkligt slut... Så Gustaf IlIs försök att, med sin national-drägt, ingripa i modets nyckfulla och ömtåliga, jelftagna befogenhet; så åtskilliga stats-magtens försök att örordna, hvilka filosofiska systemer, hvilka vitterhetsja onst-skolor äro de bästa; så försöken att genom påbud fgöra, hvilka fysiska och astronomiska satser böra bekänas; så slutligen det olycksdigraste af alla dylika försök, det tt lag-stadga, hvad hvar och en skall tro i religionssaer. Allt dylikt ligger utom den konstituerade samhällsyrelsens sfer att reglera; men anarki därutinnan kan änock icke existera; och sålunda upstå dessa sjelfskapade vagter, hvilka mängden underkastar sig, utan att erkänna ller ens efterforska deras ursprung eller updrag. Sålunda iftas modets lagar af ett koteri eleganta dagdrifvare och agdrifverskor, som göra det, emedan de icke vilja göra ller duga att göra något annat; så hålla några snillen och inkare spiran i velenskapens och konstens rike och le åt en legala stats-magtens gunst eller ogunst; så upstiga lutligen religions-läror, än ur den allvarlige forskarens tanar, än ur fantasters hugskott eller egoisters beräkningar. Alla dessa magter skapa sig orgener, som representera ch utöfva dem. I närvarande tid hafva de antagit form af idningar; och det är således desse, som ansvara. för före:elserna. . Magten är icke deras egen; men det lyckas dem fla att handhafva henne, äfven sedan de icke mera troget epresentera det, genom hvars lånade magt de först vunno ilytandet. — Häri ligger ingeh egentlig fara inom ett stort amhälle, som har bildning och tillgångar nog för att välja ch snart frigöra sig från ett missbrukadt välde; men inom n mindre nation är faran af ett långt magtmissbruk vida törre. Och i synnerhet är hon stor därigenom, att, då en dning behandlar alla ämnen, kan allmänhetens verkliga ympathi i några föranleda auktoritet i andra, däruti symathierne annars skulle vara inga eller ringa och okunnigeten eller förvändheten snart förstöra auktoriteten, om de eko fingo följa med på köpet, som det heter. Det kuriöaste är, att stundom går det till och med, sedan verkga öch lefvande sympathier icke finnas i någor, utan blott Yann, understödd af på sin höjd frånvaro af antipathi i et öfriga. Jvst sådant är fallet med det största tidnings-institutet i verige för närvarande. Vi hafva här ofvan sagt och redan fta förut haft tillfälle anrhärka, att i juridik och politik ol litterär kritik står det ogement klent till på det hållet;! ch vi komma nu till det ämne, som utgör det egentliga ;remålet för denna upsats: Religionsfriheten. Denna åga är just den, hvari man utan tvekan kan säga att Af-!