dessa fem år ur Sveriges historia, På publi
cismens fält mötte han nya ansigten, hvilke
ännu mindre behagade honom, och då upplö
han sin mun och talade vid sig sjelf: vJa
N
1833. i WINTER
Liseri och Aftonblad.
När man slagit under sig — genom köp eller annat för
värfnings-medel — updraget att vara en hel nations tank
ställare, har man. både rättigheter och pligter. De förr
glömmer man vanligen icke; .men de sednare frestas mai
lätt att, om icke glömma, åtminstone tyda så beqvämt son
möjligt; och tydningen beror, icke mindre på hvad ma
förstår, än på hvad man vill förstå. Det är vanligt att, nä
man tycker sig hos trätobröder. finna fel, skrifva dessa p
viljans räkning: och merändels är det dock svårigheten at
begripa, som föranleder, hvad som ser så styggt ut. Att de
ser så ut; och icke blott enfaldigt eller löjligt, kommer a
högfärden, som drifver till ett envist försvar för de en gån;
utsläppta enfaldighets-profven. Det är icke de första falsk;
åsigterne eller förhastade satserne, som föranledt så mång
otäcka gräl inom den litterära, likasom. till och med inor
den politiska verlden; det är den där evinnerliga stolthete
att aldrig få ett peccavi öfver sina läppar eller ur si
penna. Endast känslan af att verkligen stå högt i tanken
verld tillåter någon gång en sådan sjelfbekännelse; trång
hufvigheten är alltid inbilsk och istadig. AN ting kan fall:
henne in, utom att hon är trånghufvighet; isynnerhet är de
omöjligt, om hon af en slump kommit att ställa sig på eI
plats, där hon mycket synes, Denna slump betraktar ho
så gärna såsom en fullmagt att vara någon ting helt annat
än hon verkligen är.
Bland de pligter, dem tank-ställaren i ett land har, ä
den första att skarpt reda begreppen om offentliga åtgärder
enlighet eller strid med, hvad !ag föreskrifver, d. v. s. on
hvad som verkligen är lag eller icke. De snillrikaste fun
deringar och förslag om, hvad som borde vara lag, stå en
dast i andra rummet. Att äfven de stundom icke ens är
snillrika eller; moget -begrundade, är illa nog, men icke si
illa, som att begreppen-om de befintliga lagarna och insti
tutionerna få förvirras och grumlas. De stora förslagsma
kerierne florera hufvudsakligen genom bristande kännedon
om det, som finnes; och hvad som gör reformernas sak
ofta så ljumt omhuldad; ja förlöjligad, är reformförslagen
mängd, som till stor del kommer däraf, att kännedom on
det befintliga felar, och att detta icse anlitas.
Förmodligen finnas: bland dem, som någorlunda förmå
reda ett juridiskt raisonnement, numera få, som ieke inset
buru illa, under all kritik illa, det är beställdt med der
store tank-ställarens kunskaper och omdöme i det ämnet
Vare långt ifrån oss att tro, det vi bidragit till öpnande a:
allmänhetens ögon; för uptärkande af så grofva fel erfor-
dras ingen påpekning, åtminstone icke för dem, som någor-
lunda vant sig att reda lag-begrepp. Om de, som det för-
må, icke äro synnerligen många; så har Sverige kanske til
icke alltför ringa del att därför tacka den upfostran, som
nationen länge åtnjutit från sina mest anlitade handledare
Hvad som var värdt mera än den stora publiken, var den
vät upfosirade publiken; och i den mening, hvari köparne
troligtvis anse någon fara existera, finnes verkligen ingen
egentlig fara. tminstone kan ännu i lång tid vexel dra-
gas på den fonden; och när den tryter, då är tid att tänka
på någon annan. Under tiden och intill dess denna nöd-
vändighet inträffar, behöfver- man icke genera sig ens af
formen för anlitandet af fonden; vill man icke bruka for-
men af vexel, så utges ett qvittens, d. v. s, ett intyg, att
man har vederlagr, i stället för att man försökt att åstad-
komma en vederläggning. Så länge fonden är tillräcklig,
accepteras allt, äfven qvittenser, såsom godt mynt; och
ingenting betyder det, om några få protestera och skratta
eller harmas.
Men det var i dag icke vår mening att ingå i någon yt-
lerligare betraktelse öfver det juridiska elementet i den store
tank -ställaren; det är redan mycket belyst och kommer för-
modligen snart att vidare belysas, då författarne säkert icke
kunna hålla sig från nya försök på ett fält, där de påtag-
igen äro alldeles obevandrade. Ej heller ämna vi anställa
någon mönstring med politiken, hvaruti de äfvenledes tyc-
kas vara föga starke, så vidt man kan döma af de flesta
hittills synliga företeelser. Såsom prof kan blott behöfva på-
minnas om kannstöperierna öfver den nya engelska mini-
steren öch dennas löften — illusionen, att våra -reform-
sälskap skulle kunna uträtta någon ting för bättre sam-
hällsformers vinnande — det ständiga viftandet med stora
ord om reaktion och dynastiska eller aristokratiska,
byråkratiska och prelatensiska interessen — den feber-
aktiga hälskheten mot dessa och predikandet om opraktiska
saker — med ett ord jägtandet efter vackra chrior, med
ett illfänande och en hetsighet, som gemenligen visa sig hos
unga gossar. .
Ej heller är det, säga vi, den politiska riktningen hos
den store tank-ställaren, som vi i dag ämna betrakta; det
ir något annat, som läsaren straxt skall få se. Möjligen
skall denna öppenbjertiga trösbekännelse angående en yr-
kesbroder ogillas af: åtskilliga, såsom otillständig; och vi
medgifve, att vi sjelfve icke tycka om sådana generella or-
lofssedlar af den ena tidningen om den andra, och att vi, så
vidt vi minnas, icke förr tillåtit oss att utfärda en sådan.
Att vi för tillfället afvika från den grundsatsen, får till-
skrifvas harmen att so en magt, som kunde uträtta så myc-
ket godt, bortslöddras på lappri och sämre än lappri. Sam-
hället är i högsta behof af att inom sig äga krafter, som
förmå samla och leda de spridda och vilsna tänkesätten,
väcka de försoffade viljorna, uttala folkets behof, upmuntra
let till mod och ihärdighet och underhålla idternas cirku-
ation, hvilken för samhället är lika nödvändig, som blodets
för kroppen. Om fosterlandsvännen vet en sådan magt fin-
nas hos en enskild eller kollektif personlighet, och om han
ser alla sina förhoppningar på henne tillintetgjorda, ser de
kraftiga handtag, som hon kund? gifva till befordrande af
jus, lif och handling, förvandlas till ett småsint äflande med
lunkelt fnask och gudsnådeligheter, i stället för grundliga
undersökningar, med lösligt advocerande, i stället för skarp-
innig granskning, med dufna chrior af loci communes och
käbbel, i stället för frisk och lefvande statsmanna-forskning
— om han, korteligen, ser en magt, som borde uträtta så
nycket godt, förslösas och uträtta intet, eller sämre än in
et; förlåter man honom icke då, om hans harm kokar
fver?
En mängd magter i samhället har det icke genom lag
constitwerat eller kunnat konstituera; de hafva upkommit
enom tankar och behof, hvaröfver ingen lag har direkt
älde, eller kan hafva det. Försök hafva väl stondom blif-
it gjorda att upställa ett sådant välde; men de hafva alla
ått ett ömkligt slut... Så Gustaf IlIs försök att, med sin
national-drägt, ingripa i modets nyckfulla och ömtåliga,
jelftagna befogenhet; så åtskilliga stats-magtens försök att
örordna, hvilka filosofiska systemer, hvilka vitterhets- ja
onst-skolor äro de bästa; så försöken att genom påbud
fgöra, hvilka fysiska och astronomiska satser böra bekän-
as; så slutligen det olycksdigraste af alla dylika försök, det
tt lag-stadga, hvad hvar och en skall tro i religionssa-
er. Allt dylikt ligger utom den konstituerade samhälls-
yrelsens sfer att reglera; men anarki därutinnan kan än-
ock icke existera; och sålunda upstå dessa sjelfskapade
vagter, hvilka mängden underkastar sig, utan att erkänna
ller ens efterforska deras ursprung eller updrag. Sålunda
iftas modets lagar af ett koteri eleganta dagdrifvare och
agdrifverskor, som göra det, emedan de icke vilja göra
ller duga att göra något annat; så hålla några snillen och
inkare spiran i velenskapens och konstens rike och le åt
en legala stats-magtens gunst eller ogunst; så upstiga
lutligen religions-läror, än ur den allvarlige forskarens tan-
ar, än ur fantasters hugskott eller egoisters beräkningar.
Alla dessa magter skapa sig orgener, som representera
ch utöfva dem. I närvarande tid hafva de antagit form af
idningar; och det är således desse, som ansvara. för före-
:elserna. . Magten är icke deras egen; men det lyckas dem
fla att handhafva henne, äfven sedan de icke mera troget
epresentera det, genom hvars lånade magt de först vunno
ilytandet. — Häri ligger ingeh egentlig fara inom ett stort
amhälle, som har bildning och tillgångar nog för att välja
ch snart frigöra sig från ett missbrukadt välde; men inom
n mindre nation är faran af ett långt magtmissbruk vida
törre. Och i synnerhet är hon stor därigenom, att, då en
dning behandlar alla ämnen, kan allmänhetens verkliga
ympathi i några föranleda auktoritet i andra, däruti sym-
athierne annars skulle vara inga eller ringa och okunnig-
eten eller förvändheten snart förstöra auktoriteten, om de
eko fingo följa med på köpet, som det heter. Det kuriö-
aste är, att stundom går det till och med, sedan verk-
ga öch lefvande sympathier icke finnas i någor, utan blott
Yann, understödd af på sin höjd frånvaro af antipathi i
et öfriga.
Jvst sådant är fallet med det största tidnings-institutet i
verige för närvarande. Vi hafva här ofvan sagt och redan
fta förut haft tillfälle anrhärka, att i juridik och politik
ol litterär kritik står det ogement klent till på det hållet;!
ch vi komma nu till det ämne, som utgör det egentliga
;remålet för denna upsats: Religionsfriheten. Denna
åga är just den, hvari man utan tvekan kan säga att Af-!