af ett fariseiskt skrymteri; men att vi docl vid allt detta förgäta själens sjukdomar, de andliga eländet; förgäta att enda läkemedle deremot är kärlek, att enda skyddsmedlet mo smittan är upplysning för de i mörkret fam lande, utrotandet af fördomarna, borttagande af de oöfverstigliga hinder som onaturliga la gar lägga i vägen vid deras sträfvanden fö materiel förkofran, medborgerlig sjelfständig het. Dessa i sOnkel Toms stuga belysta förhål landen ha sina motbilder, öfverallt, om öä1 den förorättade icke är en negerslaf och för följarne amerikanska slafjägare, och otvifvel aktigt är det till icke ringa del derföre son m:rs Stowes skildringar öfverallt funnit en så dan genklang. Menniskobjertat är sig alle städes likt, och samhällslidanden och förtrycl saknas ingenstädes. Det är på dessa grundtankar i den ameri kanska författarinnans verk som författare! till Tidningsskrifvaren byggt det skådespe hvars titel vi ofvan angifvit, och hvilket i mån dags afton för första gängen gick öfver scenen Med stora fel i konstnärligt hänsende är de dock ett arbete af stort intresse. Tendens: stycke i strängaste mening fritages det vä emedlertid från att bedömas såsom egentlig konstprodukt. Skyndom dock att tillägga det flera delar af stycket ganska väl uthärd: en sorgfälligare granskning, och liksom förf:: föregående. arbeten vittna om en sann kal. lelse för det dramatiska författarskapet. Scenen är hos oss. Det är från myste. rierna af Stockholms folklif som förf. lyfter en flik af förlåten. Förf. får här tillfälle åskådliggöra några vigtiga sanningar, att utpeka de grofva misstagen i vår fattigvård och den förfelade riktningen af den enskilda välgörenheten sådan den nu utöfvas genom mekaniskt verkande filantropiska sällskaper eller af den enskilde genom utdelandet af allmosor, måhända beledsagade af råd och förmaningar, visserligen välmenande, men studsande tillbaka mot bjertan, förhärdade af den kärlekslöshet och de oförrätter som grundlagt deras andliga och lekamliga elände. tskilliga af styckets figurer, såsom grosshandlaren Wilong (återgifven af hr L. Kinmansson), kommerserådinnan Fritzner (m:ll Lindmark), hennes son Alfred (hr Swartz), procentaren Robertsson (hr Torsslow), madam Solgren (fru Tillgren) och hennes son Olle (br Norrby) äro ganska väl hållne. Det lägre, eller rättare lägsta folklifvet är i allmänhet tecknadt med stor talent och natursanning i sina dåliga yttringar; men det rena, det goda, som blifvit inkastadt i lasternas och utsväfningarnes krets och lyckats bibehålla sig obefläckadt af dess smitta, är ej med samma trohet återgifvet. Det är ingen sällsynt företeelse, en maka eller en dotter, som, likt förf:s Anna (m:ll V. Torsslow) eger qvar de ädla instinkter naturen nedlagt hos qvinnan och med otaliga försakelser sträfvar för de sina och med hängifven ömhet söker från lasternas bana afhålla kära anförvandter; men förf. har helt och hållet förbisett att i dessa kretsar äfven de bättre känslorna ha sitt eget språk. Förf:s Anna och Halling (hr G. Kinmansson) infalla oupphörligen i högtrafvande deklamationer som äro alldeles fremmande för den bildningsgrad på hvilken de befinna sig och de förbållanden i hvilka de lefva. Uti Hallings yttranden ligger för öfrigt åtskilliga motsägelser mot de sunda åsigter om de sociala förhållanderna som förf. eljest synes hylla, och hvilka på ett så förtjenstfullt sätt framhällas t. ex. i första scenen på Solgrenskans lönnkrog, i slutscenen och på andra ställen. Det är sannt, att man ofta hos arbetsklassen finner begreppen om narbetarens rätt, o. s. v. så oklara och svamliga och just sådana som Halling uttalar dem, men förf. har i öfrigt på ett otvetydigt sätt gjort de uttalade grundsatserna fill sina egna att äfven Hallings måste skrifvas på dess räkning och de blifva sålunda ett väsendtligt fel i stycket. Det misstecknade i nyssnämnda båda karakterer, hvilket emellertid torde framträda så mycket bjertare genom de andra figurernas naturtrohet, är styckets hufvudsakliga bristfällighet såsom konstprodukt, hvartill torde böra läggas någon oklarhet i sjelfva slutscenen, som, till men för den dramatiska effekten, upplöser sig i deklamationer. I dennal slutscen, som är temligen troget kalkerad på upplösningen i Onkel Toms stuga, tar tendensen i fullt mått ut sin rätt, men de lika vackra som klara och sunda tankar som deri uttalas, ursäkta att det sker på de sceniska fordringarnes bekostnad. I öfrigt var den dramatiska kombinationen i allmänhet ganska god. Lokalförgen är sann, på flera ställen ypperlig. Utförandet, såsom vanligt på denna scen, var i allmänhet vårdadt. Emellertid torde böra anmärkas att hr G. Kinmansson synes ha svårt att sätta sig in i en gesälls maner, men han ursäktas dock något genom det, såsom vi nyss nämnde, för denna samhällsställning föga naturliga språk förf. lagt i hans mun. M:ll V. Torsslow hade några ovanligt lyckliga momenter i sista akten, hvilka väl rättfärdigade det bifall hon vann. Vi äro emellertid nästan frestade att tillerkänna priset åt hr Norrby för det fullkomligt manerfria sätt hvarpå han återgaf den förslagne, lastbare Jätting, med sitt på samma gång resonnerade och liknöjda låt gå, som förf. så väl skildrat. Till efterpjes har upptagits den från Djurgårdsteaterns fordna dagar välbekanta Rataplan, eller den lille trumslagaren, i hvilken m:ll V. Torsslow på ett förtjenstfullt sätt utförde titelrollen, :och hr Norrby såsom värdshusvärden torde kommit äfven den trumpnaste att draga på smilbandet. Recettagaren, hr Björkman, var en god sergeant Groscanon, ere na move SNR TSE FORT ST an FINLAED. Vi erhöllo i går afton finska blad med underrättelser från Helsingfors af den 7 och från bo af den 8 dennes. Rorcå tidning har en artikel om den svonaka all ror EA RA