af ett fariseiskt skrymteri; men att vi docl
vid allt detta förgäta själens sjukdomar, de
andliga eländet; förgäta att enda läkemedle
deremot är kärlek, att enda skyddsmedlet mo
smittan är upplysning för de i mörkret fam
lande, utrotandet af fördomarna, borttagande
af de oöfverstigliga hinder som onaturliga la
gar lägga i vägen vid deras sträfvanden fö
materiel förkofran, medborgerlig sjelfständig
het.
Dessa i sOnkel Toms stuga belysta förhål
landen ha sina motbilder, öfverallt, om öä1
den förorättade icke är en negerslaf och för
följarne amerikanska slafjägare, och otvifvel
aktigt är det till icke ringa del derföre son
m:rs Stowes skildringar öfverallt funnit en så
dan genklang. Menniskobjertat är sig alle
städes likt, och samhällslidanden och förtrycl
saknas ingenstädes.
Det är på dessa grundtankar i den ameri
kanska författarinnans verk som författare!
till Tidningsskrifvaren byggt det skådespe
hvars titel vi ofvan angifvit, och hvilket i mån
dags afton för första gängen gick öfver scenen
Med stora fel i konstnärligt hänsende är de
dock ett arbete af stort intresse. Tendens:
stycke i strängaste mening fritages det vä
emedlertid från att bedömas såsom egentlig
konstprodukt. Skyndom dock att tillägga
det flera delar af stycket ganska väl uthärd:
en sorgfälligare granskning, och liksom förf::
föregående. arbeten vittna om en sann kal.
lelse för det dramatiska författarskapet.
Scenen är hos oss. Det är från myste.
rierna af Stockholms folklif som förf. lyfter
en flik af förlåten. Förf. får här tillfälle åskåd-
liggöra några vigtiga sanningar, att utpeka
de grofva misstagen i vår fattigvård och den
förfelade riktningen af den enskilda välgören-
heten sådan den nu utöfvas genom mekaniskt
verkande filantropiska sällskaper eller af den
enskilde genom utdelandet af allmosor, må-
hända beledsagade af råd och förmaningar,
visserligen välmenande, men studsande till-
baka mot bjertan, förhärdade af den kärleks-
löshet och de oförrätter som grundlagt deras
andliga och lekamliga elände.
tskilliga af styckets figurer, såsom gross-
handlaren Wilong (återgifven af hr L. Kin-
mansson), kommerserådinnan Fritzner (m:ll
Lindmark), hennes son Alfred (hr Swartz),
procentaren Robertsson (hr Torsslow), madam
Solgren (fru Tillgren) och hennes son Olle
(br Norrby) äro ganska väl hållne. Det lä-
gre, eller rättare lägsta folklifvet är i allmän-
het tecknadt med stor talent och natursanning
i sina dåliga yttringar; men det rena, det goda,
som blifvit inkastadt i lasternas och utsväf-
ningarnes krets och lyckats bibehålla sig obe-
fläckadt af dess smitta, är ej med samma tro-
het återgifvet. Det är ingen sällsynt förete-
else, en maka eller en dotter, som, likt förf:s
Anna (m:ll V. Torsslow) eger qvar de ädla in-
stinkter naturen nedlagt hos qvinnan och med
otaliga försakelser sträfvar för de sina och
med hängifven ömhet söker från lasternas bana
afhålla kära anförvandter; men förf. har helt
och hållet förbisett att i dessa kretsar äfven
de bättre känslorna ha sitt eget språk. Förf:s
Anna och Halling (hr G. Kinmansson) infalla
oupphörligen i högtrafvande deklamationer som
äro alldeles fremmande för den bildningsgrad
på hvilken de befinna sig och de förbållanden
i hvilka de lefva. Uti Hallings yttranden lig-
ger för öfrigt åtskilliga motsägelser mot de
sunda åsigter om de sociala förhållanderna
som förf. eljest synes hylla, och hvilka på
ett så förtjenstfullt sätt framhällas t. ex. i för-
sta scenen på Solgrenskans lönnkrog, i slut-
scenen och på andra ställen. Det är sannt,
att man ofta hos arbetsklassen finner begrep-
pen om narbetarens rätt, o. s. v. så oklara och
svamliga och just sådana som Halling uttalar
dem, men förf. har i öfrigt på ett otvetydigt
sätt gjort de uttalade grundsatserna fill sina
egna att äfven Hallings måste skrifvas på dess
räkning och de blifva sålunda ett väsendtligt
fel i stycket. Det misstecknade i nyssnämnda
båda karakterer, hvilket emellertid torde fram-
träda så mycket bjertare genom de andra figu-
rernas naturtrohet, är styckets hufvudsakliga
bristfällighet såsom konstprodukt, hvartill torde
böra läggas någon oklarhet i sjelfva slutsce-
nen, som, till men för den dramatiska effek-
ten, upplöser sig i deklamationer. I dennal
slutscen, som är temligen troget kalkerad på
upplösningen i Onkel Toms stuga, tar ten-
densen i fullt mått ut sin rätt, men de lika
vackra som klara och sunda tankar som deri
uttalas, ursäkta att det sker på de sceniska
fordringarnes bekostnad.
I öfrigt var den dramatiska kombinationen
i allmänhet ganska god. Lokalförgen är sann,
på flera ställen ypperlig.
Utförandet, såsom vanligt på denna scen,
var i allmänhet vårdadt. Emellertid torde böra
anmärkas att hr G. Kinmansson synes ha svårt
att sätta sig in i en gesälls maner, men han
ursäktas dock något genom det, såsom vi nyss
nämnde, för denna samhällsställning föga na-
turliga språk förf. lagt i hans mun. M:ll V.
Torsslow hade några ovanligt lyckliga mo-
menter i sista akten, hvilka väl rättfärdigade
det bifall hon vann. Vi äro emellertid nästan
frestade att tillerkänna priset åt hr Norrby
för det fullkomligt manerfria sätt hvarpå han
återgaf den förslagne, lastbare Jätting, med
sitt på samma gång resonnerade och liknöjda
låt gå, som förf. så väl skildrat.
Till efterpjes har upptagits den från Djur-
gårdsteaterns fordna dagar välbekanta Rata-
plan, eller den lille trumslagaren, i hvilken
m:ll V. Torsslow på ett förtjenstfullt sätt ut-
förde titelrollen, :och hr Norrby såsom värds-
husvärden torde kommit äfven den trumpna-
ste att draga på smilbandet. Recettagaren,
hr Björkman, var en god sergeant Groscanon,
ere na move
SNR TSE FORT ST an
FINLAED.
Vi erhöllo i går afton finska blad med un-
derrättelser från Helsingfors af den 7 och från
bo af den 8 dennes.
Rorcå tidning har en artikel om den svonaka all
ror EA RA