Men om också ej de gamla känslorna åter-
vakna med all sin fordna friskhet och glans,
om jag än ej mera kan röras såsom vore det
sjelfva inträdet till paradiset, när jag seglar
förbi dessa stränder at det ryktbara Taheiti.
så måste man dock vid åsynen deraf erfara
en sann och stor njutning, förutsatt att det
störa i natoren ännu har någon makt att väcka
våra renaste könslor. Tyskön är hon i san-
ning, denna ö, täck och storartad på en gäng;
och ögat, som hvilar sig till frid på de gröpa
jöfmassorna, tröttnar icke att löpa från dal
till klippspets, och ånyo igen från höjd fill
slätt, och gom de gamle sade beta af de tju-
sande bilderna.
Lik en ofentlig buckla på en blänkande
sköld låg ön der simmande på hafvets yta.
Vid ena (den östra) sidan ssmmanhänger den
genom ett litet lågt, af hafvet stindorv be-
täckt nät med en annan lika Hög men betyd-
ligt mindre klippa, Taiaralu, och sjelf uppbör
den på midien en gigantisk bergtopp, från
hvilken åt alla kanter löpa smala nästan koif-
hvassa åsar, hksom steinade lavaströmmar,
mellan hvilka afgrundslikt djupa smaia dalar
gapa och i hvilkas fond resa sig vidunderligt
formade sylhvassa söndergnagade kippmas-
sor, tiksom oöfverstighga murar. Men alla
d-ssa dalar och dessa vid första pöseendet
skrofligt Dakna berg äro icke kala, förete icke
någon förtorkad röd jordyta eller afbränd
gräsmatta, såsom mänga af de Oceaniens her;-
ligheter, vi hittills skådat. Ända upp fill
toppen hafva bergen insvept gig i en tät grön
mantel, och i datarne tyckes växtligheten bära
en så yppig prägel, att endast tropikerdas
å
urskogar skulle dermed kunta jernföras,
Längs stranden och nedanför dessa höga berg-
kamrosr breder sg en jemn och slöt land-
remsa, der gröna odlingar, barobuhus, kokog-
paim- och brödfruktträds-lunder framskymia
och tyda på menniskans icoghet och trefaad.
Och ytterst, rundt kring denna praktfulla tafla
af dena högste konstnären, omfatt.s allt af en
ram af låga korsllref, emot hvilka böljorpas
skum häfver sig med Pe SRS aldrig
.ystnande bränningar, -Härvbildar ett
RAN I