Men om också ej de gamla känslorna återvakna med all sin fordna friskhet och glans, om jag än ej mera kan röras såsom vore det sjelfva inträdet till paradiset, när jag seglar förbi dessa stränder at det ryktbara Taheiti. så måste man dock vid åsynen deraf erfara en sann och stor njutning, förutsatt att det störa i natoren ännu har någon makt att väcka våra renaste könslor. Tyskön är hon i sanning, denna ö, täck och storartad på en gäng; och ögat, som hvilar sig till frid på de gröpa jöfmassorna, tröttnar icke att löpa från dal till klippspets, och ånyo igen från höjd fill slätt, och gom de gamle sade beta af de tjusande bilderna. Lik en ofentlig buckla på en blänkande sköld låg ön der simmande på hafvets yta. Vid ena (den östra) sidan ssmmanhänger den genom ett litet lågt, af hafvet stindorv betäckt nät med en annan lika Hög men betydligt mindre klippa, Taiaralu, och sjelf uppbör den på midien en gigantisk bergtopp, från hvilken åt alla kanter löpa smala nästan koifhvassa åsar, hksom steinade lavaströmmar, mellan hvilka afgrundslikt djupa smaia dalar gapa och i hvilkas fond resa sig vidunderligt formade sylhvassa söndergnagade kippmassor, tiksom oöfverstighga murar. Men alla d-ssa dalar och dessa vid första pöseendet skrofligt Dakna berg äro icke kala, förete icke någon förtorkad röd jordyta eller afbränd gräsmatta, såsom mänga af de Oceaniens her;ligheter, vi hittills skådat. Ända upp fill toppen hafva bergen insvept gig i en tät grön mantel, och i datarne tyckes växtligheten bära en så yppig prägel, att endast tropikerdas å urskogar skulle dermed kunta jernföras, Längs stranden och nedanför dessa höga bergkamrosr breder sg en jemn och slöt landremsa, der gröna odlingar, barobuhus, kokogpaimoch brödfruktträds-lunder framskymia och tyda på menniskans icoghet och trefaad. Och ytterst, rundt kring denna praktfulla tafla af dena högste konstnären, omfatt.s allt af en ram af låga korsllref, emot hvilka böljorpas skum häfver sig med Pe SRS aldrig .ystnande bränningar, -Härvbildar ett RAN I