förändras eller tydligare redigeras medgifver bolaget säkerligen sjelft. Hrr bankofullmäktige tyckas hufvudsakligen stödja sitt ogillande på saknad af solidarisk ansvarighet för aktiasegarne. Enligt insiodarens tanka innehäller reglementet sädana föreskrifter, att ingen fara för allmänheten kan uppstå i afseende på bankens förmåga att fullgöra sina förbindelser. Direktionen är skyldig att stoppa bankrörelsen dä 20 procent af den insatta fonden äro förlorade. Uunderlätes detta så mäste direktionen sjelf af egna mede! ersätta hvad som öÖfverstiger denna förlust, och till denna försummelse torde väl ingen, emot eget intresse, göra sig skyldig, dä troligen ingen af direk tionens ledamöter finnes, som ej eger större elle mindre enskild förmögenhet att riskera; men förutsatt att direktionen skulle läta en sä grof efterlstenhet komma sig till last, så föreskrifver ju reglementet att ett kronans ombud skall vaka öfver att denna föreskrift efterlefves. Är det hrr bankofvllmäktiges mening att handels-aktiebanken skulle prestera en sädan solidarisk ansvarighet som alla vära privatbanker hafva till skylt på sina vignetter å deras utelöpande sedlar, nemligen en för alla och alla för en, så förklara vi öppet att denna solidariska ansvarighet är ett chartek. Iogenstädes finnes föreskrifvet att aktieegarne skola säsom för egen skuld ansvara för bankernas förbindelser, när dessa äro oförmögna att betala, och i sädan händelse få säledes fordringsegarne vänta tills bankerna blifvit utredda, hvilket med vår längsamms rättegängsordning gerna kan dröja 50 år, hvarigenom regressen till aktieegarnes enskilda förmögenhet blif ver lika med noll, eller ock, hvilket flera af privatbankernas aktieegare öppet förklarat, mäste i den olyckliga händelsen, att bankerna ej kunna göra rätt för sig, staten mellankomma och uppgöra med privatbankernas borgenärer. Och så kommer det troligen att gä, oaktadt privatbankernas oktrojerade reglementen innehålla, att i den olyckliga händelsen de ej kunna fullgöra sina förbindelser, så mä de ej at staten vänta någon undsättning. Eller kanske hrr bankofullmäktige önska att den tillämnade och al dessa herrar med sä mycken ifser motverkade handels-aktiebanken skulle säsom mönster antaga riksbantens reglemente? Det vore i sanning det sämsta mönster för en bank-inrättning, ty i hela verlden finnes ej maken till en sä illa organiserad bank. Dess länerörelse borde ha namn och värdighet af ett assistans kontor för behöfvande länesökande, som dessförutan ej kunna kläda och föda sig för dagen. Kanske exemplet af riksbankens rörelse skulle följas att lemna fastighetslån pä 28 års tid och diskontlän på 3 är, och ändock ha den ovilkorliga förbindelsen att pä dagen infria sina sedisr med klingande mynt? Är det sädana föreskrifter som hrr baokofullmäktige önska i den tillämnade handels-aktiebanken och dertill ansvarsfria Ständer att disponera öfver denna banks tillgångar och göra hvad som för mindre än 20 är sedan inträftade, att afspisa sina kreditorer med: 18 i stället för 48 sk.? Sädant har kunnat hända i Sverige, der den stora massan af folket saknar all insigt i finanserna, men vi äro förvissade att ingen på sådana vilkor skulle vilja teckna sig för en skilling i den nya handels-aktiebanken. Det goda som äsyftas med denna bank vore att visa allmänheten, huru en bank bör organiseras och skötas. Eget är emellertid att ingen af hrr fullmäktige, som under en eller flera riksdagar varit representanter, framkommit med nägot förslag om riksbankens förbättrade organisation, hvilket allmänheten med skäl kunnat förvänta; men så är det: man ser grandet i sin broders öga, då man ej kan upptäcka bjelken i sitt eget.