behjertas. Den franska tidningen anmärker,
att af 1000 vid underrätterna anhängiggjorda
civila mål, 349 blifva afgjorda inom de tre
första månaderna, 178 inom sex månader, 216
inom tolf månader och 257 efter rher än ett
års förlopp. Af samma antal mål blifva vid
appellationsdomstolarne, motsvarande våra hof-
rätter, 211 afdömde inom tre månader sedan
de inkommit, 145 inom sex månader, 291
inom tolf månader samt 353 eller mera än en
tredjedel först efter förloppet af ett år. Vid
kassationsdomstolen åter få de civila ärenderna
vänta en ansenlig tid på sin slutliga pröfning.
Af de hos oss offentliggjorda officiella be-
rättelser om rättegångsväsendet inhemtar man
väl icke huru lång tid som förflutit från det
målen: blifvit instämda eller inkommit till dess
de blifvit pröfvade, men af de stora belopp
som år från år balanseras synes att förhållan-
det här icke är bättre än i Frankrike.
Det är dessutom allmänt bekant att fyra,
fem å sex år vanligtvis här åtgå från början
af ett tvistemål till dess det hinner att slut-
ligen pröfvas i högsta-domstolen. Borttagan-
det af kämners- och lagmansrätterna måste
visserligen -bidraga att förminska denna lång-
samhet, men den första tiden efter denna länge
önskade reform. har tilloppet af fullföljda mål
i hofrätterna varit så betydligt att balanserna
der vunnit en- ansenlig tillökning, hvaraf följ-
den åter blifvit längre dröjsmål i hofrätterna.
Så har antalet at balanserade mål, hvilket
år 1842 för alla tre hofrätterna utgjorde endast
1884 och 1849 var 2119, år 1850 eller för-
sta året efter kämners- och lagmansrätternas
indragning uppgått till 3121 och 1551 till
3374. . Tillökningen har hufvudsakligen egt
rum inom Svea hofrätt, der balansen 1842 var
651 och 1849 likaledes 651, men 1850 stigit
till 1189 och 1851 till 1611. I Götha hofrätt
har den varit 924 år 1842, 1067 år 1849,
1501 år 1850 och 1388 är 1851. Ar 1846
bar den utgjort 1460. Ihofrätten öfver Skåne
och Blekinge var balansen 309 år 1842, 401
är 1849, 431 år 1850 och 375 år 1851. Både
der öch i Götha hofrätt hade den således åter
minskats år 1851 eller andra året efter nämnde
förändring i domstolsorganisationen. Att minsk-
ning uti hofrätternas balanser sedermera,
med änledniag af den vid sista riksdag bevil-
jade tillökning i hofrättsledamöternas antal,
egt rum, kan man med skäl hoppas, men att
balanserna i alla fall fortfara att vara betyd-
liga inom hofrätterna är säkert. Ett likartadt
förbållände förefinnes i justitierevisionsexpedi-
tionen; a
Vårt rättegångsväsen är eljest af en meraj
enkel beskaffenhet än de flesta andra länders,
der det genom inympånde af den romerska rät-
ten blifvit i så hög grad inveckladt. Vihafva
deremot den lyckan att i detta hänseende stå
på en natiohel grutid, en lycka som obestrid-
ligen eger högt värde. De långa uppskofven
mellan häradstingen verka emellertid en betyd-
lig långsamhet i behandlingen af alla mål, som
ej vid första tinget hinna ätt afgöras, och de
äro i allnigöhet ett ganska stort antal, :men
den största orsäken till långeamheten i vår
civila lagskipning är dock til fnnandes hos
öfverrätterna, der målen efter alt vara färdiga
få så lång tid vänta på föredragning.
En omständighet som bos oss äfven föranle-
der tidsutdrägt för många rättegångar, är att
vid underrätternå påföljden för tredskande par-
ter, som underlåta att inställa sig, är allt för
obetydlig. Att slippa med 16 eller 32 sk.
bko böter för. förfallolöst uteblifvande är allt
för lockande för den som vill uppehålla sin
motparts rfättsanspråk. De förelägganden vid
viten som nu brukas för att få parter att iakt-
taga inställelse äro också i allmänhet allt för
litet verkande.
Erfarenheten harju tillräckligt visat hvru till
och med i tryckfrihetsmål, som -dock enligt
särskild föreskrift skola skyndsamt handläg-
gas, tredskande parter kunnat erbålla de mest
långa img nästan utan någon påföljd.
Det har nemligen blifvit en inrotad vara
att icke med tillbörlig drift påskynda rätte-
gångsärendenas behandling, så att man nära
nog tager för gifvet att en längre tid dertill
måste åtgå. Denna åsigt har ej utgått från 1734
års lag, utan har småningom utbildat sig i
det praktiska rättegångslifvet, och kan nu ej
derifrån botskaffas utan genom kraltiga refor-
mer.
Skulle man icke kunna blifva färdig med
de större påtänkta och länge förberedda re-
formerna i våra allmänna lagar, så vore det
derföre högeligen önskvärdt, att man åtrin-
stone gjorde nägon början med att förbättra
sjelfva rättegångsordningen, så att lagskip-
ningen, utan att förlora något af en samvets-
grann och fullständig pröfning, vunne en till-
börlig skyndsamhet. Ett steg härtill var af-
skaffandet af kämners- och lagmansrätterna,
men detta var endast en obetydlig början,
som snart bör efterföljas af andra åtgärder.
Så borde häradstingen oftare infalla, påfölj-
derna för tredskande pårter, som endast söka
att vinna tid, betydligen försvåras, samt nog-
grann tillsyn hållas deröfver, att icke dom-
stolarne sjelfva gifva anledning till onödiga
uppskof eller en klandervärd långsamhet vi
målens afgörande.
Alla domstolar skulle i balansförteckningar
bestämdt uppgifva tiden då de balanserade
målen inkommit, så att de kontrollerande myn
digheterna kunde se huru långt dröjsmålet med
dessa mål verkligen varit, och om orsaken på
något ställe befunnes vara ett sådant tillopp af
ärenden, att deras skyndsamma handläggning
uppenbart öfversteg domstolens krafter, skulle
man genast. påtänka att på lämpligt sätt kom-
ma dem till bjelp. I motsatt fall borde de
försumlige efterhållas. ;
Men framför allt borde alla befordringar vid
rättegångsverken ske med den största rättvisa,
så att en Sdagalegd skcklighet och arbetsam-
het: alltid kunde påräkna ett gifvet företräde
framför alla andra omständigheter. Att bort-
gifva domsagor för att dermed belöna t. ex.
2å kallade riksdagsmeriter, eller en servil ef-
itergifvenhet och tjenstaktighet för höga ve-
jer! örandes önskningar, är ett så beskaffadt
ifel i hög grad verkar att demoralisera
UN ag ML TEL 108 I mn RA