STOCKHOLM, den 7 April. Journal des Debats innehåller en högst märklig uppsats i den orientaliska frågan, som vi här nedanföre meddela. Denna tidning är, som bekant, särdeles bevandrad i denna fråges mysterier, och det kan icke annat än väcka stor uppmärksamhet att denna organ, som eljest så ifrigt talat för bibehållandet af Ottomanska väldets integritet, numera tycks anse ett sådant bevarande för en omöjlighet. Artikeln lyder sålunda: . En af Rysslands utmärktaste ambassadörer i Constantinopel, br Boutenieff, yttrade en gäng till en resande fransman, att Rysslands roll i Constantinopel var längt enklare än man föreställde sig: det var att alltid vara den Ottomaniska Portens förnämste vän eller dess förnämste fiende. Jag vet icke nägon tydligare definition af den öfvervigt i Constantinopel hvarpä Ryssland gör anspråk och som de historiska tilldragelserna och de bäda ländernas geografiska läge nödvändigtvis gifva det. Om man villtillintetgöra Rysslands öfvervigt i Constantioopel, sä är det icke värdt försöka att äterställa det Ottomaniska väldet; det är det ryska väldet man mäste försvaga. Så länge vid Svarta Hafvets kuster finnes ett mäktigt ,rike som sträcker sig alltifrån Azofska sjön intill Östersjön, så länge denna makt i Sebastopol har en ständigt rustad flotta, så länge skall Constantinopel förblifva svagt, ä ena sidan genom sia egen svaghet, och ä den andra isynnerhet genom S:t Petersburgs styrka. Hr Boutenieffs yttrande förklarar furst sändning till Constantinopel. Östsam Ottomsniska lävg tid tillbaka varit en af Fsatte så stort förtrouppriktigaste allierade, fija, att den ofta gjorde det stantinopel samma , 46 har tröttnat vid denna underPortens förxf; det har talat, det har hotat; det har ende. gra dagar blifvit dess förnämsta vän genom att blifva dess förnämsta fara. För att återställa jemnvigten skickade då Ryssland furst Menschikoff till Constantinopel. Sedan Wien hade knotat mäste S:t Petersburg banna, för att bibehälla sin rang bland den Ottomaniska Portens vänner. Ryssland ville icke att i Constantinopel någon talade och hotade högre än det sjelft. Det ville icke upphöra att vara Turkiets förnämste vän eller förnämste fiende. Man skulle emellertid icke gå till botten af frågan om man hölle sig endast vid denna förklaring. Vi sysse!satte oss för nägon tid sedan med ett af Augsb. Allg. Zeitung offentliggjordi memerandum; detta memorandum innefattade ett förslag till öfverenskom. melse mellan Ryssland och Österrike om det Europeiska Turkiets delning. Grefve Leiningens och furst Menschikoffs dubbla sändning synes ha börjat verkställandet af denna plan. De bäda makterna underhandla redan om ett slags styckning at det Europeiska Turkiet utan att rädfråga de andra makterna, och, sällsamt nog, det är med den Ottomaniska Porten de underhandla om denna styckning. Man får icke misstaga sig derpä: om Österrike och Ryssland af Turkiet erhålla rått till religiöst beskydd öfver dess kristna befolkning i Bulgarien, Serbien, Macedonien, Bosnien, d. v. s. rätt att beskydda elfva millioner kristna, mot knappt tre millioner turkar, det stora antalet nröt det lilla, hvem ser icke följderna af denna rättighet? Suveräniteten öfver elfva millioner undersäter öfvergär frän Ottomaniska Porten till Österrike och Ryssland. Bulgarien, Serbien, Macedonien, Bosnien o. s. v. tillhöra icke längre det Ottomaniska väldet. Styekningen är de jure och de facto utförd: de jure genom den Porten aftvungna traktaten; de facto genom den obestridliga öfvervigten hos elfva millioner kristna, understödda af Österrike och Ryssland, öfver tre millioner Turkar i förfall. De frägor som grefve Leiningen och furst Menschikoff i Constantinopel skola lösa eller redan hafva löst, äro säledes icke ryska och österrikiska frågor, det är rent europeiska frägor: det är frägan om det Europeiska Tarkiets delning mellan tvenne makter till alla andra europeiska makters förfång. Vi yrka icke det Ottomaniska rikets fullständiga upprätthällande ; vi yrka endast Europas rätt atti sin helhet rädfrägas om detta rikes styckning. Orsaken hvarföre vi icke envist fästat oss vid det Ottomaniska rikets fullständiga upprätthållande är den, att flerfaldiga försök blifvit gjorda att äterföra Ottomaniska riket inom kretsen af den europeiska civilisationen, och att intet af dessa försök lyckats. , Man har uppgjort de sinnrikaste och mest lysande ; teorier om det Ottomaniska rikets pånyttfödelse. En af Englands snillrikaste och verksammaste män, hr Urquhart, har till och med skrifvit ett par volymer för att bevisa att det turkiska samhället egde mer lifskraft än det europeiska, Allt förgäfves; fortgängen af det turkiska väldets dödskamp har fallit hvar och en i ögonen, och det har icke varit det minst betydelsefulla tecknet till denna dödskamp, då man sett Turkiet, sedan det sökt sin räddning i den europeiska civilisationen och hos reformpartiet, plötsligen återvända till det gammalturkiska partiet och söka pot hos fanatismen. Det är på detta sista försök 8 som det gär under, och det är gammalturkarne som k pä sin lott fätt bestyret med sitt fäderneslands likbesängelse, en likbegåagelse utan all ära, om det gamnalturkiska partiet icke förmär nägot annat än att oöja sig inför Rysslands och Österrikes fordringar, äsom inför ett oundvikligt öde. Hvad är nu detta Turkiet, som icke förmått återipplefraP Ett rike ännu nästan lika så vidsträckt som Mahomed II:s och Selim den stores dagar, och wilket innesluter de skönaste och fordom mest civilierade länder på jorden: Mindre Asien, Syrien, Egypen, Archipelagens skönaste öar; som sträcker sig rän Bagdad till Belgrad; som sköljes af Medelhafets och Svarta Hafvets böljor; och detta vidsträckta ike, som synes vinka till sig den europeiska civilisaionen lika mycket genom sin jords som sina minnens katter, detta vidsträckta rike är öfverlemnadt ät barariet och mäste se sin befolkning ständigt aftaga. fverallt ödesmäl, ända från Constantinopels portar. tentemot denna kringsiggripande förödelse stär Europa ch, tack vare freden, arbetar, törkofras, befolkas, lifvas, ch oupphörligen till andra sidan hafven, till Ameka, sändande svärmar af folk, som icke längre i sitt amla fädernesland finna jord och rikedomar; sä att enom en sorglig kontrast, alltför onaturlig för att ifva långvarig, det hos oss i Europa fattas inväarne jord, och helt nära intill oss, i Mindre Asien, Syrien, på Archipelagens öar, i Macedonien, jorden knar invänare. Dä Amerika hvarje dag förstoras och tillväxer, då ider våra ögon en By verld bildar sig med en otroa det gamla Europa underhälla dast me denna unga och ärelystna verld se låta nögon af dem gå förlöra ; any r uttrycka mig, för den europeiska civilisationens sning ätertaga bearbetningen af dessa rika och sköna skter, fordom så fruktbara och herrliga under Grewa ARh Damn rr f I der I dar