Med mycket nöje ser man m:lle Jacobsson -Joch fru Kinmansson mäta sig med hvarandra -Juti Lelias roll. Dessa unga skådespelerskor, båda så lofvande, båda ständigt framåtgående, den ena för sin konst i så rikt mått utrustad med naturens gåfvor, den andra njutende fördelarne af en ledning som ingalunda synes stå hennes medtäflarinna till buds, deasa skådespelerskor, säga vi, gifva en väsentligen olika bid af Lelia Fru Kinmansson framställer henne som ett älskvärdt, tjusande barn, hvilIken, temligen fremmande ännu för verlden, ledes endast af sin ädla natur, sina rena känslor, som djupt skakas då deras jemnvigt rubbas af striden mellan beundran och kärlek å den ena sidan och den innerligaste dotterliga Jömhet å den andra. — M:lle Jacobsson åter visar Lelia mera medveten om den uppThöjda ställning i verlden, som hennes fars rikedomar bereda henne, hon visar henne såsom dame, med ett ord. Från denna olika Isynpunkt betraktadt utföres rollen af båda väl. I nägra scener i första akten, der Lelia med sina smekningar efter sin önskan böjer sin lömsinte faders hjerta gåsom ett mjukt vax, Ji dessa scener af innerlig skönhet måste vi gifva fru Kinmansson priset, och den rena barnsligheten synes här komma författarens Itanke närmast. I Men kanske inverkar äfven härpå det i så Ihög grad olika motspelet. Jenkins-Torsslow loch Jenkins-Almlöf äro vidt olika personer. IDen förre ger oss den fullständiga typen af en intelligent aftärsman, stolt i medvetandet att sjelf ba bragt sig upp i verlden, fryntlig, god och välvillig mot alla, men genom uteslutande sysselsättning med sitt yrke och genom att endast söka sitt umgänge bland sina yrkesbröder försjunken till en viss ensidighet och smittad af allmänt gängse fördomar, hvilkas berättigande det aldrig fallit honom in att nndersöka, Den andre deremot synes som en enfaldig gubbe, som utan något motiv, utan någon åskådliggjord känsla endast vill att hans dotter skall gifta sig med sin kusin, och icke vill att hon skall gifta sig med Sullivan: I afseende på uppfattningen i dess helhet har således Almlöf fullkomligt misslyckats; och hvad detaljerna af hans spel angår, så låter han mer ön vanligt komma sig till last dessa släpande strupljud som han synes anse oundgängliga för en allvarlig far, och denna besynnerliga blandning af gråt-ton och rytning, som skall betyda en vredgad och sårad far och som vi ej tro ännu ha i verkligheten af någon sinnesrörelse framkallats. En oförsvarlig klumpighet, på hvilken teaterns ledare synes pligtig fästa skådespelarens uppmärksamhet, ådagalade hr A. i den scen der Jenkins genom att trampa sir William på foten vill fästa hans uppmärksamhet på de dumheter han yttrar. Mellan Hedin och Swartz uti sir William Dumples roll kan någon jemförelse svårligen komma i fråga. Hr Hedin var helt och hållet ur sitt element, och han har som man vet endast ett. Ingen under således att han ej gaf ringaste färg åt denna figur, som hr Swartz framställer så väl utpräglad. 1Iden scen der sir William, rörd af ett lätt rus, inträder och berättar sitt möte med Sullivan, glömmer hr Hedin efter de första orden att han är rörd, och scenen, som slutar med den nyssnämnda tåtrampningen, förlorar hvarje skymt af effekt. På Mindre teatern deremot, återgifven af Torsslow, Swartz och fru Kinmansson, är den en af de briljantaste i hela stycket. Samspelet, i de delar hvari de sekundära personerna inblandades, lyckades omvexlande bättre än på den ena scenen än på den andra. Sålunda synes fru Bock vara en bättre mor för sju barn än fru Tillgren. Spelscenen i andra akten går åter bättre på Mindre teatern och hr G. Kinmansson har der en af sina lyckligaste momenter. Den scen derl mr Merwyn, yrvaken uppspringande från en soffa der han gofvit i godan ro, tackar värden för en så ytterst angenämt tillbragt dagn, bortskämdes betydligt af hr Knut Almlöf genom hans fadda bugningar, hvarvid dock förtjenar apmärkas att han fått en längre och mindre uttrycksfull fras att framsäga än den hvarmed hr Lindmark betackar sig. Jolin och Norrby slutligen voro mycketl olika hvarandra, men mycket lika sig sjelfva, hvilket torde vara allt hvad som är att säga om deras utförande af Peacocks roll. Det torde äfven förtjena anmärkas, att Kongl. teaterns skådespelare uppträda i förra århundradets kostymer med pudrade peruker. Mindre teaterns deremot i moderna drägter, men med en viss engelsk anstrykning. Båda dessa uppsättningar, den förra historiskt sann, denl andra utan tvifvel gynnsammare för artisterna, torde ha sina anhängare. Samtidigt med Sullivan hafva båda tea-l trarne upptagit hvar sin nya efterpjes, eller rättare fyllnadspjes, om uttrycket tillåtes oss, emedan de gifvas än före än efter la pidce de resistance. Kongl. teatern har varit lyckligast i sitt val. Uti Piccolet en liflig, glad och lekande enaktsl. komedi af Lefranc, Labiche och Montjoiel lemnas hr Söderberg tillfälle att utveckla ickel: ringa komisk talent, och hr Hedin att varal rolig på sitt vanliga vis. En hustru, som läser tidningarne är namnetl. på det från tyskan öfversatta lustspeli en aktafl: Theodor Wehl, åt hvilket hrr Torsslow, Swartz: och mlle Lindmark med föga framgång för-. söka gifva något intresse. Till sjelfva ideenl1 ej så oäfvet lider stycket af en mängd omsargningar, som bli temligen tröttande. FINLAND. Vi emottogo i dag finska blad af den 29, Mars, De innehålla inga märkliga nyheter. li I nordliga Finland har kölden under denlIl sednaste tiden varit mycket bister. I Jacobsstad observerades den 16 Mars 37 graderl; Cels. j Bland litterära nyheter omnämnas: Finskalil dT RASA SR BEN ONEEA a STAR. I LIDL Sar I ATS AGN LER bg A