Med mycket nöje ser man m:lle Jacobsson
-Joch fru Kinmansson mäta sig med hvarandra
-Juti Lelias roll. Dessa unga skådespelerskor,
båda så lofvande, båda ständigt framåtgående,
den ena för sin konst i så rikt mått utrustad
med naturens gåfvor, den andra njutende för-
delarne af en ledning som ingalunda synes
stå hennes medtäflarinna till buds, deasa skå-
despelerskor, säga vi, gifva en väsentligen olika
bid af Lelia Fru Kinmansson framställer
henne som ett älskvärdt, tjusande barn, hvil-
Iken, temligen fremmande ännu för verlden,
ledes endast af sin ädla natur, sina rena kän-
slor, som djupt skakas då deras jemnvigt rub-
bas af striden mellan beundran och kärlek å
den ena sidan och den innerligaste dotterliga
Jömhet å den andra. — M:lle Jacobsson
åter visar Lelia mera medveten om den upp-
Thöjda ställning i verlden, som hennes fars
rikedomar bereda henne, hon visar henne så-
som dame, med ett ord. Från denna olika
Isynpunkt betraktadt utföres rollen af båda väl.
I nägra scener i första akten, der Lelia med
sina smekningar efter sin önskan böjer sin
lömsinte faders hjerta gåsom ett mjukt vax,
Ji dessa scener af innerlig skönhet måste vi
gifva fru Kinmansson priset, och den rena
barnsligheten synes här komma författarens
Itanke närmast.
I Men kanske inverkar äfven härpå det i så
Ihög grad olika motspelet. Jenkins-Torsslow
loch Jenkins-Almlöf äro vidt olika personer.
IDen förre ger oss den fullständiga typen af
en intelligent aftärsman, stolt i medvetandet
att sjelf ba bragt sig upp i verlden, fryntlig,
god och välvillig mot alla, men genom ute-
slutande sysselsättning med sitt yrke och ge-
nom att endast söka sitt umgänge bland sina
yrkesbröder försjunken till en viss ensidighet
och smittad af allmänt gängse fördomar, hvil-
kas berättigande det aldrig fallit honom in att
nndersöka, Den andre deremot synes som en
enfaldig gubbe, som utan något motiv, utan
någon åskådliggjord känsla endast vill att
hans dotter skall gifta sig med sin kusin, och
icke vill att hon skall gifta sig med Sullivan:
I afseende på uppfattningen i dess helhet har
således Almlöf fullkomligt misslyckats; och
hvad detaljerna af hans spel angår, så låter
han mer ön vanligt komma sig till last dessa
släpande strupljud som han synes anse ound-
gängliga för en allvarlig far, och denna be-
synnerliga blandning af gråt-ton och rytning,
som skall betyda en vredgad och sårad far
och som vi ej tro ännu ha i verkligheten af
någon sinnesrörelse framkallats. En oförsvar-
lig klumpighet, på hvilken teaterns ledare sy-
nes pligtig fästa skådespelarens uppmärksam-
het, ådagalade hr A. i den scen der Jenkins
genom att trampa sir William på foten vill
fästa hans uppmärksamhet på de dumheter
han yttrar.
Mellan Hedin och Swartz uti sir William
Dumples roll kan någon jemförelse svårligen
komma i fråga. Hr Hedin var helt och hål-
let ur sitt element, och han har som man vet
endast ett. Ingen under således att han ej
gaf ringaste färg åt denna figur, som hr
Swartz framställer så väl utpräglad. 1I- den
scen der sir William, rörd af ett lätt rus,
inträder och berättar sitt möte med Sullivan,
glömmer hr Hedin efter de första orden att
han är rörd, och scenen, som slutar med den
nyssnämnda tåtrampningen, förlorar hvarje
skymt af effekt. På Mindre teatern deremot,
återgifven af Torsslow, Swartz och fru Kin-
mansson, är den en af de briljantaste i hela
stycket.
Samspelet, i de delar hvari de sekundära
personerna inblandades, lyckades omvexlande
bättre än på den ena scenen än på den an-
dra. Sålunda synes fru Bock vara en bättre
mor för sju barn än fru Tillgren. Spel-
scenen i andra akten går åter bättre på Min-
dre teatern och hr G. Kinmansson har der en
af sina lyckligaste momenter. Den scen derl
mr Merwyn, yrvaken uppspringande från en
soffa der han gofvit i godan ro, tackar vär-
den för en så ytterst angenämt tillbragt dagn,
bortskämdes betydligt af hr Knut Almlöf ge-
nom hans fadda bugningar, hvarvid dock för-
tjenar apmärkas att han fått en längre och
mindre uttrycksfull fras att framsäga än den
hvarmed hr Lindmark betackar sig.
Jolin och Norrby slutligen voro mycketl
olika hvarandra, men mycket lika sig sjelfva,
hvilket torde vara allt hvad som är att säga
om deras utförande af Peacocks roll.
Det torde äfven förtjena anmärkas, att Kongl.
teaterns skådespelare uppträda i förra århun-
dradets kostymer med pudrade peruker. Min-
dre teaterns deremot i moderna drägter, men
med en viss engelsk anstrykning. Båda dessa
uppsättningar, den förra historiskt sann, denl
andra utan tvifvel gynnsammare för artisterna,
torde ha sina anhängare.
Samtidigt med Sullivan hafva båda tea-l
trarne upptagit hvar sin nya efterpjes, eller
rättare fyllnadspjes, om uttrycket tillåtes oss,
emedan de gifvas än före än efter la pidce de
resistance.
Kongl. teatern har varit lyckligast i sitt val.
Uti Piccolet en liflig, glad och lekande enaktsl.
komedi af Lefranc, Labiche och Montjoiel
lemnas hr Söderberg tillfälle att utveckla ickel:
ringa komisk talent, och hr Hedin att varal
rolig på sitt vanliga vis.
En hustru, som läser tidningarne är namnetl.
på det från tyskan öfversatta lustspeli en aktafl:
Theodor Wehl, åt hvilket hrr Torsslow, Swartz:
och mlle Lindmark med föga framgång för-.
söka gifva något intresse. Till sjelfva ideenl1
ej så oäfvet lider stycket af en mängd om-
sargningar, som bli temligen tröttande.
FINLAND.
Vi emottogo i dag finska blad af den 29,
Mars, De innehålla inga märkliga nyheter. li
I nordliga Finland har kölden under denlIl
sednaste tiden varit mycket bister. I Jacobs-
stad observerades den 16 Mars 37 graderl;
Cels. j
Bland litterära nyheter omnämnas: Finskalil
dT RASA SR BEN ONEEA a STAR. I LIDL Sar I ATS AGN LER bg A