sina mest lysande tnumier. TIon ger atven
icke blott åt verlden, utan äfven åt de töf-)
lande sjelfva den rätta måttstocken på deras
krafter, och den underlägsne har slutligen all-
tid att söka tillegna sig, att söka göra sig till
godo hvad som gjort den öfverlägsnes fram-
Beng.
Dessa åsigter, vi hylla dem öfverallt och
allestädes, vi uttala dem hvarje dag under
olika former, vid skiljaktiga tillfällen; men vi
ha dock nu velat påminna derom, för att an-
tyda huru vi uppfatta den täflan inom vår
dramatiska scen, om hvilken vi ha för afsigt
att yttra några ord.
Under loppet af den tilländagående veckan
ha vi nemligen haft att bevittna den mindre
vanliga företeelsen, att våra tvenne scener på
samma gång upptagit, ja till och med påll
samma afton först uppfört ett och samma
stycke. Det tillfälle till jemförelse mellan de
båda sgcenernas resurser, mellan förmågan hos
den ene och den andre af dess medlemmar,
som sålunda lemnats, har varit af särdeles
intresse, på samma gång som det kan vara
ganska lärorikt för en och annan bland skå-
despelarne.
Men först några ord om det konstverk
hvarpå man pröfvat sina krafter, innan vi gå
att uttala vårt omdöme om huru man, efter
vår mening, lyckats i dess återgifvande.
Sullivan, komedi i 3 akter af Melesville, har
här föregåtts af ett ganska godt rykte. Det
uppfördes, om vi ej misstaga oss, först förli-
den höst uti Paris, rönte der mycken fram-
gång, och man har sett det med beröm om-
förmäldt i de franska tidningarnes teater-revyer.
Sullivan är skådespelare vid Drury-Lane, en
konstnär at första rangen, som ensam gör sio
scens lycka. Han är en man, lika utmärkt
för bjertats som hufvudets egenskaper, lika
ädel menniska som stor konstnär. Dessa
egenskaper göra honom till en gerna sedd
gäst i Londons bästa kretsar och isyn-
nerhet till damernas gunstling. Sullivan
är dock känslolös för all de skönas uppmärk-
samhet. I ett af sina mest inspirerade ögon-
blick, i en af sina skönaste scener i Hamlet
hade hans blickar förts åt ett håll af teater-
salongen derifrån ensamt bifall förnams under
det han fann sig missförstådd af hela massan
af åskådare. Han märkte då i en avantecens-
loge den person som vetat rätt uppfatta ho-
nom; det var en ung flicka af sällsynt skön-
het. Hennes drag qvarstannade outplånliga i
Sullivans själ, men alla hans forskningar ef.
ter den okända damen voro fruktlösa, och
Sullivan kunde endast åt minnet af hennes
bild egna sin hängifna dyrkan. Ett eget äf-
ventyr möter honom emellertid. Vi se honom
inträda i en praktfull salong, dit han efter en
hemlighetsfull kallelse blifvit af en lakej på
ett lika hemlighetsfullt sätt införd. Hotellets
egare inträder och snart får likväl Sullivan
veta hos hvem han befinner sig. Det är Ni-
kol Jenkins, en af de förnämsta köpmännen i
City, som vill tillförsäkra Sullivan en lifstids-
pension af dubbla, tredubbla beloppet af hans
inkomster, endast han samtycker att — lemna
teatern och England. Sullivan vägrar och be-
gär få veta anledningen till det besynnerliga
förslaget. Den hederlige gamle mannen för-
tror honom då det han upptäckt att Lelia,
hans enda dotter, hans lifs glädje, som olyck-
ligtvis fått besöka teatern, börjat med att be-
undra och slutat med att älska Sullivan, dess
förnämsta prydnad. Nicol Jenkins, som al-
drig varit på teatern, döljer icke det hans
tanka om skådespelaren och hans yrke är så-
dan, att han anser såsom något alldeles otänk-
bart en förbindelse mellan en aktör och sin
Lelia, dottren till den förnämste köpmannen i
City och Ostindiska kompaniets skattmästare,
och detta så mycket mer som han för henne har
andra planer, och redan lofvat henneg hand
åt sin systerson, sir William Dumple, en blif-
vande pair. Sullivan af sin hemliga kärlek
stålsatt mot alla retelserna af den böjelse han
uppväckt hos den rika arftagerskan, vill löna
den gamle mannens förtroende och omintet-
göra hans bekymmer i det han på sin heder
lofvar att så fullkomligt bota hans dotter för
sin kärlek att hon, endast Jenkins vill inbjuda
honom till middagen, skall inom två timmar
derefter sjelf begära att bli förenad med den
man hennes far åt henne utsett. Jenkins mot-
tager hans löfte och går in på förslaget.
Några andra gäster, mäklaren Saunders med
fru, sidenhandlaren Mervyn med sin syster
författarinnan miss Penelope, samt advokaten
Peacock, fylla salongen, då slutligen Sullivan
inträder. Man tänke sig hans häpnad, hans
bestörtning då han i Jenkins dotter igenkän-
ner den unga flickan från teatern. Men han
hade lofvat, bederns bud äro för honom he-
ligare än allt annat, och han måste hälla sitt
ord.
Vi ha nu fört läsaren till den intrigens knut,
för hvars lösning författaren blifvit satt i tillfälle
anbringa scener af förträflig effekt och till sitt
mål föra de karakterer hvilkas grunddrag hittills
endast blifvit antydda. Det finns tillfälle nog att
bevittna denna lösning utan att vi skulle behöfva
befatta oss dermed. Vare det nog då vi säga
att en ren och upphöjd ton genomgår det
hela, att karaktersteckningen är utkastad med
en finess, ett skarpsinne som man icke alla
dagar möter, och att sceneriets trådar blifvit
ledde af en konsterfaren hand. Endast före-
faller det oss något stridande mot den höga
ridderlighet som i öfrigt blifvit inlagd i Sul-
livans karakter, att författaren låter honom för
sina vänner på klubben berätta sitt äfventyr
hos Jenkins, synnerligast då bland dessa vän-
ner befinner sig den efter en middag hos lord-
mayorn icke obetydligt upprymde sir William.
Styckets väsentliga förtjenster i öfrigt ursäkta
dock författaren att åt det pikanta i utveck-
lingen ha gjort detta lilla offer af konseqvens
i karaktersteckningen.
De roller i stycket, som vi i förestående
korta redogörelse omnämnt, innehafvas på
Kongl. teatern och Mindre teatern
Jenkins af hr Almlöf hr Torsslow.
Lelia af m:lle Jacobsson fru Kinmansson.
Sullivan af hr Sundberg hr G. Kinmanssonp.
Sir W. Dumple af hr Hedin hr Grnte
ge NA - - - OR RT OR PA - JA Ik OS - - fr KV - AR AR KR RR
mm MM Mon MM men — MM PANNA MM ee mee be
rm 8 mA RR MM VM AA mm SS AL rr
follanol
Mr MM AH. Oe
NT DD BR GÖ LITT
kan
Ce RÖ OL je MN - tr ng AR RR