sina mest lysande tnumier. TIon ger atven icke blott åt verlden, utan äfven åt de töf-) lande sjelfva den rätta måttstocken på deras krafter, och den underlägsne har slutligen alltid att söka tillegna sig, att söka göra sig till godo hvad som gjort den öfverlägsnes framBeng. Dessa åsigter, vi hylla dem öfverallt och allestädes, vi uttala dem hvarje dag under olika former, vid skiljaktiga tillfällen; men vi ha dock nu velat påminna derom, för att antyda huru vi uppfatta den täflan inom vår dramatiska scen, om hvilken vi ha för afsigt att yttra några ord. Under loppet af den tilländagående veckan ha vi nemligen haft att bevittna den mindre vanliga företeelsen, att våra tvenne scener på samma gång upptagit, ja till och med påll samma afton först uppfört ett och samma stycke. Det tillfälle till jemförelse mellan de båda sgcenernas resurser, mellan förmågan hos den ene och den andre af dess medlemmar, som sålunda lemnats, har varit af särdeles intresse, på samma gång som det kan vara ganska lärorikt för en och annan bland skådespelarne. Men först några ord om det konstverk hvarpå man pröfvat sina krafter, innan vi gå att uttala vårt omdöme om huru man, efter vår mening, lyckats i dess återgifvande. Sullivan, komedi i 3 akter af Melesville, har här föregåtts af ett ganska godt rykte. Det uppfördes, om vi ej misstaga oss, först förliden höst uti Paris, rönte der mycken framgång, och man har sett det med beröm omförmäldt i de franska tidningarnes teater-revyer. Sullivan är skådespelare vid Drury-Lane, en konstnär at första rangen, som ensam gör sio scens lycka. Han är en man, lika utmärkt för bjertats som hufvudets egenskaper, lika ädel menniska som stor konstnär. Dessa egenskaper göra honom till en gerna sedd gäst i Londons bästa kretsar och isynnerhet till damernas gunstling. Sullivan är dock känslolös för all de skönas uppmärksamhet. I ett af sina mest inspirerade ögonblick, i en af sina skönaste scener i Hamlet hade hans blickar förts åt ett håll af teatersalongen derifrån ensamt bifall förnams under det han fann sig missförstådd af hela massan af åskådare. Han märkte då i en avantecensloge den person som vetat rätt uppfatta honom; det var en ung flicka af sällsynt skönhet. Hennes drag qvarstannade outplånliga i Sullivans själ, men alla hans forskningar ef. ter den okända damen voro fruktlösa, och Sullivan kunde endast åt minnet af hennes bild egna sin hängifna dyrkan. Ett eget äfventyr möter honom emellertid. Vi se honom inträda i en praktfull salong, dit han efter en hemlighetsfull kallelse blifvit af en lakej på ett lika hemlighetsfullt sätt införd. Hotellets egare inträder och snart får likväl Sullivan veta hos hvem han befinner sig. Det är Nikol Jenkins, en af de förnämsta köpmännen i City, som vill tillförsäkra Sullivan en lifstidspension af dubbla, tredubbla beloppet af hans inkomster, endast han samtycker att — lemna teatern och England. Sullivan vägrar och begär få veta anledningen till det besynnerliga förslaget. Den hederlige gamle mannen förtror honom då det han upptäckt att Lelia, hans enda dotter, hans lifs glädje, som olyckligtvis fått besöka teatern, börjat med att beundra och slutat med att älska Sullivan, dess förnämsta prydnad. Nicol Jenkins, som aldrig varit på teatern, döljer icke det hans tanka om skådespelaren och hans yrke är sådan, att han anser såsom något alldeles otänkbart en förbindelse mellan en aktör och sin Lelia, dottren till den förnämste köpmannen i City och Ostindiska kompaniets skattmästare, och detta så mycket mer som han för henne har andra planer, och redan lofvat henneg hand åt sin systerson, sir William Dumple, en blifvande pair. Sullivan af sin hemliga kärlek stålsatt mot alla retelserna af den böjelse han uppväckt hos den rika arftagerskan, vill löna den gamle mannens förtroende och omintetgöra hans bekymmer i det han på sin heder lofvar att så fullkomligt bota hans dotter för sin kärlek att hon, endast Jenkins vill inbjuda honom till middagen, skall inom två timmar derefter sjelf begära att bli förenad med den man hennes far åt henne utsett. Jenkins mottager hans löfte och går in på förslaget. Några andra gäster, mäklaren Saunders med fru, sidenhandlaren Mervyn med sin syster författarinnan miss Penelope, samt advokaten Peacock, fylla salongen, då slutligen Sullivan inträder. Man tänke sig hans häpnad, hans bestörtning då han i Jenkins dotter igenkänner den unga flickan från teatern. Men han hade lofvat, bederns bud äro för honom heligare än allt annat, och han måste hälla sitt ord. Vi ha nu fört läsaren till den intrigens knut, för hvars lösning författaren blifvit satt i tillfälle anbringa scener af förträflig effekt och till sitt mål föra de karakterer hvilkas grunddrag hittills endast blifvit antydda. Det finns tillfälle nog att bevittna denna lösning utan att vi skulle behöfva befatta oss dermed. Vare det nog då vi säga att en ren och upphöjd ton genomgår det hela, att karaktersteckningen är utkastad med en finess, ett skarpsinne som man icke alla dagar möter, och att sceneriets trådar blifvit ledde af en konsterfaren hand. Endast förefaller det oss något stridande mot den höga ridderlighet som i öfrigt blifvit inlagd i Sullivans karakter, att författaren låter honom för sina vänner på klubben berätta sitt äfventyr hos Jenkins, synnerligast då bland dessa vänner befinner sig den efter en middag hos lordmayorn icke obetydligt upprymde sir William. Styckets väsentliga förtjenster i öfrigt ursäkta dock författaren att åt det pikanta i utvecklingen ha gjort detta lilla offer af konseqvens i karaktersteckningen. De roller i stycket, som vi i förestående korta redogörelse omnämnt, innehafvas på Kongl. teatern och Mindre teatern Jenkins af hr Almlöf hr Torsslow. Lelia af m:lle Jacobsson fru Kinmansson. Sullivan af hr Sundberg hr G. Kinmanssonp. Sir W. Dumple af hr Hedin hr Grnte ge NA OR RT OR PA JA Ik OS fr KV AR AR KR RR mm MM Mon MM men — MM PANNA MM ee mee be rm 8 mA RR MM VM AA mm SS AL rr follanol Mr MM AH. Oe NT DD BR GÖ LITT kan Ce RÖ OL je MN tr ng AR RR