sade fremlingen, och Adam jakade med ett vatt leende. sJust den man jag behöfvern, änkte den gamle gentlemannen; derpå reste nan sig från stolen och närmade sig, till Adåras hemliga glädje, mot dörren. Verklig filosofi öder icke mycken tid att kläda sig, hr Buff. Om ni behagar så! vill jag vänta der neren, och talaren lemnade rummet i det Buff välvilligt log öfver hans afskedsanmörkning. Adain -hoppade upp ur sängen, tillstängde dörrklinkan -med en tjenstvillig träpinne, och grep sig an med att kläda gig, raskt som en skådespelare, och med hela enkelheten hos en munk, som a:drig drömt om lin och hvad det duger till. Men månne vi icke, medan Adari kläder sig, kunna hitta på något att fördrifva tiden med? — Vi skola kanske begagna tillfället. att omtala den fremmandes egentliga ärende. Jonas Butler var en rödlett ungkarl om ett par och sextio år, och en varm beundrare af filosofi. Vi vilja ej precis påstå att: han förstod hvad han beundrade, men hans hängifvenhet derför var knappast minöre än hans okunnighet; och det är mycken fråga om huruvida ej bang beundran förökades just! genora hans ofullkomliga kunskap. Filösofien :var hapsjafgud — och sålunda; om något kallädes filosofi, gaf han sig icke tid att se:in genom jafgudens ögon af glas — att efterfråga sminket som betäckte dsss kinder — den stora kula som dinglade från dess näsa, och dess svaria och förgylda tänder.— för ingen del; utan han föll ned på sina köän, upplyftade sina händer, höjde sin veka röst och ntrepade: Gudomliga filosoöfil.-; Huru lyckligt att. filosefi är ett så musikaliskt ord! Men åte vändom till hr Butlers: besök hos Adam. För den gamle gentlemannen :var verlden en stor beqväm emma, hvari han slagit sig ned för att äta sitt villebråd, dricka sit port