sade fremlingen, och Adam jakade med ett
vatt leende. sJust den man jag behöfvern,
änkte den gamle gentlemannen; derpå reste
nan sig från stolen och närmade sig, till Adåras
hemliga glädje, mot dörren. Verklig filosofi
öder icke mycken tid att kläda sig, hr Buff.
Om ni behagar så! vill jag vänta der neren,
och talaren lemnade rummet i det Buff välvil-
ligt log öfver hans afskedsanmörkning.
Adain -hoppade upp ur sängen, tillstängde
dörrklinkan -med en tjenstvillig träpinne, och
grep sig an med att kläda gig, raskt som en
skådespelare, och med hela enkelheten hos en
munk, som a:drig drömt om lin och hvad det
duger till. Men månne vi icke, medan Adari
kläder sig, kunna hitta på något att fördrifva
tiden med? — Vi skola kanske begagna till-
fället. att omtala den fremmandes egentliga
ärende.
Jonas Butler var en rödlett ungkarl om ett
par och sextio år, och en varm beundrare af
filosofi. Vi vilja ej precis påstå att: han för-
stod hvad han beundrade, men hans hängif-
venhet derför var knappast minöre än hans
okunnighet; och det är mycken fråga om huru-
vida ej bang beundran förökades just! genora
hans ofullkomliga kunskap. Filösofien :var
hapsjafgud — och sålunda; om något kallä-
des filosofi, gaf han sig icke tid att se:in ge-
nom jafgudens ögon af glas — att efterfråga
sminket som betäckte dsss kinder — den
stora kula som dinglade från dess näsa, och
dess svaria och förgylda tänder.— för ingen
del; utan han föll ned på sina köän, upplyf-
tade sina händer, höjde sin veka röst och nt-
repade: Gudomliga filosoöfil.-; Huru lyckligt
att. filosefi är ett så musikaliskt ord! Men åte
vändom till hr Butlers: besök hos Adam.
För den gamle gentlemannen :var verlden
en stor beqväm emma, hvari han slagit sig
ned för att äta sitt villebråd, dricka sit port-