KALIFORNIEN) Skildradt i bref af N. J. ANDERSSON. IV. Innehåll: Ånvgfartyg — Sacramentofloden — Sa vanner — Kapten Sutters New Helvetia — De förra invänarne — Guldets första upptäckande — Sacramentos upphof — Gator — Trafik — Öfversvämning — Morgonscen — Diligencer — Oborstadt resesällskap — Resa till det inre — Landet. Jag begaf mig således en eftermiddag ner till en af de i viken långt utskjutande hamnbryggorna, Pacific Wharf, hvarest 3:ne ångbåtar lågo färdiga att afgå till Sacramento. Utpyntade i en mängd brokiga flaggor med alnslånga tillkännagifvanden om afgångstiden och destinationsorten, fullsatte med ringande, skrikande och andra oljud frambringande utropare, fylldes snart alla dessa ofantliga byggnader af passagerare. Ofvanpå en platt, mycket grundgående kolossal pråm höjde sig sjelfva ångfartyget likt ett trevånings träslott med en alldeles magnifik inredning, och högt öfver allt det öfriga vredo sig de gigantiska balanserna till den ofantliga högtryckningsmaschin, som tronade der, hemlighetsfull och botande. I Europa väljer man vanligen morgnarne till afgångstider och dagarne till resa, för att passagerarne tillika må få tillfälle att se trakten och dess sköna utsigter. Här, i detta affärernag land, transporterar man sig från det ena stället till det andra om natten, ängslig att låta en enda minutaf dagen passera onyttig förbi, på hvilken man kanske kunde slutan någon vinstgifvande spekulation. För att vinna det möjligen största antal passagerare och afbålla dessa från ett annat fartyg, som uppträder medtäflande på samma linea, lärer det icke sällan hända, att ångbåtarne medtaga passagerare gratis, ja jag hörde talas om ettnytt bolag, som för att göra sig bekant och vinna medbäll, engagerade en utvald musikkår och tillställde de ypperligaste dinger åt de talrika fripassagerare det inbjöd att göra resan. Har man under det bråk och stoj och trängsel, som äro förenade med fartygens afgång, fått sina saker och sig sjelf säkra om bord, så bar man derför mera att tacka en mild försyn, än sin egen medverkan. Tack vare denna försyn, befann jag mig nu ombord på Antelope, men min Gud, i hvilket sällskap! Jag tyckte mig förflyttad till en modern Noachs ark, der jag visserligen icke såg något beqvämt zoologiskt museum flyta fram under skoflarnes plask och maschinens gnäll, men ett veritabelt etnografiskt kabinett med representanter från alla jordens länder, i alla möjliga exemplar och alla upptänkliga former; och det var först efter en ganska rundelig tids förlopp, efter att hafva trängt mig fram mellan den täta röran af den brokigaste mångfald af fysionomier, som jag kunde sträcka mig på däcket bland en hop elamrande kineser, med portören till hufvudkudde. Ty som jag för tillfället funnit för godt att resa så att säga inkogmto, hade jag lemnat den bråksamma örlogsvärdigheten åt kamraterna på Eugenie, och både jag sjelf och min börs funno sig rätt väl deraf. Vi styrde uppåt viken, i hvars nordostliga hörn den väldiga Sacramentofloden utfaller med ett vidlyftigt delta vid mynningen. Från öarne, som förbiforos, uppflögo, skrämde af ångvidundrets fnysande, milliontals fåglar; stränderna reste sig på alla håll höga och majestätiska, men nakna och fula, och solen dök snart ned genom den allt omhöljande dimman, trind och röd. Vi foro förbi staden Vallejo, der generalen af samma namn, som för ett halft tiotal af år sedan på dessa trakter var liksom en liten kung och rik af ofantliga hjordar, åtog sig att uppbygga en hufvudstad med boningar för alla statens funktionärer och kollegier, men måste gå ifrån företaget med erläggande af ett ofantligt vite, som bragte honom, om ej till tiggarstafven, likvisst ganska betydligt på kneken. Staden Benicia, der den i Kalifornien stationerade millitärstyrkan af några hundrade man har sin hufvudstation, anföptes derefter helt lösligen, och strax derpå sköto vi in i floden, som här har en li a stor bredd som Themsen vid London eller nästan som Rhen vid Köln. Stränderna äro låga, betäckta af täta pilar, mellan hvilka resliga popplar uppskjuta, och å ömse sidor om det nedra loppet breda sig omätliga Savanner af vår vanliga sjösäf (Scirpus lacustris), som i gröna, oöfverskådliga slätter, sträcka sig bort till de skenbart obetydliga bergen vid horisonten. Längre upp bifver floden smalare och stränderna höga; ett och annat boningshus pryder dem och visar, att man far genom ett befolkadt land. Huru skall icke inom några år utseendet här förändras, då dessa omätliga slätter bli intagna af ett åkerbrukande folk, som i de gulnande skördarne söker sitt guld, ? Sa AA MH Minne dra i