KALIFORNIEN)
Skildradt i bref af N. J. ANDERSSON.
IV.
Innehåll: Ånvgfartyg — Sacramentofloden — Sa
vanner — Kapten Sutters New Helvetia — De
förra invänarne — Guldets första upptäckande
— Sacramentos upphof — Gator — Trafik —
Öfversvämning — Morgonscen — Diligencer —
Oborstadt resesällskap — Resa till det inre —
Landet.
Jag begaf mig således en eftermiddag ner
till en af de i viken långt utskjutande hamn-
bryggorna, Pacific Wharf, hvarest 3:ne ång-
båtar lågo färdiga att afgå till Sacramento.
Utpyntade i en mängd brokiga flaggor med
alnslånga tillkännagifvanden om afgångstiden
och destinationsorten, fullsatte med ringande,
skrikande och andra oljud frambringande ut-
ropare, fylldes snart alla dessa ofantliga bygg-
nader af passagerare. Ofvanpå en platt, myc-
ket grundgående kolossal pråm höjde sig sjelfva
ångfartyget likt ett trevånings träslott med en
alldeles magnifik inredning, och högt öfver allt
det öfriga vredo sig de gigantiska balanserna
till den ofantliga högtryckningsmaschin, som
tronade der, hemlighetsfull och botande. I
Europa väljer man vanligen morgnarne till
afgångstider och dagarne till resa, för att pas-
sagerarne tillika må få tillfälle att se trakten
och dess sköna utsigter. Här, i detta affä-
rernag land, transporterar man sig från det
ena stället till det andra om natten, ängslig
att låta en enda minutaf dagen passera onyt-
tig förbi, på hvilken man kanske kunde slutan
någon vinstgifvande spekulation. För att vinna
det möjligen största antal passagerare och af-
bålla dessa från ett annat fartyg, som upp-
träder medtäflande på samma linea, lärer det
icke sällan hända, att ångbåtarne medtaga pas-
sagerare gratis, ja jag hörde talas om ettnytt
bolag, som för att göra sig bekant och vinna
medbäll, engagerade en utvald musikkår och
tillställde de ypperligaste dinger åt de talrika
fripassagerare det inbjöd att göra resan. Har
man under det bråk och stoj och trängsel,
som äro förenade med fartygens afgång, fått
sina saker och sig sjelf säkra om bord, så
bar man derför mera att tacka en mild för-
syn, än sin egen medverkan.
Tack vare denna försyn, befann jag mig
nu ombord på Antelope, men min Gud, i
hvilket sällskap! Jag tyckte mig förflyttad till
en modern Noachs ark, der jag visserligen
icke såg något beqvämt zoologiskt museum
flyta fram under skoflarnes plask och maschi-
nens gnäll, men ett veritabelt etnografiskt ka-
binett med representanter från alla jordens
länder, i alla möjliga exemplar och alla upp-
tänkliga former; och det var först efter en
ganska rundelig tids förlopp, efter att hafva
trängt mig fram mellan den täta röran af den
brokigaste mångfald af fysionomier, som jag
kunde sträcka mig på däcket bland en hop
elamrande kineser, med portören till hufvud-
kudde. Ty som jag för tillfället funnit för
godt att resa så att säga inkogmto, hade jag
lemnat den bråksamma örlogsvärdigheten åt
kamraterna på Eugenie, och både jag sjelf och
min börs funno sig rätt väl deraf.
Vi styrde uppåt viken, i hvars nordostliga
hörn den väldiga Sacramentofloden utfaller
med ett vidlyftigt delta vid mynningen. Från
öarne, som förbiforos, uppflögo, skrämde af
ångvidundrets fnysande, milliontals fåglar;
stränderna reste sig på alla håll höga och
majestätiska, men nakna och fula, och solen
dök snart ned genom den allt omhöljande dim-
man, trind och röd. Vi foro förbi staden Vallejo,
der generalen af samma namn, som för ett
halft tiotal af år sedan på dessa trakter var
liksom en liten kung och rik af ofantliga hjor-
dar, åtog sig att uppbygga en hufvudstad med
boningar för alla statens funktionärer och kol-
legier, men måste gå ifrån företaget med er-
läggande af ett ofantligt vite, som bragte
honom, om ej till tiggarstafven, likvisst ganska
betydligt på kneken. Staden Benicia, der den
i Kalifornien stationerade millitärstyrkan af nå-
gra hundrade man har sin hufvudstation, an-
föptes derefter helt lösligen, och strax derpå
sköto vi in i floden, som här har en li a
stor bredd som Themsen vid London eller
nästan som Rhen vid Köln. Stränderna äro
låga, betäckta af täta pilar, mellan hvilka res-
liga popplar uppskjuta, och å ömse sidor om
det nedra loppet breda sig omätliga Savanner
af vår vanliga sjösäf (Scirpus lacustris), som i
gröna, oöfverskådliga slätter, sträcka sig bort
till de skenbart obetydliga bergen vid horison-
ten. Längre upp bifver floden smalare och
stränderna höga; ett och annat boningshus
pryder dem och visar, att man far genom ett
befolkadt land. Huru skall icke inom några
år utseendet här förändras, då dessa omätliga
slätter bli intagna af ett åkerbrukande folk,
som i de gulnande skördarne söker sitt guld,
? Sa AA MH Minne dra i