gen, den sednare deremot pådiktar oss de ordalag vi efter honom citerat; och vidare anmärkes i afseende på complimenternap, att de komma först efteråt; en tidpunkt som insändaren förmodligen tror här ligga utom möjlighetens gräns, ty eljest hade han visserligen ej så spefullt behandlat jernverksegarne i synnerhet, och i allmänhet dem, som våga hoppas på ett liberalare tullsystem och understå sig alt ej tänka lika med honom. Vid jemförelsen emellan insändaren och de ifrågavarande statsmännerne förekommer äfven, att de uppträdde för en modernäring emot fabriksintresset: insändaren emot en modernäring för fabriksintresget. Vi vilja ej fortsätta jemförelserna eller antyda de slutsatser, som deraf kunna dragas; men vi tillåta oss yttra: att om än anhängarne af vår prohibitistiska manchesterskola nu väga mera än motståndarne, så äro dock modernäringarne vigtigare än binäringarne, och att föreningen emellan fabriksoch prohibitivintresset blott är ett gär annhjonelag, hvaraf någon välsignelse ej är att förvänta. Det har icke varit i form af pklagorop, som vi i förbigående yttrade ett par ord om ,det demoraliserande och olycksbringande borgensystemet, samt anmärkte, huruledes näringsidkaren i allmänhet och jernverksegare i synnerhet tvingas att betala 2 å 3 gånger så hög ränta, som den konkurrerande utlänningen, utan det antyddes såsom ett af vilkoren för införsel af utlänskt jern, till svar på insändarens fråga: orm svenska jernverksegarne vilja hafva tullen på jern i Frankrike nedsatt, med vilkor, att en lika nedsättning derå jemväl sker i Sverige, och att bärvarande förbud mot införsel af främmande jern upphörden? Genom ett tryckfel: consumerande i stället för eoncurrerande, har meningen blifvit något förändrad; i alla fall är det ju klart, att högre ränta höjer tillverkningspriset, hvarigenom täflan med utlänningen försvåras; men ingalunda hafva svenska väfnadstillverkare, som inom landet sälja på kortare kredit samma olägenhet deraf, som exportörer eller jernverksegare, hvilka med vida större risk konsignera jernet till ultramarinska handelsplatser (vi känna en bruksegare, som för ej längesedan på egen risk konsignerade till Boston, Newyork, Mexico, Valparaiso, Lima, London, Hull, Köpenhamn m. fl. orter), hvarest det kan ligga osåldt i åratal. Dertill kommer att på vexlar ifrån Amerika, som näst England är vår största marknad, förloras, emedan de alltid måste dragas öfver sistnämnde land. Att emellertid äfven väfnadstillverkarne lida af den höga räntan ha vitydligen sagt. Hvarför frågar då insändareo? Att göra onödiga frågor gagnar ingen.