Jöfverflödigt och onyttigt. Detta antagande bärflyter förmodligen deraf, att rec. anser instrumentet böra förblifva i, eller knappt kunna komma ur den ställning deri det vid operationenrs början blifvit försatt. De flesta nivellörer, eller alla som äro rätt aktsamma om instrumentet, inlägga det i sin tillhörande låda vid transport mellan hvarje station. I sädan händelse har ju rec: intet att invända mot hvad jag uppgifvit. 7) Begagnas ej en sådan försigtighet, sä inskränker sig dock hela den föreskrifna operationen till att blott se i tuben, i fall något uti ifrägavarande hänsgende vore att ätgöra, och deruti kan välrec. ej se något ondt? Mera kan vara att säga om verifikationen n:o 3 och åsigten derom, då rec. pästär det vara af sig sjelft klart, att om denna er gång är gjord, den endast behöfver omgöras, i fall nivellören misstänaker att instrumentet af en eller annan orsak kommit i olag. Detta sätt att justera blott på misstankar torde nog vara vådligt, ätminstone är det icke rädligt, ty misstankan kunde ena gången äga rum då den icke har skäl för sig, men en annan gäng uteblifva då den verkligen bort uppstå. Följden bleive, i lyckligare fall, samma olägenhet som rec. anser villäda min föreskrift, i minåre lycklig händelse åter — ett falskt resultat. Då nu fråga icke kan vara om engelska instrumenter med ej omläggbar tub, om hvilka jag ej yttrat huru ofta justering bör företagas, tror jag att, om rec. framdeles komme att försöka sig i nivellering, han så mycket heldre skulle ingä på det af mig uppgifoca repeterade justeringssättet, som besväret endast sträeker sig derhän att ändvända tuben. Professor Stompfer säger visserligen att ett godt instrument, roga justeradt, en längre tid kan i sådant tillstånd förblifva. Men antingen nu instrumentet verkligen är godt, eller, såsom väl också kan hända, mindre godt; månne det ej har skäl för sig att föreskrifva ett försigtighetsmätt som ferdrar så ringa möda, som det ifrägavarande? Må det för öfrigt ankomma på nivellörens ,vana och förvärfvade visshet om instrumentets säkerhet, huruvida han: tilltror sig kunna undvika denna oftare repeterade justering 8). Sista anmärkningen rörer hvad jag anfört ä sid. 12, der jag yttrar, att fel i syftningen, härledande sig af ofullkomligbet i synförmägan, — -— — ete., kunna dels antingen förminskas om nödig nppmärksamhet användes, eller öck i vissa fall alldeles förekommas om stationen väljes i midten. Rec. har, vid noedskrifning af anmärkningen häremot, ej behagat fästa sig dervid, att jag funnit onödigt upprepa alla de omständigheter, som kunna inverka menligt på afvägningen, hvarföre, efter anförande af några, såsom vanligt i dylika fall, de öfriga innefattas i tillägget: vete. Dä bland desse sednare äfven kan räknas till och med ätskiiliga felaktigheter i instrnmentet, utan menligt inflytande för den afsedda noggrannheten, om stationen väljes i midten, så förmodar jag att om rec. benäget ihågkommit detta, anmärkningen uteblifvit 9). , Rec. anser att jag gjort bättre om jsg ord för ord öfversatt nägon af de bästa utländska handböckerna i nivelleringskonsten. Hade jag ock uppfyllt dema hans önskan, hade dock säkerligen sådant ej befriat mig från anmärkningar af dente rec., sä vida jag ej bestämt mig tör professor Stampfers arbete. Men hvem vet om han då funnit detta så förträffligt som nu? 10) — Med fullkomligt erkännande af sistnämnda arbetes stora värde, delar jag dock ej ret:s öfvertygelse om dess lämplighet i öfversättning, aldraminst ord för ord, hvilket helt säkert skulle göra den begärlig endast för en högst fätalig publik, i följd af den lärda uppställningen: En omarbetning skulle gjort det redan mu dryga arbetet ännu möra vidlyftigt och ej tillåtit något utförligare vidrörande af tillämpningen, som jag äter med mitt arbets i främsta rummet afsett. Dä rec. så noga nagelfarit med boken, utan att hafva funnit nägra anmärkningar som träffa dess användbarhet för sitt ändamål 11), erkänner jag med tillfredsställelse den rekommendation som innefattas uti: den meddelade kritiken. Stockholm den 3 Mars 1853. 4. Helander. 7) Just i detta fall eger anmärkningen sin fulla riktighet. Orsaken härtill kan hr H. försöka att på egen hand lära sig inse. 8) Hr H. visar härmed att han icke gjortsig reda för på hvad sätt det fel uppkommer, som genom tubens ändvändning skall korrigeras: Detta fel uppstår nemligen derigenom, att skrufven på vattenpasset utan nivellörens ätgörande vrider sig 8 ena eller andra sidan. En dylik felaktighet hos instrumentet uppkommer äfvenledes om den skruf, som fasthäller härkorset, skulle vridas. Det bör härvid märkas att i den tub hr H. beskrifver beror härkorsets vertikala rörelse af en enda skruf. Man har således lika mycket att-frukta det ena af dessa-fel som det andra. Men detta oaktadt föreskrifver hr H. vatt det ena af dessa-fel, nemligen det som tillhör vatteppasset, bör korrigeras på hvarje station, och till-kännagifver uttryckligen, att: inställning af härkorset i tubens axel ieke behöfver så ofta verkställas. Hr H. gär till och med så långt att han uppmanar 0ss att gå lika tanklöst tillväga. Hvar och en som begagnat instrumenter, hos hvilka dylika fel kunna förekomma, har sig dock bekant, att dessa korrektioner kunna utelemnas sä snart iexe någon giltig orsak -(t. ex. skakning under en längre transport, instrumentets fall o. s. v.) gifver anledning att dem företaga. Detta är ock orsaken hvarföre afvägningsinstrumenter med fast tub och vattenpass kunna användas; ty vore hr Helanders föreskrift riktig, sä skulle dessa vara obrukbara. 9) Hr--H. synes här hafva misstagit sig om meningen I recensionen fästades uppmärksamheten derpå, att blott de fel som äro oföränderliga och hafva samma tecken, kunna genom afvägning från midten elimineras. Detta äger icke rum med just de fel hr H. uppräknar, t. ex. felisyftningen, härledande sig från ofallkomlighet i synförmägan, genom afvägningsstängens mindre noggrant vertikala ställning:o. 8. v. Vär anmärkning var således fullt befogad och riktig. 10) Dessa insinuationer äro af sädan beskaftenhet, att vi icke anse dem värda att besvaras. , 11) Hr H: gör klokast uti ätt öfverlemna till läsarens opartiska bedömande, huruvida vära anmärkningar förtjena något afseende eller icke.