ningar. Ve nogvordiga faderna och, på deras ord, de öfriga medstånden och regeringen hafva trott att prestbristen, liksom så många andra brister, skulle kunna hjelpas med penningar, och man har derföre anslagit ett och annat tusental af. riksdaler till stipendier för medellösa ynglingar, som vilja egna sig åt teologiens studium. Det är möjligt att denna åtgärd vinner sitt syfte, ty möjligheternas om-Iråde är oändligt; men det är icke troligt, ja, det är så litet troligt och skälen härför ligga så i dagen, att man, med all aktning för det tl högvördiga ståndets välmening, dock måste hänföra den af samma stånd tillstyrkta anslagsåtgärden till samma kategori som det för några riksdagar sedan fattade beslutet om en ny upplaga af katekesen med bibelspråk efter den gamla, i kyrkan antagna öfversättningen. Anslagsåtgärden är förfelad så till vida som jden åsyftar att afhjelpa bristen på e.o. prestmän. Beviset är lätt. Så ringa en adjunkts ekonomiska vilkor än äro, så äro de dock bättre än hans icke-ecklesiastika vederlikars. IDen nyblifne presten,j hvilken såsom adjunkt lingår i kyrkans tjenst, erhåller fritt vivre i sin pastors hus och dessutom en penningelön Taf 100 rdr,.i somliga stift rgs, i andra bko, då deremot den civila extraordinarien erhåller lintet, eller så godt som intet. . Men icke deIstomindre, d. v.-s. fastän adjunkten erhåller fritt uppehälle och 100 rdr årlig lön, så blifIver dock bristen på e. o. prestmän med hvarje år allt större, dåderemot den civila tjenstemannavägen är uppfylld af extraordinarier. Ar det nu troligt att ett litet, för uppehället alldeles otillräckligt stipendium skall kunna uträtta hvad de nyssnämnda ekonomiska förmånerna af inträdet i presteståndet icke kunna? Är detta sannolikt, då prestbrist hotar eller redam inträdt i sjelfva Westerås stift, der adjunktlönerna lära vara högre än på något annat ställe? . Penningar, vare sig i stipendier eller storal adjunktslöner, så vida dessa sednare icke förhöjas till ett belopp, som ytterst få kyrkoherdar utan egen undergång kunna åstadkomma, äro icke annat än palliativer, som omöjligen kunna-afhjelpa det onda. Menniskan, åtminstone den bildade, är icke något djur, soml för stundens välbefinnande kan förgäta framtiden. Så länge den e.o. prestmannens framtid förblifver så dyster som den för närvarande är, kommer adjunkternas antal ovilkorligen att allt mer och mer förminskas. Hvad har nemligen framtiden att erbjudal den extraordinarie, i församlingen tjenstgörande prestmannen? Svaret är allmänt bekant. Efter en adjunktstid af några och tjugo år med samma lönevilkor för det sista året som under det första, nemligen fritt uppehälle och -100 rdr, får han omsider vid en ålder af nära 50 är smaka sjelfständighetens och oberoendets behag vid ett sacellani af kanske 800 rdr rgs brutto-inkomst, d. v. 8. en inkomst, som, sedan bosfällets brukningskostnad, tjenstefolkets aflöning, rentorna på de lån som för bösättningen måst göras, omkostnaderna för nybyggnader eller reparationer blifvit fråndragna, med svårighet räcker till att lifnära honom och familj, i fall ban nemligen är nog enfaldig att skaffa sig en sådan. Sådan är den framtida befordran, hvarmed kyrkan lönar en 11å 12-årig studiitid och en tjenstemannabana af ungefär ett fjerdedels gekel! d Ar det väl då att undra på, om antalet af theo!ogise -studiosi alltmera förminskas? Ar det väl troligt att ett litet akademiskt stipendiuvå skall göra ynglingen blind för så föga lofvande framtidsutsigter? Det är visst möjligt att det kan lyckas med en och annan; säkert är dock att den vinst kyrkan skördar, genom att tillegna sig personer med så beskaffad omdömesförmåga, är mer än tvetydig. Men, det är icke blott adjunktvägens längd, utan äfven denna längds beskaffenhet, som vållar prestbristen. Begäret efter oberoende är nemligen en af menniskans starkaste instinkter. För att bibehålla detta oberoende eller vinna det i en icke alltför aflägsen framtid, underkastar hon sig gerna de största ansträngningar och försakelser. För att vinna ett relatift oberoende utbyter husdrängen utan tvekan sitt sorgfria lif. mot statkarlens knappa utkomst; för att vinna ett snart oberoende underkasta sig tusentals europger mödorna, farorna, uppoffringarne af resor till Californien och Australien, underkasta de sig, dit ankomne, ansträngningarne af ett arbete, mot hvilket till och med slafarbetet lärer vara en vederqvickelse. För att vinna oberoende utbyter också adjunkten utan betänkande all den comfort, som ett förmöget pastorsehus kan erbjuda, emot den knappa. lifsbergningen vid ett det aldraminsta sacellani. Denna mäktiga instinkt i menniskonaturen får ej förbises, om man vill göra sig reda för orsakerna till den tilltagande prestbristen. Denna instinkt förklarar, måhända ännu bättre än den förut anförda sena och knappa befordran, det märkliga förhållandet, att den civila tjenstemannabanan är öfverfylld af lönlösa extraordinarier, under det att-kyrkan har svårt att erhålla adjunkter, fastän hon erbjuder förmånerna af fritt uppehälle och en liten kontant lön. : Vid sidan af dessa ekonomiska fördelar står nemligen det afskräckande tvånget och beroendet af en daglig och stundlig vistelse i fremamande hus. Den extra-ordinarie prestmannens lif är nemligen ingentiog annat än en ny form af det informatorslif, det så kallade konditionerande, som sä mången medellös studerande måste underkasta sig. Adjunkttifvet är en ny upplaga af detta beroende hf, en i oändlighet tillökt, men derföre visst icke förbättrad. Trifves icke informatorn hos sin principal, blifver beroendet alltför trjckande, behandlingen alltför busbondaktig, så kan ingen mersklig makt hindra studenten att när som helst packa in och försöka sin lycka på annat håll. Icke så adjunkten. Han haricke lika lätt att komma lös ur otrefnaden af sitt provisoriska her. Konsistorium, som missiverat honom, vill också hafva ett ord i laget. För att blifva qvitt en obehaglig förman och ett otrefligt hus måste adjunkten klaga, icke 0 fv -— UR on SR AR 0 Oo Mp RM MÅR Ha områ Vv rr MM MD AD vv DB DT vv Rn BR AV BA pu OD PM HH 4 PP AA PV je Et AE BB ÖH KN PD AR NN