MUSIK,
Hr konsertmästaren Randels konsert på Kongl
teatern sistl. söndag gafs för fullt hus. Et
sådant företag är för konstnären önskvärdt e
blott för den materiella fördelens skull, utar
ock att inför ett talrikt och bildadt auditoriun
få utveckla den mest intressanta och artistisk:
sidan af sin talang. Ett oblidt öde nekad
hr Randel detta sednare, i det han aftonen för
konserten hemsöktes af ett allvarsamt sjuk:
domsfall (som numera dock i det väsendtlig:
lärer vara häfdt), hvilket beröfvade publiker
njutningen såväl af hans exekutionstalang som
af den förträffliga concerten af Viotti, hvilker
skulle utgjort hr R:s inträdesnummer. Emel-
lertid återstod för konsertgifvaren - att produ:
cera sin tonsättareförmåga, hvilket skedde ge-
nom den jubelouvertyr, som öppnade konser:
ten. Denna komposition är till en del grun-
dad på svenska och holländska folksångerna
som bilda introduktionen och strettan, mer
eger derjemte ock en allegrosats af egen upp-
finning, hvilken utgör verkets egentliga kärna.
Detta arbete eger förtjensten af en sinnurik och
väl utförd sammanflätning af eget och frem-
mande, hvilka harmoniskt försmälta i en kla!
och. sammanhängande form, hvars konturer
verksamt belysas genom en rik och modern
instrumentation.
Jemte kongertgifvarens eget sjukdomsfall
inträffade ock. tvenne andra, som hindrade ut-
lofvadt biträde. Om emellertid så många
missöden sällan plöga sammanträffa, så finner
man dock ej alltid en så allmän beredvillighet
att söka fylla bristerna. 1 stället för hr Ran-
dels nummer gaf hr dAubert oförberedt och
utan repetition en Rondo af Prume, utförd
med synnerlig förtjenst och vård; och m:lle
Michal sjöng grefvinnans aria (C dur) ur Mo-
parts Figarö i den värdiga och rena styl, som
hon i denna komposition vanligen lyckas
träffa. Synnerligast böra vi dock nämna m:lle
Amalia Walin, hvilken utan förberedelse sjöng
sopranpartiet i en terzett ur Trollflöjten, och
såsom debutant onekligen äfventyråde ännu
mera än de af publiken redan kända artisterna.
Pjesen utföll emellertid till rättvis belåtenhet,
och m:lle Walin behöfde ej förordas af sin
välvillighet för att finna ett gynnande emotta-
gande: hon förenar en klar och melodisk,
ehuru ej ovanligt stark sopran med ett före-
drag, som bevittnar en lefvande musikalisk
känsla, hvarjemte hon ådagalägger den kor-
rekthet i ton-ansats som man vanligen finner
hos hr Giinthers elever. Utom terzetten sjöng
hon med hr Walin den bekanta duetten ur
Figaro (i tredje aktens början) samt slutligen
en ballad ur operetten ,Kung Carls jagt-, som
tillika utgjorde en för mången intressant erin-
ran om en gammal artistisk bekantskap, hr
F. Pacius, kompositör af nämnde pjes. Kom-
positionen är mera melodisk och uttrycksfull
än egentligen ny; för öfrigt väl skrifven samt
tacksam för rösten.
Bland instrumentalnumren förekom den här
ej förr hörda ouvertyren till Racines Athalia
sf Mendelssohn: en komposition, som röjer
denne författares vanliga djup i uppfattning
och anläggning, hans fulländade konst i ut-
förandet, .om ock måhända mindre rikedom i
fantasi och uppfinning, än man finner i så
mänga af hans öfriga verk. Den gafs med
mycken pietet.
Det helas glanspunkt var Beethovens Pa-
storalsymfoni, denna underbara produkt af en
naturäskådning, sådan den endast var Beetho-
vens. siareblick. gifven. Den mest groteska
humor omvexlar med det luftiga feeriet i en
tropisk natt; naturens klagoskri under ele-
menternas uppror med skallmejors glädtiga
:on, under det att alla kontrasterna finna sin
enhet i den kärnfriska religion, som söker
verldsanden i hans skapelser och finner ho-
nom i deras harmoni.
Pastoralsymfonien har hos oss vunnit en
len allmännaste popularitet, som mera än nå-
;ot annat visar huru fullkomligt mästaren nått
sitt mål. Den gafs med mycken omsorg
och säkerligen skall en hvar, som öfver-
rarit någon repetition af densamma, erkännal
len redliga flit, hvilken så väl orkestern som)
less chef användt för att framställa en värdig
vild af det herrliga verket.. ;