MUSIK, Hr konsertmästaren Randels konsert på Kongl teatern sistl. söndag gafs för fullt hus. Et sådant företag är för konstnären önskvärdt e blott för den materiella fördelens skull, utar ock att inför ett talrikt och bildadt auditoriun få utveckla den mest intressanta och artistisk: sidan af sin talang. Ett oblidt öde nekad hr Randel detta sednare, i det han aftonen för konserten hemsöktes af ett allvarsamt sjuk: domsfall (som numera dock i det väsendtlig: lärer vara häfdt), hvilket beröfvade publiker njutningen såväl af hans exekutionstalang som af den förträffliga concerten af Viotti, hvilker skulle utgjort hr R:s inträdesnummer. Emellertid återstod för konsertgifvaren att produ: cera sin tonsättareförmåga, hvilket skedde genom den jubelouvertyr, som öppnade konser: ten. Denna komposition är till en del grundad på svenska och holländska folksångerna som bilda introduktionen och strettan, mer eger derjemte ock en allegrosats af egen uppfinning, hvilken utgör verkets egentliga kärna. Detta arbete eger förtjensten af en sinnurik och väl utförd sammanflätning af eget och fremmande, hvilka harmoniskt försmälta i en kla! och. sammanhängande form, hvars konturer verksamt belysas genom en rik och modern instrumentation. Jemte kongertgifvarens eget sjukdomsfall inträffade ock. tvenne andra, som hindrade utlofvadt biträde. Om emellertid så många missöden sällan plöga sammanträffa, så finner man dock ej alltid en så allmän beredvillighet att söka fylla bristerna. 1 stället för hr Randels nummer gaf hr dAubert oförberedt och utan repetition en Rondo af Prume, utförd med synnerlig förtjenst och vård; och m:lle Michal sjöng grefvinnans aria (C dur) ur Moparts Figarö i den värdiga och rena styl, som hon i denna komposition vanligen lyckas träffa. Synnerligast böra vi dock nämna m:lle Amalia Walin, hvilken utan förberedelse sjöng sopranpartiet i en terzett ur Trollflöjten, och såsom debutant onekligen äfventyråde ännu mera än de af publiken redan kända artisterna. Pjesen utföll emellertid till rättvis belåtenhet, och m:lle Walin behöfde ej förordas af sin välvillighet för att finna ett gynnande emottagande: hon förenar en klar och melodisk, ehuru ej ovanligt stark sopran med ett föredrag, som bevittnar en lefvande musikalisk känsla, hvarjemte hon ådagalägger den korrekthet i ton-ansats som man vanligen finner hos hr Giinthers elever. Utom terzetten sjöng hon med hr Walin den bekanta duetten ur Figaro (i tredje aktens början) samt slutligen en ballad ur operetten ,Kung Carls jagt-, som tillika utgjorde en för mången intressant erinran om en gammal artistisk bekantskap, hr F. Pacius, kompositör af nämnde pjes. Kompositionen är mera melodisk och uttrycksfull än egentligen ny; för öfrigt väl skrifven samt tacksam för rösten. Bland instrumentalnumren förekom den här ej förr hörda ouvertyren till Racines Athalia sf Mendelssohn: en komposition, som röjer denne författares vanliga djup i uppfattning och anläggning, hans fulländade konst i utförandet, .om ock måhända mindre rikedom i fantasi och uppfinning, än man finner i så mänga af hans öfriga verk. Den gafs med mycken pietet. Det helas glanspunkt var Beethovens Pastoralsymfoni, denna underbara produkt af en naturäskådning, sådan den endast var Beethovens. siareblick. gifven. Den mest groteska humor omvexlar med det luftiga feeriet i en tropisk natt; naturens klagoskri under elementernas uppror med skallmejors glädtiga :on, under det att alla kontrasterna finna sin enhet i den kärnfriska religion, som söker verldsanden i hans skapelser och finner honom i deras harmoni. Pastoralsymfonien har hos oss vunnit en len allmännaste popularitet, som mera än nå;ot annat visar huru fullkomligt mästaren nått sitt mål. Den gafs med mycken omsorg och säkerligen skall en hvar, som öfverrarit någon repetition af densamma, erkännal len redliga flit, hvilken så väl orkestern som) less chef användt för att framställa en värdig vild af det herrliga verket.. ;