al UCROlll, UU P5 BLVIA BJYILDALILA Ja VA
nin del har för katolikerna; politiska och
;yrkliga tendenser; men jag mäste erkänna,
tt derag talare i diskussionen långt öfverträf-
ade junkrarne i styrkan af slutsatser och till
ch med i vältalighet. Men man bör dock
ättvisligen på samma gång medgifva, att detta
cke vill säga synnerligen mycket.
Venstern var i viss mån bunden af den
llians för upprätthållande af konstitutionen,
om katolikerna erbjudit densamma. Det är
n bedröflig följd af koalitioner, att de of
a bringa partierna att uppoffra sina princi-
ver utan att ernå det mål som de eftersträfva.
?Juraliteten af venstern röstade med katoli-
erna mot regeringen. Den hänvisade härvid
ill den motion om upprätthållande af alla re-
igiösa sekterg frihet, som Mentzel hade in-
emnat såsom ändringsförslag och som seder-
nera skulle komma på dagordningen. En mi-
roritet af den liberala venstern hyste rättvisa
vifvel derom att katolikerna skulle understödja
lenna motion, då den kommer före, och rö-
stade derföre med regeringen.
Jag behöfver knappt omtala, hvilken
tällning regeringens organer intagit i denna
råga. De beklagade sig öfver missförstånd. Re-
seringen skulle göra katolikerna alla möjliga
medgitvanden — — — Derpå har man intet
skäl att tvifla, och om cirkulärerna en vacker
lag skulle bli återkallade, skulle det icke för-
ndra någon. Man är tvärtom öfvertygad att
de aldrig på allvar bli tillämpade.
Hvad som eljest klarligen visar, att om je-
suiterna denna gång legat under i karorarne,
de dock ega inflytelse i landet, är att Gervi-
wus skrift: Inledning till det nittonde ärhun-
dradets historian, som jag utförligare omtalade
mitt sednaste bref, blifvit konfiskerad i Stet-
in och i Magdeburg. Man afvaktar med otå-
ighet den 24 Februari, då Gervinus skall svara
nför hofrätten i Manheim. Det ultramontana
partiet gör otroliga ansträngningar för att få
honom fälld, och understödjes häri af justitie-
ministern och några höga embetsmän, mot
hvilka inrikesministern gör ett svagt motstånd.
Man kan lätt förstå att sådant kan vara fallet
storhertigdömet Baden, der hierarkien allt
mera utvecklar sig. Men hvad skall man
säga om den preussiska regeringen, som i
kamrarne håller tal mot jesuiterna, låter kon-
fiskera ultramontanismens organ i Köln, Volks-
halles, och tillåter att Gervinus bok säljes i
Berlin, men konfiskerar densazama i provin-
serna. Der ser man dess system.
Man sysselsätter sig mycket med hr v. Pro-
kesch Ostens utnämning och installation sä-
som förbundsdagspresident.
Ni har af de preussiska tidningarnes artik-
lar märkt ait kabinettet i Berlin med miss-
nöje såg, att denna post skulle komma att
beklädas af en man, som så verksamt hade
bidragit till upplösande af den preussiska unio-
nen. Men härtill kommer en omständighet,
som ännu icke är allmänt bekant.
Då österrikiska kejsaren vistades i Berlin
behandlade konungen, som var mycket lyck-
lig af detta besök, med mycken nåd och huld-
het hr v. Prokesch Osten, som man sade vara
ämnad till minister i Rom. Med ens erfor
man staxt derefter, att hr v. Prokeech skulle
blifva förbundsdagspresident. Någon diplo-
matisk protest kan icke ske; ty i Wien äbe-
ropar man den välvilja konungen af Preussen
nyligen yttrat för hr v. Prokesch.
Hr v. Prokesch anländer till Frankfurt och
håller ett helsningstal, som var mycket väl
uppsatt och vittnade om en utmärkt skrift-
ställareförmåga. Men under det vackra språ-
ket och den glänsande formen dolde sig flera
skarpa sidohugg åt Preussen. Jag vill icke
göra något försök till en kritik öfver detta
tal. Det är tillräckligt att antyda några a!
de hufvudsakligaste yttrandena i detsamma
och den verkan de frambragt i Tyskland.
Det nuvarande tyska förbundet, sade den
österrikiska diplomatien, har sin rot i natio-
nens fornhistoria, det är en form, som är här-
ledd ur den tyska nationens egendomliga anda.
Detta är sannt, men det återstår att veta,
om folkandan alltid haft fullt medvetande om
sig sjelf, om fremmande inflytande icke ofta
stört och förvillat det. De tyska stammarnes
sträfvande till enhet på Hermans och Marbods
tid tillintetgjordes af Romarne, som sträfvade
att bland Germaniens folk utså splittringens
frön. Sedermera kom den karolingiska cen-
tralisationen,. Men denna de romaniserade
Frankernas monarki var visst icke egnad att
stärka folkandan. Med monarkien kom den
romerska hierarkien, som framkallade medel-
tidens långa strider mellan påfve och kejsare
å ena sidan och mellan de särskilda tyska
furstarne och kejsaren å den andra. Utanl
tvifvel har Tyskland alltid sträfvat efter en-
het; derom vittna de försök som redan gjor-
des under Fredrik III:s och Maximilian I:s
tid (1439—1519), och gom åtminstone fram-
kallade den allmänna landsfreden och den
kejserliga kammarrätten. Men då hade det
katoleka och absolutistiska Österrike ännu icke
kommit så djupt in uti sin mission, och så
kom reformationen, som rera på djupet sön-
drade Tyskland än det förut varit.
Så ungefärligen har den nationella libera-
lismen i Tyskland svarat hr v, Prokesch Osten,
som icke har nägra sympatier för den na-
turliga och nyttiga decentralisation, som låter
hvarje land följa sin naturliga och egendom-
liga utveckling och fulikomna och utbilda de
mstitutioner, som för detsamma äro dyrbara,
utan vill splitira nationens krafter till förmån
för det starkt ceniraliserade Österrike. I Öster-
rike nöjer man sig, som bekant, icke med
att upphäfva de -gärskilda ländernas och stam-
marnes egenheter, man vill utplåna ända till
de sista dragen af nationaliteterna. i
Inom det protestantiska fältet har man böp-
nat öfver hvad hr v. Prokesch, som tillbhörj
den protestantiska bekännelsen, i sitt tal yt-
:rat om reformationen, att den är ett faktum
som härleder gig uten mängd sammanström-
mande orgaker, hvilka man af villfarelse satt
i samband med några enskilda namn., Dessa
orsaker, ha protestanterna ropat, var det migs-
nöje gom fanns med statens och kyrkans still-
ning i Tyskland. Luther sired för fribet och
emancipation undan Roms tyranni och för en
mn ss DE Fd
mer OA 2MM rm mr
tt AA MW rm AA ÄR Or 5 OO — mm
ww rs mess
orm
OO
mn - OR KR - AK — dr M PN mn Fr et gr NM
mm - AR RR