al UCROlll, UU P5 BLVIA BJYILDALILA Ja VA nin del har för katolikerna; politiska och ;yrkliga tendenser; men jag mäste erkänna, tt derag talare i diskussionen långt öfverträfade junkrarne i styrkan af slutsatser och till ch med i vältalighet. Men man bör dock ättvisligen på samma gång medgifva, att detta cke vill säga synnerligen mycket. Venstern var i viss mån bunden af den llians för upprätthållande af konstitutionen, om katolikerna erbjudit densamma. Det är n bedröflig följd af koalitioner, att de of a bringa partierna att uppoffra sina princiver utan att ernå det mål som de eftersträfva. ?Juraliteten af venstern röstade med katolierna mot regeringen. Den hänvisade härvid ill den motion om upprätthållande af alla reigiösa sekterg frihet, som Mentzel hade inemnat såsom ändringsförslag och som sedernera skulle komma på dagordningen. En miroritet af den liberala venstern hyste rättvisa vifvel derom att katolikerna skulle understödja lenna motion, då den kommer före, och röstade derföre med regeringen. Jag behöfver knappt omtala, hvilken tällning regeringens organer intagit i denna råga. De beklagade sig öfver missförstånd. Reseringen skulle göra katolikerna alla möjliga medgitvanden — — — Derpå har man intet skäl att tvifla, och om cirkulärerna en vacker lag skulle bli återkallade, skulle det icke förndra någon. Man är tvärtom öfvertygad att de aldrig på allvar bli tillämpade. Hvad som eljest klarligen visar, att om jesuiterna denna gång legat under i karorarne, de dock ega inflytelse i landet, är att Gerviwus skrift: Inledning till det nittonde ärhundradets historian, som jag utförligare omtalade mitt sednaste bref, blifvit konfiskerad i Stetin och i Magdeburg. Man afvaktar med otåighet den 24 Februari, då Gervinus skall svara nför hofrätten i Manheim. Det ultramontana partiet gör otroliga ansträngningar för att få honom fälld, och understödjes häri af justitieministern och några höga embetsmän, mot hvilka inrikesministern gör ett svagt motstånd. Man kan lätt förstå att sådant kan vara fallet storhertigdömet Baden, der hierarkien allt mera utvecklar sig. Men hvad skall man säga om den preussiska regeringen, som i kamrarne håller tal mot jesuiterna, låter konfiskera ultramontanismens organ i Köln, Volkshalles, och tillåter att Gervinus bok säljes i Berlin, men konfiskerar densazama i provinserna. Der ser man dess system. Man sysselsätter sig mycket med hr v. Prokesch Ostens utnämning och installation säsom förbundsdagspresident. Ni har af de preussiska tidningarnes artiklar märkt ait kabinettet i Berlin med missnöje såg, att denna post skulle komma att beklädas af en man, som så verksamt hade bidragit till upplösande af den preussiska unionen. Men härtill kommer en omständighet, som ännu icke är allmänt bekant. Då österrikiska kejsaren vistades i Berlin behandlade konungen, som var mycket lycklig af detta besök, med mycken nåd och huldhet hr v. Prokesch Osten, som man sade vara ämnad till minister i Rom. Med ens erfor man staxt derefter, att hr v. Prokeech skulle blifva förbundsdagspresident. Någon diplomatisk protest kan icke ske; ty i Wien äberopar man den välvilja konungen af Preussen nyligen yttrat för hr v. Prokesch. Hr v. Prokesch anländer till Frankfurt och håller ett helsningstal, som var mycket väl uppsatt och vittnade om en utmärkt skriftställareförmåga. Men under det vackra språket och den glänsande formen dolde sig flera skarpa sidohugg åt Preussen. Jag vill icke göra något försök till en kritik öfver detta tal. Det är tillräckligt att antyda några a! de hufvudsakligaste yttrandena i detsamma och den verkan de frambragt i Tyskland. Det nuvarande tyska förbundet, sade den österrikiska diplomatien, har sin rot i nationens fornhistoria, det är en form, som är härledd ur den tyska nationens egendomliga anda. Detta är sannt, men det återstår att veta, om folkandan alltid haft fullt medvetande om sig sjelf, om fremmande inflytande icke ofta stört och förvillat det. De tyska stammarnes sträfvande till enhet på Hermans och Marbods tid tillintetgjordes af Romarne, som sträfvade att bland Germaniens folk utså splittringens frön. Sedermera kom den karolingiska centralisationen,. Men denna de romaniserade Frankernas monarki var visst icke egnad att stärka folkandan. Med monarkien kom den romerska hierarkien, som framkallade medeltidens långa strider mellan påfve och kejsare å ena sidan och mellan de särskilda tyska furstarne och kejsaren å den andra. Utanl tvifvel har Tyskland alltid sträfvat efter enhet; derom vittna de försök som redan gjordes under Fredrik III:s och Maximilian I:s tid (1439—1519), och gom åtminstone framkallade den allmänna landsfreden och den kejserliga kammarrätten. Men då hade det katoleka och absolutistiska Österrike ännu icke kommit så djupt in uti sin mission, och så kom reformationen, som rera på djupet söndrade Tyskland än det förut varit. Så ungefärligen har den nationella liberalismen i Tyskland svarat hr v, Prokesch Osten, som icke har nägra sympatier för den naturliga och nyttiga decentralisation, som låter hvarje land följa sin naturliga och egendomliga utveckling och fulikomna och utbilda de mstitutioner, som för detsamma äro dyrbara, utan vill splitira nationens krafter till förmån för det starkt ceniraliserade Österrike. I Österrike nöjer man sig, som bekant, icke med att upphäfva de -gärskilda ländernas och stammarnes egenheter, man vill utplåna ända till de sista dragen af nationaliteterna. i Inom det protestantiska fältet har man böpnat öfver hvad hr v. Prokesch, som tillbhörj den protestantiska bekännelsen, i sitt tal yt:rat om reformationen, att den är ett faktum som härleder gig uten mängd sammanströmmande orgaker, hvilka man af villfarelse satt i samband med några enskilda namn., Dessa orsaker, ha protestanterna ropat, var det migsnöje gom fanns med statens och kyrkans stillning i Tyskland. Luther sired för fribet och emancipation undan Roms tyranni och för en mn ss DE Fd mer OA 2MM rm mr tt AA MW rm AA ÄR Or 5 OO — mm ww rs mess orm OO mn OR KR AK — dr M PN mn Fr et gr NM mm AR RR