UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 19 Februari. Andra kammarens förhandlingar den 12 Febr. öfver den sg. k. katolska motionen sysselsätter ännu alltjemt pressen. Midt under den allmönna likgiltighet för kamrarne, som resultatlösheten af vära parlamentariska arbeten framkallat, måste den uppmärksamhet, gom denna diskussion väekt hos den estora allmänheten, förvåna betraktaren. Skall man anse orsaken dertill ligga 1 den hemliga öfvertygelsen attom krigets demon en gång skulle närma sig våra gränser, skulle han kalla till sitt bistånd åena sidan en viss vild radikalism, å den andra det ultramontana partiet? Jag vet det icke, men det är säkert, att hvarken tillintetgörandet af kommunallagen, denna grundval för vår konstitutionella byggnad, eller de andra angrepp som den yttersta högern och byråkratien i förening gjort på våra institutioner ha lyckats väcka en sådan sensation inom den politiska verlden och hos folket, gom Waldbotts motion, som gick ut på, att kammaren i en adress till konungen skulle beklaga sig öfver de ministeriella cirkulärerna rörande Jjesuitmissionerna och rörande det tillstånd af regeringen, som hädanefter gkulle-erfordras för preussiska undersåter, innan de finge begifva sig till jesuiterkolegler, för att vid dera bedrifva gina teologiska studier. Hvar och en vet, att motionen icke var någonting annat än en förevändning till en demonstration från katolikernas sida för att höfia det som de anse för sin konstitutionella rätt. Högtidigen uppfordrade att säga, hvilka rättigheter det vore som antingen den preussiska konstitutionen eller den preussiska regeringen vägrade dem i Preuscen, svarade ultramontanerna med deklamationer, med citationer. ur berörada skriftställere, som varit gynnsamt stämda för Jesu-söllskapet, genom att påminna om de stora tjenster som Loyolas lärjungar gjort åt ordningens sak i Europa, med långdragna och från ämnet gående diskuesioner om Clemens XIV, om skilnaden