dön, men lyckades genom bemedling af sina med-lge brottslingar att på våren är 1850 derifråf bli af enlv torpare i Stockholms Skärgård uttagen, för att hos honom tjesa som dräng. : Ås! — Spraklåraren Semy Levisson, som varit häktadb och tilltalad för förfalskningsbrott, blef i gär uti po-lö liskammarenen ställd å fri fot. a — Öfverstäthällareembetet har i dag tillåtit att ren snö och is för, förutom ä förut uppgifne ställen, stjelpås vid Rosenbad, vid kajen nedanför gamla Mynthuset, i Stadsgärdshamnen, i Clara sjö, men icke vid Gamla Kungsholmsbron. Vidskepelse och mord. Väldoch mordgerningar äro i vära dagar beklagligen icke sällsynta. Mänga af fängelsernas olyckliga offer bära de sorgligaste vittnesbörd derom. Merendels utgör en väckt och underhällen hämdkändsls i förening med det rysliga rusbegäret driffjedern till dessa blodiga uppträden. Men att räheten och vildheten inom kristna samfund ännu kan vara så stor, att vidskepelse kan leda till de hiskligaste utbrott, är i högsta grad förvånande. Härpå lemnar likväl följande rysvärda tilldragelse ett hemskt prof. Berättelsen derom är hemtad ur en till Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län nyligen af expedit.-kronofogden Bergmark ingifven rapport, eiter den undersökning som föregått. Omkring midnatt till den 17 dennes ankommo tre personer till torparen Johannes Pettersson i Bredened under Thamstorp och päåckade derpä. Mannen på stället, som gick upp, öppnade dörren, och blef genast utdragen i blotta linnet som han var, släpades i snön och handterades illa, hvarefter väldsverkarne begäfvo sig in i stugan och förfärligt misshandlade hustrun, sä att hennes lif sväfvade i fara. Vid underrättelsen härom päföljande morgon begaf sig kronobetjeningen till stället, dä hustrun befanns redan vara död och mannen slagen, så att ansigtet bar fläckar af torkad blod och var behäftadt med svulnader ooh blänader, men säsom det tycktes var mannen utan fara till litvet. Vid anställd besigtning at den döda hustruns kropp, syntes densamma på flera delar vara piskad blä och gul, samt med knif på nägra ställen skuren och stucken. Mannen uppmanad att berätta förloppet, så pass han kunde, yttrade att hans dotter varit i tjenst hos bonden Anders Olsson i Boda af Tengeneds församling, och att då hon en gäng blifvit förlänge borta på en lekstuga, hade hon derför af sitt husbondefolk fått uppbära många och långvariga förebräelser så atthon omsider lemnat sin tjenst. — Derefter hade; hennes föräldrar, numera mördade hustrun och LJennes man varit i Boda, för att få utredt orsaker. hvarför deras dotter gätt ur tjensten och någon tid derefter hade Anders Olofssons i Boda hustru insjuky at. Sistlidne nyärsafton hade Johannes träffat Anders Olofsson i hemmanet Rawelsheds gator och der velat öfverfalla honom, men har lyckades då undko mma, efter att hafva träffats af blott ett slag. Jo hannes begaf sig hem, men kort efter inträdet i s tt hus infunno sig der Anders med följeslagare och började gräla på Johannes och hans hustta, under w ppgift att hon skulle hafva förgjort Anders hustru och att om sädant icke genast äterioråes, skulla Anders derför slå Johannes och hans hustru. Nägtra slag utdelades oci ä dem, men at mindre farlig beskaftenhet. När detta skett gingo Ankers och hans följeslagare sin väg, under förklarande, att bjelper icke detta, skulle de komma igen om 14 dagar eller 3 veckor ech då göra det bättre. Sedermera hade ingenting afhörts förrän förutnämnde patt, då vid knackande på dörren Johannes uppgätt och öppnat, dervid en af de utevarande, 3 till antalet, frågat efter vägen till en närboende soldat, och cå svar derpå gifvits hade Johannes blifvit ryckt ut i snön i blotta linnet och slagen, som han ansäg, med en blypiska, så att blod rann, och omkullkastad samt trampad på bröstet, af hvilket sednare hanännu hade nögon körning. När detta skett gingo väldsverkarne in i stugan, togo der i mörkret fatt på husrua och började slå henne. Mannen, som trängde fram ati freaa benne och sina 4 i rummet varande bara, tvangs att tända eld och med en sticka stå i en vrå och jysa, medan de slogo och misshandlade hustrun; ai Eennes blod läto de nögra droppar falla på ett par medhafda brödstycken, hvilka de sedan gömde på sig. När ljus tändes sade en af väldsverkarne till de andre: Gån j er väg, detta skall jag sköta sjelfs. Den ene af dem gicz då ut, men stannade i förstugan och höll dörren nögot tppen, för att se hvad som derinom tilldrog sig. Ett tre månader gammalt barn, som låg i en vagga, tog en af dem och kastade 3 å 4 alnar öfver golivet bort i sängen, der det var nära att qväfvas, men vederficks sedan. Vaggan ville de kasta ut genom förstret, men detta var för litet. Vid försöket sönderslogos trenne rutor. När väldet var föröfvadt gingo de sin väg under yttrande: bjelper icke heller detta, så ska vi snart göra om det, så att det tars. Stugan och platsen deromkring var flerestädes bestänkt med blod och mycken sådan hade på en väg flera alnar frän stugan flutit i snön. Johannes vidare ätspord om han icke kände någon af väldsverkarne svarade, att han icke wed visshet kände igen någon af dem, men trodde, af hvad som förut passerat, och efter väldet yttrades att den ene var And. Olofsson i Boda, hvars växt och utseende liknade den ene väldsverkarens. Ingen af de närboende hade hört eller sett nägot af väldet, förrän de efteråt blifvit af Johannes anropade och kommit till hans hus. Vid kronobetjeningens inställelse hos Anders, träffades denne hemma. På åtskilliga frågor om han varit föregäende natt hemma, hvad sällskap han haft o. s. v. gaf han i början undvikande svar, men syntes förvirrad. Hustrun,: serskildt förhörd, svarade i vissa delar olika med mannen. Innan kort erkände likväl Anders förloppet ungefir så som JoJohannes berättat det, samt att han varit den, som ställt till väldet i afsigt att få på bröd blod af Johannes hustru, för att ge sin förgjorda hustru in, emedan flere personer lärt honom detta, säsom en ovilkorligt hjelpande kur och hade hans hustru också redan vid hemkomsten förtärt de blodiga brödstyckena. Både han och hustrun vidhöllo enträget, att hon vore af Johannes hustru förtrollad och kunde icke förmäs frånträda denna deras vantro, utan förklarade mannen fasthellre att, säsom bevis för riktigheten af denna hans tanka, kunde han uppgifva, det hans hustrus plågor hade lindrats och nära upphört just vid samma timma, som han pä nyäårsaftonen varit inne hos Johannes Pettersons och !grälat och slagit dem, Då likväl plågorne åter, kommit, hade han ansett kraftigare ätgärder af nöden; dock hade han icke haft för afsigt att mörda, utan blott att taga blod af hustrun för uppgifne ändamålet. De med And. Olofsson i väldet deltagande voro hans brorson Lars Andersson pä; Holmaberget och hans sväger Anders Andereasson i Lunnabo, hvilken säsom en rask och oförskräckt karl blifvit af honom vidtalad bedrifva saken. Före afresan till väldet, hade de tagit sig ett par supar hvardera, och äfvenså vid hemkomsten efter illgerningens utförande kl. 3 på morgonen hadel brorsonen och svägern afrest. Underrättelsen om den misshandlade hustruns död tycktes säväl And. Olofsson som hans husolk tara temligen lugnt, till dess han förklarades skyldig trädai häkte. Brorsonen Lars Andersson greps sedermera och erkände sin närvaro vid illgerningens utförande, men förnekade att hafva deri deltagit; och pästod deremot att And. Andreasson i Lunnabo varit den som egentligen öfvat väldet. Dä denne skulle gripas blef han varse de ankommande, kastade af sig rocken och tog genast till flyksen; oaktadt han eftersattes, kunde han ej hinnas. Han är känd som en slagskämpe och har lidit fästningsstraff för väld. Han efterspanas på allt sätt. De tvänne andre brottslingarne äro till länshäktet insände. Ransakningen kommer att ske vid Wiste Häa et NN Oe Ad 00 00 OL Br ud 7-5 AV OM SS MM ot Pr ot