såsom Frankrikes faktiske beherrskare, men fordrade dock att såsom vald och redan ett är fungerande deputerad erhålla tillträde till församlingens sessioner. Ty, slutar brefvet, antingen är folkets val icke annat än en lögn, eller tror jag icke hvarken lagstiftande kåren, hvilken är vald liksom jag, eller statschefen, som liksom jag härleder sin myndighet från val, istånd att sätta i fråga makten af detta folkets val eller förminska dess verkan genom att mottsätta sig fullgörandet af det uppdrag som mitt land af fri vilja gifvit mig. Att tillintetgöra min rätt, det skulle vara att förneka deras egen rätt.n ENGLAND. I underhusets session den 18 Febr. interpellerade Disraeli ministeren i afseende på regeringens ställning till Frankrike. Det var af stor vigt att erfara huru Englands regering uppfattar sin ställning till Frankrike. I Februari, förlidet år hade den dåvarande utrikesminstern lord Palmerston och kolonialministern lord Gray uttalat sitt ogillande öfver engelska pressens angrepp mot den franska regeringen. Sedan dess hade ingen förändring egt rum i förhållandena, och likväl har man på sednaste tid hört medlemmar af ministeren, sir James Graham och sir Charles Wood påstå att franska kejsaren satt munlås på pressen i grannländerna, isynnerhet i Belgien. Detta vore ej öfverensstämmande med sanningen. Allthvadl som skett, består deri, att man hindrat de belgiska bladen att predika mord och förföljelse mot den närvarande franska statschefen. Lord John Russell svarade i allmänhet, att han ansåg sig hafva gjort nog för att lugna underhuset i detta afseende, och att han skulle anse såsom en olycka om man försökte att af denna sak göra en partifråga, göra kabinettet misstänkt och utströ frön till misshällighet mellan två mäktiga nationers styrelser. Brittiska regeringen står i det vänligaste förhållande till den franska, och England har icke att blanda sig i Frankrikes angelägenheter. De män som talat vid valtillfällen hade ingalunda haft för afsigt att rubba detta goda förhållande, men väl kunde man undra på afgigten hos män som framkasta förebråelser, egnade att utså tvifvel och misstroende. Lord Aberdeens programm var i detta fall ganska klart. För lorden sjelf vore två frågor af vigt, nemligen undervisningsväsendet och parlamentsreformen. Båda skola framlöggas i sinom tid; de behöfde att moget öfvervägas 0. 8. Vv. Sir James Graham förklarade att ingen kunde ifrigare än han önska fredens fortfarande och bestred att han vid valtillfället kallat Napoleon en tyrann och despot, eller att han betjenat sig af något uttryck gom kunde såra franska nationen. Regeringen vore besluten att vidmakthålla freden med alla medel som nationens ära och intresse tillåter. Cobden och Gibson yttrade att bästa sättet att öfvertyga Frankrike om sina fredliga afsigter vore en reduktion af armeen. Lord Dudley Stuart sade att England icke hade att bekymra sig om Frankrikes inre angelägenheter och dermed slutades debatten öfver den af Disraeli framställda interpellationen. Derefter bildade sig huset till budgettkommitt sedan en motion af Hume, att först vo-lJ tera anslagen till gjöförsvaret sedan frågan om g inkomstskatten blifvit afgjord, blifvit förkastad f med 164 röster mot 28. Sir James Graham framlade förslagen och anmärkte, att vid deras utarbetning ingen fiendtlig afsigt herrskat mot någon utländsk makt, och att förslagen tvärtom stödja sig på tvenne af husets utskottspropositioner. 399,000 fordrades ytterligare i sold, proviantering och skeppsmaterial. Efter någon diskussion antogs regeringens förslag och huset ajournerade sig. Dagen förut hade hr Kinnaird väckt motion om en petition till drottningen med uppmaning att hon ännu en gång skulle kraftigt lägga sig ut för de såsom protestanter och bibelläsare förföljda och fängslade makarna Madiai i Florens. Lord Dudley Stuart understödde motionen, men trodde dock att den toskanska förföljelsen mindre härrörde af intolerans än af Österrikes inflytande på denna regering. Hr Bowyer sökte visa att Madiais öfverträdelse ej var af religiös utan af civil natur, och beklagade sig öfver angreppen på storhertigen af Toscana. Russell och Palmerston försvarade sig å ömse sidor mot insinuationen, som af det katolska partiet gjordes mot deras handlingssätt i frågan om religionsfriheten, och Palmerston anmärkte mot en af dem hr Lucas, som talat om katolikernas förföljelser i protestantiska länder, att han syntes hafva glömt att han sjelf fastän katolik sute i parlamentet med samma rättigheter som protestanterna. I följe af ministrarnes framställning återtog hr Kinnaird sin motion. Lord J. Russell har för parlamentet framlagt sin till sir Henry Bulwer affärdade depesch angående denna sak; den har följande lydelse: far om ee ÖÄÅM OO: 5 BD mrOM H0ÖQ 5 xx An BB Foreign Office d. 18 Jan. 1853. Sir, Edert sista bref förmäler att storhertigen ännu tvekar i afseende på de båda Madiai. Ett dröjsmål i denna affär är detsamma som dödsdom: att döma en menniska till bälet säsom Savonarola eller låta honom längsamt förtvina i ett osundt fängelse kommer på ett ut. Nägra af kontinentens regeringar synas i sjelfva verket tro, att endast de undvika skädespelet af en offentlig exekution, kunna de sjelfve bevara sig frän hatet och från sina offer afvända den allmänna sympati som väckes genom dödsstraffet för religiösa ochb politiska förseelser. Men detta är ett misstag. Man vet nu ganska väl att kroppskraftens undergräfvande, modets krossande och sinnets förslappande icke äro annat än långsam och grym stegring af dödsstraffet. Om nu, säsom man väntar, den ena af makarne Madiai mäste dö i fängelset, skall man i hela Europa anse storhertigen af Tosaana hafva afrättat en menniska endast derföre att hon var protestant. Man skall utan tvifvel invända att Madiai-parets förbrytelse ej bestod deri att de voro protestanter, utan deri att de sökt locka andra att öfvergifva den katolska läran; att toscanska regeringen hyste de välvilligaste afsigter och att den ville förkorta den i lagen fastställda fängelsetiden; och att denna förbrytelse icke kunde förblifva obeifrad. Men alla dessa skäl hafva föga värde. Denna religionsförföljelse uppfyller hela den civiliserade verl1 den med afsky, och icke den lättaste förebråelsen mot storhertigen af Toscana ligger deri, att Leopolds namn blifvit vanäradt och hans exempel föraktadt.! PR TMS TOA ÅER