såsom Frankrikes faktiske beherrskare, men
fordrade dock att såsom vald och redan ett
är fungerande deputerad erhålla tillträde till
församlingens sessioner. Ty, slutar brefvet,
antingen är folkets val icke annat än en lögn,
eller tror jag icke hvarken lagstiftande kåren,
hvilken är vald liksom jag, eller statschefen,
som liksom jag härleder sin myndighet från
val, istånd att sätta i fråga makten af detta
folkets val eller förminska dess verkan ge-
nom att mottsätta sig fullgörandet af det upp-
drag som mitt land af fri vilja gifvit mig.
Att tillintetgöra min rätt, det skulle vara att
förneka deras egen rätt.n
ENGLAND.
I underhusets session den 18 Febr. inter-
pellerade Disraeli ministeren i afseende på re-
geringens ställning till Frankrike. Det var
af stor vigt att erfara huru Englands regering
uppfattar sin ställning till Frankrike. I Februari,
förlidet år hade den dåvarande utrikesmin-
stern lord Palmerston och kolonialministern
lord Gray uttalat sitt ogillande öfver engelska
pressens angrepp mot den franska regeringen.
Sedan dess hade ingen förändring egt rum i
förhållandena, och likväl har man på sednaste
tid hört medlemmar af ministeren, sir James
Graham och sir Charles Wood påstå att fran-
ska kejsaren satt munlås på pressen i grann-
länderna, isynnerhet i Belgien. Detta vore ej
öfverensstämmande med sanningen. Allthvadl
som skett, består deri, att man hindrat de
belgiska bladen att predika mord och förföl-
jelse mot den närvarande franska statschefen.
Lord John Russell svarade i allmänhet, att
han ansåg sig hafva gjort nog för att lugna
underhuset i detta afseende, och att han skulle
anse såsom en olycka om man försökte att
af denna sak göra en partifråga, göra kabi-
nettet misstänkt och utströ frön till misshäl-
lighet mellan två mäktiga nationers styrelser.
Brittiska regeringen står i det vänligaste för-
hållande till den franska, och England har icke
att blanda sig i Frankrikes angelägenheter.
De män som talat vid valtillfällen hade inga-
lunda haft för afsigt att rubba detta goda för-
hållande, men väl kunde man undra på af-
gigten hos män som framkasta förebråelser,
egnade att utså tvifvel och misstroende. Lord
Aberdeens programm var i detta fall ganska
klart. För lorden sjelf vore två frågor af
vigt, nemligen undervisningsväsendet och par-
lamentsreformen. Båda skola framlöggas i
sinom tid; de behöfde att moget öfvervägas
0. 8. Vv. Sir James Graham förklarade att in-
gen kunde ifrigare än han önska fredens fort-
farande och bestred att han vid valtillfället
kallat Napoleon en tyrann och despot, eller
att han betjenat sig af något uttryck gom
kunde såra franska nationen. Regeringen vore
besluten att vidmakthålla freden med alla me-
del som nationens ära och intresse tillåter.
Cobden och Gibson yttrade att bästa sättet
att öfvertyga Frankrike om sina fredliga af-
sigter vore en reduktion af armeen. Lord
Dudley Stuart sade att England icke hade att
bekymra sig om Frankrikes inre angelägenhe-
ter och dermed slutades debatten öfver den
af Disraeli framställda interpellationen.
Derefter bildade sig huset till budgettkom-
mitt sedan en motion af Hume, att först vo-lJ
tera anslagen till gjöförsvaret sedan frågan om g
inkomstskatten blifvit afgjord, blifvit förkastad f
med 164 röster mot 28. Sir James Graham
framlade förslagen och anmärkte, att vid de-
ras utarbetning ingen fiendtlig afsigt herrskat
mot någon utländsk makt, och att förslagen
tvärtom stödja sig på tvenne af husets ut-
skottspropositioner. 399,000 fordrades yt-
terligare i sold, proviantering och skeppsma-
terial. Efter någon diskussion antogs regerin-
gens förslag och huset ajournerade sig.
Dagen förut hade hr Kinnaird väckt motion
om en petition till drottningen med uppma-
ning att hon ännu en gång skulle kraftigt
lägga sig ut för de såsom protestanter och
bibelläsare förföljda och fängslade makarna
Madiai i Florens. Lord Dudley Stuart un-
derstödde motionen, men trodde dock att den
toskanska förföljelsen mindre härrörde af in-
tolerans än af Österrikes inflytande på denna
regering. Hr Bowyer sökte visa att Madiais
öfverträdelse ej var af religiös utan af civil
natur, och beklagade sig öfver angreppen
på storhertigen af Toscana. Russell och Pal-
merston försvarade sig å ömse sidor mot in-
sinuationen, som af det katolska partiet gjor-
des mot deras handlingssätt i frågan om re-
ligionsfriheten, och Palmerston anmärkte mot
en af dem hr Lucas, som talat om katoliker-
nas förföljelser i protestantiska länder, att han
syntes hafva glömt att han sjelf fastän katolik
sute i parlamentet med samma rättigheter som
protestanterna. I följe af ministrarnes fram-
ställning återtog hr Kinnaird sin motion.
Lord J. Russell har för parlamentet fram-
lagt sin till sir Henry Bulwer affärdade de-
pesch angående denna sak; den har följande
lydelse:
far om
ee ÖÄÅM OO:
-
5 BD mrOM H0ÖQ 5 xx An
BB
Foreign Office d. 18 Jan. 1853.
Sir, Edert sista bref förmäler att storhertigen ännu
tvekar i afseende på de båda Madiai. Ett dröjsmål
i denna affär är detsamma som dödsdom: att döma
en menniska till bälet säsom Savonarola eller låta
honom längsamt förtvina i ett osundt fängelse kom-
mer på ett ut.
Nägra af kontinentens regeringar synas i sjelfva
verket tro, att endast de undvika skädespelet af en
offentlig exekution, kunna de sjelfve bevara sig frän
hatet och från sina offer afvända den allmänna sym-
pati som väckes genom dödsstraffet för religiösa ochb
politiska förseelser. Men detta är ett misstag. Man
vet nu ganska väl att kroppskraftens undergräfvande,
modets krossande och sinnets förslappande icke äro
annat än långsam och grym stegring af dödsstraffet.
Om nu, säsom man väntar, den ena af makarne Ma-
diai mäste dö i fängelset, skall man i hela Europa
anse storhertigen af Tosaana hafva afrättat en men-
niska endast derföre att hon var protestant.
Man skall utan tvifvel invända att Madiai-parets
förbrytelse ej bestod deri att de voro protestanter,
utan deri att de sökt locka andra att öfvergifva den
katolska läran; att toscanska regeringen hyste de väl-
villigaste afsigter och att den ville förkorta den i la-
gen fastställda fängelsetiden; och att denna förbry-
telse icke kunde förblifva obeifrad.
Men alla dessa skäl hafva föga värde. Denna re-
ligionsförföljelse uppfyller hela den civiliserade verl- 1
den med afsky, och icke den lättaste förebråelsen
mot storhertigen af Toscana ligger deri, att Leopolds
namn blifvit vanäradt och hans exempel föraktadt.!
PR TMS TOA ÅER