vårt första kapitel medfnågra ord omnämnde mynheer Stark. — Ah, Gontrey! jag är förtjust öfver att få se er, — sade öfversten, i det han tryckte grefvens hand: — tillåt mig presentera: Im:r George Nice, Bengal civil service; grefve Henrie de Gontrey, en af mina vänner. De begge herrarne vexlade en ceremoniös bugning, och sedan Gontrey vänligt skakat mynheer Starks knotiga hand, satte han sig bredvid öfversten. — Nice kommer nästan direkte från Calcutta, — återtog öfversten; han har der öfvervarit April-meeting. Vet ni, herr grefve; att era elever ha gjort underverk? Chantillyfåren har vunnit guvernörsbägaren om hundra golmunds, och dernäst har Bilboguet utmärkt sig; efter knappt en månads dressur har han eröfrat damernas börs. Ni har alltså godt rykte om er i Calcutta, och era produkter skola, — det ansvarar jag för, — der vinna frisk afsättning: — Ståtliga kapplöpningar, det kan jag då säga, herr grefve, — inföll m:r Nice: — ej minsta könning af den förfärliga Bengalens sol, en angenäm grå luft, sådan man bar i! London, ett talrikt sällskap gentlemen; ett större antal damer, bra och goda fullblods-! hästar. Ja, i sanning, man kände sig lika! lätt till sinnes, som om man hade tram: pat New-Markets jord — tillade talaren med en helt patriotisk suck. I detta ögonblick upplyfte en hofmästare i svart frack och hvit balsduk en flik.-af dörrförbänget och gaf tillkänna, att tiffin vär serverad. Gontrey och mir Nice böjdo fickorna armen; och man inträdde i den tältets afdelning, som begagnades till matsal. Bordet, belastadt med en stor lyx i kristall, porslin och silfver, svigtade nästan under rätternas tyngd. Syktad ostindisk ingefira, heåderliga och bastanta kötträtter, sådana som sillegas i det gamla Eriglands. kök, jemte fiera af den franska kokkonstens prestationer, voro redan framsatte på den bländvita damastduken. Vardens: gästfrihet gick Jika mycket ut på att tillfredsställa gästernas törst som derss hunger: Under teffeltäckarens vaksamma blick stodo flaskor af alla storlekar hållande den af klas