konstnärslif; jag vill också veta huru du eljest har din verld. Hvem ruiherar du? Hvem är den lycklige? Vet ban att rätt uppskatta sin lycka? Har hans tillgifvenhet gått ända derhän, att han bivistat de sextiotre första representationerna af Fleur des Pois, likgord jag gjorde med Deuz Freres, och det alltid med stegradt nöje? Då lånar jag. vår gamle göde kungs vanliga uttryck och säger: God bless himlat). Detta var den goda tiden; sög mig, mins -du den? Farväl min goda; min bästa Bijou! Af innerligaste hjerta önskar jag dig lycka, glädje och trefnad; gif å mina: vägnar en -handtryckning: åt denaktningsvärda fru Cantalou, och emottag: sjelf: en faderlig kyss på pannan af din äldsta och: bästa vän Hesa. Xx. Detta bref har förberedt läsaren på den långa resa han måste företaga, för att efter nära två och ett halft års förlopp återfinna en af Hufvudpersonerna i denna berättelse. Utan vidare inledning öppna vi alltså skådeplatsen den 6 September 1845, midt i Södra Afrika och på de vidsträckta stepper, af hvilka Le Vaillants berättelse uppkastat en så pittoresk tafla. Klockan var elfva på förmiddagen; en lysande och för årstiden redan varm sol — ty i denna andra verld fryser man i Juli och svettas i Januari, — närmade sig 2enith,-då Hemi de Gontrey, ridande på en-god häst, syntes midtpå en af dessa stora slätter, som sluta afrikanska kontinenten. re Pariser-landsflyktingen har redan sjelf lemnat en så fullständig beskrifning på sin perIson, attivisgerna kunna inskränka oss till att blott omnämna den utmärkta omsorg som röjde sig i hans drägt, hvilken måhända bättre passat för en promenad i Elyseiska fälten en vacker vårdag, än på Afrikas ödsliga slätter. Lika fåordigakunna vi dockej vara då vi tala om tjenaren, hvilken; tidande på en skyms) Gud välsigno henom!