konstnärslif; jag vill också veta huru du eljest
har din verld. Hvem ruiherar du? Hvem
är den lycklige? Vet ban att rätt uppskatta
sin lycka? Har hans tillgifvenhet gått ända
derhän, att han bivistat de sextiotre första re-
presentationerna af Fleur des Pois, likgord jag
gjorde med Deuz Freres, och det alltid med
stegradt nöje? Då lånar jag. vår gamle göde
kungs vanliga uttryck och säger: God bless
himlat). Detta var den goda tiden; sög mig,
mins -du den?
Farväl min goda; min bästa Bijou! Af in-
nerligaste hjerta önskar jag dig lycka, glädje
och trefnad; gif å mina: vägnar en -handtryck-
ning: åt den- aktningsvärda fru Cantalou, och
emottag: sjelf: en faderlig kyss på pannan af
din äldsta och: bästa vän Hesa.
Xx.
Detta bref har förberedt läsaren på den
långa resa han måste företaga, för att efter
nära två och ett halft års förlopp återfinna en
af Hufvudpersonerna i denna berättelse. Utan
vidare inledning öppna vi alltså skådeplatsen
den 6 September 1845, midt i Södra Afrika
och på de vidsträckta stepper, af hvilka Le
Vaillants berättelse uppkastat en så pittoresk
tafla.
Klockan var elfva på förmiddagen; en ly-
sande och för årstiden redan varm sol — ty
i denna andra verld fryser man i Juli och
svettas i Januari, — närmade sig 2enith,-då
Hemi de Gontrey, ridande på en-god häst,
syntes midtpå en af dessa stora slätter, som
sluta afrikanska kontinenten. re
Pariser-landsflyktingen har redan sjelf lem-
nat en så fullständig beskrifning på sin per-
Ison, attivisgerna kunna inskränka oss till att
blott omnämna den utmärkta omsorg som
röjde sig i hans drägt, hvilken måhända bättre
passat för en promenad i Elyseiska fälten en
vacker vårdag, än på Afrikas ödsliga slätter.
Lika fåordiga- kunna vi dockej vara då vi
tala om tjenaren, hvilken; tidande på en skym-
s) Gud välsigno henom!