sträckta slätt, der ögat ej kunde upptäcka
minsta menniskospår eller någon liknelse til)
menniskoboningar, och der sinnet fattades af
en Bögtidlig känsla vid åsynen af detta land-
skap, som seklers hand ej förmått förändra
och som nu upprullade sig för blickarne så-
dant det var redan på sijette dagen, då Ska-
paren kastade denna verld ut i rymden.
Gontrey hade vid början af en liten kulle
satt sin häst i skridt, då det sträfva bullret
af ett böss-skott nådde hans öra; han vände
sig hastigt om och såg nu sin trogna tjenare
galoppera åstad i sträckande fart, och i en
riktning alldeles motsatt den Gontrey tog.
Denna häftiga ridt fortsattes blott nägra få
sekunder; både häst och ryttare försvunno
bland busksnåren, men visade sig åter tio steg
ifrån hvarandra, ryttaren till höger och hä-
sten till venster. Vid åsynen af denna ovän-
tade upplösning kunde Gontrey ej tillbakahålla
ett gapskratt; derpå jagade han sin springare
i galopp och hann snart till skådeplatsen för
katastrofen.
— Nåväl, säg då, är du sårad? — yttrade
Gontrey till Antoine med en ton, hvars sträf-
het icke dessmindre röjde ett verkligt delta-
gande.
— Jag har sårat honom ... jag träffade
honom i sjelfva hjertat ... han ligger väl en
tjugu steg härifrån och ger upp andan. Akta
sig herr grefve; ty de der elaka djuren,.de
dö långsamt. Ah, den krabaten, han lurade
på rof; men nu har han sin beskärda dell —
sade Antoine med mycken häftighet.
— Jag frågar dig om du är sårad; förstår
du mig? Känner du sveda någorstädes? Ar
detta klart? — afbröt grefven:
Antoine svarade: .
— Han höll säkert tjugu fot, svansen in-
begripen; hufvudet liknade en: oxes, ett gap
hade han som en haj, och ögon, ögon, herr
grefve, som basiliskens; riktiga flammor sprungo
derur: jag trodde mig se sjelfva hin håle!
Och ändå darrade jag inte på handen. Jag
var stadig som klippan, och jag känner mig