SER VANNS sättning: ER SAR RE Följder of dryckenskap och otyglad vrede. Bonden Anders Matts Jan Andersson i Stakheden i Dalarne hade d. 1 Febr. sistl: är på aftonen, då ban varit sysselsatt med vedkörning, något rusig besökt en säsom lönnkrog känd gård, kallad Gunnars, i Stakheden, och derutanför utan tillsyn lemnat sin häst med vedlass. Hästen kom hem till hans gärd och tillvaratogs af Jan Anderssons son Petter, hvilken derefter begaf sig ut att i byn eftersöka sin fader, dervid, på begärao, ätföljd af närmaste grannens dräng Anders Ersson i Stakheden, I Gunnarsgärden träffades Jan Andersscen. Under förebräelse till ho nom för det ban sålunda gjorde krogbesök medan hustrun och barnen saknade föda, uppmanade Petter sin fader att medfölja hem. Då Jan Andersson dertill svarade endast stt dermed ej vore nägon brädska, framställde Anders Eisson äfven uppmaning till honom att genast begifva sig hem, fattade i Jan Andersson och, oaktadt dennes motstånd, drog honom ut ur stugan. På gården uppstod nägot handgemäng mellan Änders Ersson och Jan Andersson. Dä folk tillkom lägo de begge omkull på marken och härdrogo hvarandra, hvarvid Petter sökte skilja dem. Sedan de vppstigit skuffade Anders Ersson omkull Jan Andersson på en vedhög och drog honom äter ned derifrän, men Jan Andersson kröp upp och lade sig på vedhögen, förklarande sig icke kunna gå hem, utan vore förlorads. Blod bemärktes å vedhögen. Efter någon stund begäfvo sig Jan Andersson jemte sonen Petter och Anders Ersson på hemvägen. Då de gått omkring trehundra alnar visade Anders Ersson sig ännu förbittrad, skuffade omkull Jan Andersson och med en käpp, upptagen frän marken, slog honom öfver ena axeln. Petter ryckte till sig käppen ech bortkastade den. Anders Ersson tog dä frän en närbelägen gärdesgärd en stör, för att äter slå Jan Andersson, men äfven detta hindrades af Petter. Jan Andersson låg ännu på marken. Anders Ersson, som begagnade stöflor med jernskätlor, tilldelade Jan Andersson fyra sparkar ät hufvudet, hvarefter blod syntes å snön. Petter sökte hindra Anders Ersson frän ytterligare väld; derigenom uppkom brottning, hvarunder, då de nalkades intill Jan Andersson, som läg qvar ä marken, Anders Ersson äter gaf denne två sparkar ät hufvudet, oaktadt Petters böner. Petter reste upp fadren så mycket att denne blef sittande ä marken. Anders Ersson gaf då Jan Andersson en svark för munnen, hvarefter han gick hem och lade sig att sofra. Petter, som, efter hvad han uppgitvit, varit sjuklig och svag, samt i följd deraf saknat kroppsstyrka att hemföra fadren, kom efter ungefär en halttimmas förlopp till Anders Ersson med upp maning att hemföra den slagne. Anders Ersson anskaffade en kälke och begaf sig dermed ensam till stället, lade Jan Andersson å kälken och hemförde honom sälunda till gärden, der Jan Andersson aflyftades och nedlades utanför sin stugudörr, hvarefter Anders Ersson, omkring klockan 11 på natten, i granngärden uppsökte Petter och tillsade honom att vara bebjelplig med fadrens införande i stugan. Petter förklarade sig ej hafva styrka dertill och pästod att Auders Ersson borde sjelf uträtta saken; dervid Petter tillika erinrade Anders Ersson om farän att lemna den slagne ute å gärden blottställd för förkylning i vinternatten. Anders Ersson aflägsnade sig äter, men kom efter en stund tillbaka och lade sig att sofra. Omkring klockan 3 på morgonen hörde Jan Anderssons hustru något ovanligt läte på gärden och vid efterseenda fann hon Jan Andersson liggande vid förstugutrappan. Han infördes och erhöll värd, men dog simma morgon. Vid liköppningen anmärktes flera sär och andra yttre skador å hufvudet. Yttre delen af begge ögonlocken på venstra sidan var fränsliten, så att benet vid yttre ögonvinkeln befanns alldeles blottadt; öfre läppen var klufven; hela näsan och ögonlocken på högra sidan utgjorde en stor sammanhängande blå nad; ungefär öfver midten af hjessbenet ett sår al tre tums längd, afskärande en gren af tinningspulsådern. I hjernan fanns blodutgjutning. Läkaren intygade, att Jan Anderssons död följt af svära stötar eller slag ä hufvudet, de der varit af den beskaffenhet, att ätven den bästa och klokaste värd möjligen blott kunnat för nägon kortare tid afvärja deras i allt fall dödliga verkan. Inför Grangärdes häradsrätt erkände Anders Ersson ofvananförde misshandling ä Jan Andersson, dertill han skall blifvit retad genom anfall af Jan Andersson ä Gunnarsgärden straxt efter det Anders Ersson, i den välvilliga afsigten att föra Jan Andersson bort från lönnkrogen, dragit honom ut ur stugan. Jan Andersson skall nemligen, i förargelse deröfver, att Petters förebräelser till fadren för krogbesöket blifvit af Anders Ersson gillade, angripit och omkullslagit denne, fattat i hans halsduk, rifvit honom i ansigtet och härdragit honom. Sedan de blifvit af Pet ter ätskiljde, bade Jan Andersson äter anfallit Anders Ersson, hvarpå följt Jan Anderssons omkullskuffande på vedhögen:. äsom förklaring öfver sitt. förfarande att qvarlemna den slagne ute å sin gård, uppgaf Anders Ersson, att Jan Andersson skall envis satt sig emot införandet i stugan och slutliger lefvat att, om han blefve lemnad ät sig sjelf, gå ir i huset; hvarjerate Anders Ersson pästod, hvad doch Petter förnekade, att Anders Ersson underrättat denne. att Jan Andersson af nämnde anledning slutligen blif vit lemnad ensäm å gärden. De angående Jan Anderssons lefnadssätt och hus liga förhällanden under ransakniogen inbemtade upp lysningar innefatta en mörk skildring af fyllerilasten följder, och synas tillika gifva nägon förklaring der öfver, att Anders Ersson, alltid känd för fogligtlynn sant allvarligt och ordentligt uppförande, kommit at vid ifrågavarande tillfälle med sä ytterlig vildhet miss handla Jan Andersson, Denne har nemligen varit hög grad begifven på fylleri och i sitt rusiga tillstän så vild och städse benägen för bruk af knifvar oe andra farliga vapen, att hans hustru och barn sam älderstigna moder, hvilken sistnämnde han, enlig annarnes berättelser, skall någon gäng groft miss handlat, ofta sväfvat i lifsfara och måst nattetid fl huset för att söka skydd hos grännarne. Vid sädan nattligt uppträde i huset, dervid en af sönerna an getts särdeles sväfvå i fara för sitt lif, hade Ander Ersson, kort tid före. Ifrägakorpna. händelse varit Kal TERRAN. Harttek nå Andarg Mrssön Sedatrmor . 4