dersord lemnade det begärda intyget, undginge han en eljest oundviklig duell på lit och död, hvarvid hederskänslan skulle ålögga honom att, om också med fara för sitt eget lif, skona sin ractståndares; han besparade en gammal, ärofull soldat den grymma smärtan öfver ett emot honom begånget förräderi; ban räddade för akymf den qvinna, som var hans själs afgud. Under sädana förhållanden var ozanningen nästan en pligt, och likväl ville baronetten ej skända sina läppar med en mened; utan att svara, stod han med ögat riktadt emot golfvet. i — Ert hedersord, ert hedersord... vid allt hvad ni haft kärast i verlden! — fortfor öfversten med flämtande röst. Till svar på detta tilltal framstammade Anthony några otydliga ord. Denna synbara förvirring, denna sällsamma rörelse gjorde på den gamle krigaren samma verkan som en elektrisk stöt. Han uppreste gig till hela sin längd och riktade på Anthony en blick, blixtrande som en tigers. — Ni ser mig icke rakt i ansigtet, min herre! — sade öfversten i förfärlig ton. — Ni darrar, ni är lika blek som delinqventen, då den bestiger schavotten . .:. — Min religion förbjuder mig att under hvad förevändning som helst förpanta mitt ord, — svarade Anthony med svag stämma. Denna i en skälfvande ton framförda ursäkt trängde blott såsom ett oredigt sorl til! Daws öra; han hade hela sanningen för ögonen; liksom förintad, for han tillbaka i länstolen och upprepade med en sönderslitande förtviflan : — Den olyckliga... den olyckliga! Anthony återtog efter någon tystnad och med dof röst: — Nåväl, min herre, ehuru det icke öfverensstämmer med min religions grundsatser att gå en ed, så, och då här icke gifves annan ntväg att lugna er, i afseende på detta ovärdiga förtal, vill jag dock gifva mitt hedersord . . — Svär icke falskt, min herre, — sade öf.