dersord lemnade det begärda intyget, und-
ginge han en eljest oundviklig duell på lit
och död, hvarvid hederskänslan skulle ålögga
honom att, om också med fara för sitt eget
lif, skona sin ractståndares; han besparade
en gammal, ärofull soldat den grymma smär-
tan öfver ett emot honom begånget förräderi;
ban räddade för akymf den qvinna, som var
hans själs afgud. Under sädana förhållan-
den var ozanningen nästan en pligt, och lik-
väl ville baronetten ej skända sina läppar med
en mened; utan att svara, stod han med ögat
riktadt emot golfvet. i
— Ert hedersord, ert hedersord... vid
allt hvad ni haft kärast i verlden! — fortfor
öfversten med flämtande röst.
Till svar på detta tilltal framstammade An-
thony några otydliga ord.
Denna synbara förvirring, denna sällsamma
rörelse gjorde på den gamle krigaren samma
verkan som en elektrisk stöt. Han uppreste
gig till hela sin längd och riktade på Anthony
en blick, blixtrande som en tigers.
— Ni ser mig icke rakt i ansigtet, min
herre! — sade öfversten i förfärlig ton. —
Ni darrar, ni är lika blek som delinqventen,
då den bestiger schavotten . .:.
— Min religion förbjuder mig att under
hvad förevändning som helst förpanta mitt
ord, — svarade Anthony med svag stämma.
Denna i en skälfvande ton framförda ur-
säkt trängde blott såsom ett oredigt sorl til!
Daws öra; han hade hela sanningen för ögo-
nen; liksom förintad, for han tillbaka i län-
stolen och upprepade med en sönderslitande
förtviflan :
— Den olyckliga... den olyckliga!
Anthony återtog efter någon tystnad och med
dof röst:
— Nåväl, min herre, ehuru det icke öfver-
ensstämmer med min religions grundsatser att
gå en ed, så, och då här icke gifves annan
ntväg att lugna er, i afseende på detta ovär-
diga förtal, vill jag dock gifva mitt heders-
ord . .
— Svär icke falskt, min herre, — sade öf.