al stadens fartyg redan gatt ut på sin fOrsi resa i år och att flera ligga färdiga att utgi Sverige och Svenskarne. Iakttagelser och anteckningar af en Engelsman. sill. Den första utfarten från hemmet! Frå hemmet — icke detta trånga vår barndom hem, inskränkt till den lilla jordfläck der fö dernehyddan stod, eller på sin höjd utsträcl till den hemlighetsfulla häcken eller grinder som utgjorde gränsen för den spädes utflyg ter. Från hemmet — icke vår gosseålder friare hem, som vidgat sig till hela socknen byn eller staden, der vi föddes och våra mö drar bo. Från hemmet — det vidsträckte dyra hemmet för våra mandomsår, som ä efter år växt med vår egen tillväxt, lämpand sig efter våra vidgade förmögenheter, tills de från denna lugna vistelseort vid vår moder bröst, som utgjorde vårt första ljufva hem växt till en väldig rymd, egnad för en mäk tig andes krafter, ej längre inneslutande en dast en gård, en stad eller en provins, uta omfattande hela den jordrymd, med allt des folk och alla dess intressen, som Skapare lärde oss att kalla vårt land. Den första utfarten från hemmet, hemmet — i dess dyraste, ädlaste och heligaste bety delse — hvem kan för sitt minne återkall dessa stunder af blandadt hopp, nyfikenhe och väntan, utan att önska sig en dryck a den stygiska böljan för att skaffa sig möjlig het att lefva sådana stunder om igen. Men för ynglingen som nyss uppnätt man domens gräns, med barnaälderns ifver änm oförstörd men med mannaålderns passioner hela deras styrka, är det en tid då alla barn domens vilda fantasier förena sig med di mognare årens djupare poetiska allvar, att mål: en tafla med så ren och blå himmel, ettland: skap så intagande och prydt med -så pitto reska grupper, en förgrund så försvinnande det aflägsna fjerran med dess skiftande skug. gor, som återspegla vår muppeldade fantasi flyktigaste bilder, att kunde den luftiga sy: nen fasthållasoch förkroppsligas i materiel form, skulle den utgöra högsta trappsteget a målarens konst, bilda den skönaste strofen a skaldens sång. Detta vigtiga ögonblick var ändtligen inne för mig; jag stod i begrepp att lemna dess: kuster, hvilka hittills hade förekommit mig såsom stängerna i min insulariska bur. Jag skulle nu segla öfver dessa böljor, som, antin. gen jag hade bestigit kustklipporna vid-Dover, vandrat kring strandbrädden vid Piymoutt eller trampat Nordsjöns eller Atlantiska haf. vets stränder, alltid hade tyckts gäcka mig då de kommo rullande med sin sakta eviga hviskning: Hitintill skall du gå, men icke vidarenx. Men nu, när dessa samma böljor föllo tillbaka från den sandiga stranden, tycktes de mig föra ett annat språk och säga: Kom med oss. Och det stod mig fritt att gå. Men hvarthän skulle jag styra min kosa? Jag hade ingen lust att följa detta gamla trampade spår som man kallar sthe Grand Tour, som mina landsmän vandrat ända sedan Tndor-husets dagar, en hvar klifvande i sin företrädares fotspår och återvändande utan att ha sett någonting annat än den som gick näst före honom såg. Kontinenten i dess eleganta mening var icke den punkt,sorm lockade mig mest. Jag hade redan sett så många tyskar och fransmän, att jag tyckte mig känna dessa folk. Mina bekanta hade så ofta besökt Tyskland och Frankrike, att dessa länder och derag seder voro mig idel bekanta saker. Till och med: Itelien och Spanien kunde jag endast : betrakta såsom gamla. bekanta från Cesarernas och Carl V:s dagar, fastän de åldrats och blifvit skräpiga. Jag längtade efter något nytt, längtade efter något af de länder som icke alla resande sett, som icke stodo fullständigt beskrifna i resehandböcker. Min barndoms förkärlek, i förening med några familjeminnen, ledde mitt. val på Sverige, Hittills bade jag endast sett två eller tre svenskar. Blott med en af dem bade jag varit nära bekant, Och han, bärstammande från någon af bergstrakterna, hade endast bibehållit några dunkla erinringar från sina barndomsdagar. Min bekantskap med svenska författare hade varit inskränkt till ett par romantiska berättelser med sådana hjeltar som Gustaf Adolf och Emanuel Svedenborg, en afhandling öfver Nordiska Mytologien och några af Tegnårs berättande poemer. Om jag sedermera dertill Jade Fredrika Bremers Teckningar ur hvardagslifvet., så räckte ändå icke deras målningar af det svenska familjlifvet till att uppväga den massa af romantiska föreställningar som redan hopat sig i den andia vågskålen. Väl hade måhända mina mest öfverspända barndomsfantasier gifvit med sig, men de hade lemnat efter sig föreställningar, blott alltför omogna, om landet och folket som jag gick att besöka. Jag väntade nu icke mer att träffa ett folk, väsentligt olika de civiliserade nationerna, men ändå fanns det hos mig qvar en viss id6 om svensk enfald, som tillät en hemlig, obestämd väntan, att ankomsten af en fremling från vestra Europa skulle möjligen der göra något slags uppseende, Jag kände en oupphörlig fallenhet ait tänka mig en svensk E0m ett väsende mera beslögtadi med forntidens patriarker, än med den rastlöst sträfvande medborgaren i en öfverbefolkad verldsstad. Och Sveriges döttrar! Mio inbillning försummade ej att måla dem, och bilderna blefve blåögda ljushåriga tärnor, 1 hela fulikomligheten afjungfrulig oskuld, möjligen bristande i det förfinade umgängeis studerade behag, men Också oskyldiga till ov! denna tillgjerdhet och kometterl som näston j tycks. osbiljsktiga från ett modernt fruntimmers sällskapsbildning, Mina föreställningar: om klimatet voro endast föga förändrade. Hade jag trott skräddartie i Regent-Street och Onedoont ALA LUSAt Tak atatt Viföra NERtallliiti-!