al stadens fartyg redan gatt ut på sin fOrsi
resa i år och att flera ligga färdiga att utgi
Sverige och Svenskarne.
Iakttagelser och anteckningar af en Engelsman.
sill.
Den första utfarten från hemmet! Frå
hemmet — icke detta trånga vår barndom
hem, inskränkt till den lilla jordfläck der fö
dernehyddan stod, eller på sin höjd utsträcl
till den hemlighetsfulla häcken eller grinder
som utgjorde gränsen för den spädes utflyg
ter. Från hemmet — icke vår gosseålder
friare hem, som vidgat sig till hela socknen
byn eller staden, der vi föddes och våra mö
drar bo. Från hemmet — det vidsträckte
dyra hemmet för våra mandomsår, som ä
efter år växt med vår egen tillväxt, lämpand
sig efter våra vidgade förmögenheter, tills de
från denna lugna vistelseort vid vår moder
bröst, som utgjorde vårt första ljufva hem
växt till en väldig rymd, egnad för en mäk
tig andes krafter, ej längre inneslutande en
dast en gård, en stad eller en provins, uta
omfattande hela den jordrymd, med allt des
folk och alla dess intressen, som Skapare
lärde oss att kalla vårt land.
Den första utfarten från hemmet, hemmet —
i dess dyraste, ädlaste och heligaste bety
delse — hvem kan för sitt minne återkall
dessa stunder af blandadt hopp, nyfikenhe
och väntan, utan att önska sig en dryck a
den stygiska böljan för att skaffa sig möjlig
het att lefva sådana stunder om igen.
Men för ynglingen som nyss uppnätt man
domens gräns, med barnaälderns ifver änm
oförstörd men med mannaålderns passioner
hela deras styrka, är det en tid då alla barn
domens vilda fantasier förena sig med di
mognare årens djupare poetiska allvar, att mål:
en tafla med så ren och blå himmel, ettland:
skap så intagande och prydt med -så pitto
reska grupper, en förgrund så försvinnande
det aflägsna fjerran med dess skiftande skug.
gor, som återspegla vår muppeldade fantasi
flyktigaste bilder, att kunde den luftiga sy:
nen fasthållas- och förkroppsligas i materiel
form, skulle den utgöra högsta trappsteget a
målarens konst, bilda den skönaste strofen a
skaldens sång.
Detta vigtiga ögonblick var ändtligen inne
för mig; jag stod i begrepp att lemna dess:
kuster, hvilka hittills hade förekommit mig
såsom stängerna i min insulariska bur. Jag
skulle nu segla öfver dessa böljor, som, antin.
gen jag hade bestigit kustklipporna vid-Do-
ver, vandrat kring strandbrädden vid Piymoutt
eller trampat Nordsjöns eller Atlantiska haf.
vets stränder, alltid hade tyckts gäcka mig då
de kommo rullande med sin sakta eviga hvisk-
ning: Hitintill skall du gå, men icke vi-
darenx.
Men nu, när dessa samma böljor föllo till-
baka från den sandiga stranden, tycktes de
mig föra ett annat språk och säga: Kom med
oss. Och det stod mig fritt att gå. Men
hvarthän skulle jag styra min kosa? Jag hade
ingen lust att följa detta gamla trampade spår
som man kallar sthe Grand Tour, som mina
landsmän vandrat ända sedan Tndor-husets
dagar, en hvar klifvande i sin företrädares
fotspår och återvändande utan att ha sett nå-
gonting annat än den som gick näst före ho-
nom såg. Kontinenten i dess eleganta me-
ning var icke den punkt,sorm lockade mig
mest. Jag hade redan sett så många tyskar
och fransmän, att jag tyckte mig känna dessa
folk. Mina bekanta hade så ofta besökt Tysk-
land och Frankrike, att dessa länder och de-
rag seder voro mig idel bekanta saker. Till
och med: Itelien och Spanien kunde jag en-
dast : betrakta såsom gamla. bekanta från Ce-
sarernas och Carl V:s dagar, fastän de ål-
drats och blifvit skräpiga. Jag längtade ef-
ter något nytt, längtade efter något af de län-
der som icke alla resande sett, som icke stodo
fullständigt beskrifna i resehandböcker. Min
barndoms förkärlek, i förening med några fa-
miljeminnen, ledde mitt. val på Sverige,
Hittills bade jag endast sett två eller tre
svenskar. Blott med en af dem bade jag va-
rit nära bekant, Och han, bärstammande från
någon af bergstrakterna, hade endast bibe-
hållit några dunkla erinringar från sina barn-
domsdagar.
Min bekantskap med svenska författare hade
varit inskränkt till ett par romantiska berät-
telser med sådana hjeltar som Gustaf Adolf
och Emanuel Svedenborg, en afhandling öf-
ver Nordiska Mytologien och några af Teg-
nårs berättande poemer. Om jag sedermera
dertill Jade Fredrika Bremers Teckningar ur
hvardagslifvet., så räckte ändå icke deras mål-
ningar af det svenska familjlifvet till att upp-
väga den massa af romantiska föreställningar
som redan hopat sig i den andia vågskålen.
Väl hade måhända mina mest öfverspända
barndomsfantasier gifvit med sig, men de hade
lemnat efter sig föreställningar, blott alltför
omogna, om landet och folket som jag gick
att besöka. Jag väntade nu icke mer att
träffa ett folk, väsentligt olika de civiliserade
nationerna, men ändå fanns det hos mig qvar
en viss id6 om svensk enfald, som tillät en
hemlig, obestämd väntan, att ankomsten af
en fremling från vestra Europa skulle möjli-
gen der göra något slags uppseende, Jag
kände en oupphörlig fallenhet ait tänka mig
en svensk E0m ett väsende mera beslögtadi
med forntidens patriarker, än med den rast-
löst sträfvande medborgaren i en öfverbefol-
kad verldsstad. Och Sveriges döttrar! Mio
inbillning försummade ej att måla dem, och
bilderna blefve blåögda ljushåriga tärnor, 1
hela fulikomligheten afjungfrulig oskuld, möj-
ligen bristande i det förfinade umgängeis stu-
derade behag, men Också oskyldiga till ov!
denna tillgjerdhet och kometterl som näston j
tycks. osbiljsktiga från ett modernt fruntim-
mers sällskapsbildning, Mina föreställningar:
om klimatet voro endast föga förändrade.
Hade jag trott skräddartie i Regent-Street och
Onedoont ALA LUSAt Tak atatt Viföra NERtallliiti-!