gade Bijou, som nu åter kommit sig för, till
Gontrey, hvars blekhet förrådde hans häftiga
själsskakning efter det nyss timade uppträdet.
— Min Gud, hvad det ändå är nvarraktigt att
man skall vara så sjäpig och bli sjuk midt
på Ludvig XV:s torg! Hvad skall väl nu
mamma Cantalou siga om sin dotter, honry
den goda gumman, som 1814 så eftertryck-
ligt sade kossackefna sanningen?
— Mamma Cantalou skall tänka, att vi lätt
nog sluppit ur faran, tack vare denne heder-
lige mans menniskokärlek !
Och Gontrey tryckte hjertligt handen på en
ung militär, som stod bredvid den unga flic-
kan och tycktes sluka henne med blicken,
liksom hade han lyckönskat sig sjelf att hafva
ryckt en så förtjusande varelse undan en sä-
ker död. .
— Det är väl sannt att mamsell hade kun-
nat få upplefva några svåra ögonblick, — sade
helt blygsamt soldaten,
— Ack, det skall jag icke heiler glömma,
min tappre man; men som ni lätt kunde hysa
mindre goda tankar om mig... ty jag var
ganneriigen mindre treflig under vår ridt till-
gammans ... så måste ni, — fortfor Bijou i
gin mest inställsamma ton, — ja, min tappre
räddare, ni mäste visa mig den vänskapen att
såsom ett minne af mig mottaga den här lilla
nälen; den skall erinra honom hans vackra
handling och dea soma varit föremål derför,
Och den unga flickan tog ur sitt klädnings-
Jif en dysbar brosch, besatt med perlor, och
rickie den med en vänlig åtbörd åt soldaten.
— Mamsell, — sade den eednare, som när
stan fann sig förolämpad af denna frikostig-
het, — jag gjorde esdast rain pligt, och jag
är redan nog belönad derför.
— Ni vägrar att ta emot roin lilla gåfva,
des Var ganska illa, — återtog Bijou; — ty
hvad skail jag väl eljest kunna gifva er, så-
som ett minne af mig?... och någonting
måste jag ändå ge er, Gift eller ogift, de
vet ju ul, hvad qvinnan vill, det måste ske;
ty det vill både Gud och hin höle!
— Nå väl, min söta mamsell, om ni ändt-