— du skall ej nu tveka eller -neka mig det?
Jag önskar att fullkomligt lära förstå din ädla
natur. Alskade du Sanfillian, nör du afstod
honom åt mig — älskade du honom så som
jag aldrig gjorde det — så som Aan älskade
mig?o
O, långt derutöfver, långt derntöfyer, Ro-
semunda! Öfver allt begrepp och öfver alla
ord var min kärlek för Santillian, För att ge
honom lycklig skulle jag gerna gifvit mitt
hjertblod, ty hvad har väl sjelfviskhet att göra
med qvinnans kärlek; — denna sista heliga
relik från paradiset på jorden?
Ock dock förlät du mig, Ruib, som för-
störde din lycka! Du har vårdat pitt pv
derlösa barn med mer än en moders ömhet,
och du har mottsgit och omhuldat den olyck
liga förlorade med mer än en sysierB tligif-
venhet. Jag kan ej till hälften fatta all din
godhet, englalika Ruth l
IHågkom hvärifrön jag erhåller förmåga att
strida mot det onda,, svarade Ruth, med
djup, oskryimtåd ödmjukhet, soch gif Honom
pris, som pris allena tillhör.?
Mycket annat talade Ru:h vid Rosamundar
dödsbädd — ord; alltför högtidliga och he-
irga för att här upprepas. Hon mottog San-
tillieng en gång afgudade sköna makas sigin
suck; hon mottog bernes sista tacksan uns
biiek innan hennes ögon för alitid slötes, hop
lutade sig öfver hecne för att uppförga ben-
nes sitta svaga hviskning — bönen om våd!
Görad invid den aflidnas bröst fann man er
siten silkespung, innehöllande en visspad.ros —
en hvit mossros; under alla 8ina Vandringar
hade den arma förlorade älskst denna dyrbara
relik; ryckt ur Hennes oskyldiga barns hand
den olyckliga dagen då hon för alltid öfver
gef hennes Den hvilade änru på modrem
kalla bröst då hennes jordiska qvariefvor ör
I verlemnades ät grafven. Det finres Pp
ensliga begrafningsplatzer, der ren foxtfar at
lnedlögga menniskang stoft äfven sedan Gud:
Ihus derifrån blifvit flyttadt till en annan Ori
på en sådan vid sidan af en grön kulle va
ten namnlög graf; på hvilken solens sisia strå
llar hvilade och vid hvilken Ruth Lewelly