Rör mig ej, Ruth Lewellynn, svarade den snäböjande med bruten, ihålig röst; mitt vid-örande är en befläckelse! Säg mig någo! om mitt barn, sög mig något om honom — honom — som var min make. Mina dagarl ro räknade; men jag har stapplat hit — hit,, pekande på korset med en blick, full af botFärdig ångest, för att dö!s ;Rosamunda!s utropade Ruth nästan öfverväldigad af sina känslor. sRosamunda, vän: ner äro nära, du måste komma hem med mig och låta mig vårda dig., Hem! ropade den djupt förkrossade, — hem ! — Och ack, med hvilken klagande tonvigt på detta ljufva ord! — Kan du, är det dig omöjligt begripa hvad jag är, Buth Lewellyn? och ändå tala om hem — ditt bem för mig!n ,Betrakta den heliga sinnebild zom öfverskygger 038 båda — tillsammans knäböja vi vid dess fot. Rosamunda, min arma syster, kom hem med mig!a De hade fört den döende, ångerfulla i ett tillstånd af känslolösbet till Leweilyn, der hon, skött af Ruth och den trogna Dona, ännu några få dagar dröjde på jorden. All medicinsk hjelp var fifing, läkaren skakade på hufvudet och sade ingenting — ack, hvad kunde han väl säga? — annat-än att dödeni detta fall måste vara välkommen! Rosamunda uttryekte en önskan att 2e sitt: barn, medan den oskyldiga Sidney sof — tys, sade den olyckliga mödren, wvåra ögon fi ej mötase — och så blef det, de buro henne dit der Säntillians dotter lög; men Santillians maka rörde henne ej — tryckte ingen kyss på sitt barns ölskliga panna. Hon såg och sög, lik. som om hennes själ försmälte i hennes brinnande blcker, och vände sig derpå bort med 3.t erda ordet snåd på sina läppar, under det att hennes fördunklade, djupt insjunkna ögon bönfallande höjdes mot himlen. Modren bade sett på sitt öfvergifna barn för sista gången på jorden, hon var nu redo att lä sig ned och dö. PR uthe hviskade hon aftonen före sin be;frielse, sjag ber dig, upplys mig om en sak