Rör mig ej, Ruth Lewellynn, svarade den
snäböjande med bruten, ihålig röst; mitt vid-
-örande är en befläckelse! Säg mig någo!
om mitt barn, sög mig något om honom —
honom — som var min make. Mina dagarl
ro räknade; men jag har stapplat hit — hit,,
pekande på korset med en blick, full af bot-
Färdig ångest, för att dö!s
;Rosamunda!s utropade Ruth nästan öfver-
väldigad af sina känslor. sRosamunda, vän:
ner äro nära, du måste komma hem med mig
och låta mig vårda dig.,
Hem! ropade den djupt förkrossade, —
hem ! — Och ack, med hvilken klagande
tonvigt på detta ljufva ord! — Kan du, är
det dig omöjligt begripa hvad jag är, Buth
Lewellyn? och ändå tala om hem — ditt bem
för mig!n
,Betrakta den heliga sinnebild zom öfver-
skygger 038 båda — tillsammans knäböja vi
vid dess fot. Rosamunda, min arma syster,
kom hem med mig!a
De hade fört den döende, ångerfulla i ett
tillstånd af känslolösbet till Leweilyn, der
hon, skött af Ruth och den trogna Dona,
ännu några få dagar dröjde på jorden. All
medicinsk hjelp var fifing, läkaren skakade
på hufvudet och sade ingenting — ack, hvad
kunde han väl säga? — annat-än att dödeni
detta fall måste vara välkommen! Rosamunda
uttryekte en önskan att 2e sitt: barn, medan
den oskyldiga Sidney sof — tys, sade den
olyckliga mödren, wvåra ögon fi ej mötase —
och så blef det, de buro henne dit der Sän-
tillians dotter lög; men Santillians maka rör-
de henne ej — tryckte ingen kyss på sitt
barns ölskliga panna. Hon såg och sög, lik.
som om hennes själ försmälte i hennes brin-
nande blcker, och vände sig derpå bort med
3.t erda ordet snåd på sina läppar, under
det att hennes fördunklade, djupt insjunkna
ögon bönfallande höjdes mot himlen. Mo-
dren bade sett på sitt öfvergifna barn för si-
sta gången på jorden, hon var nu redo att
lä sig ned och dö.
PR uthe hviskade hon aftonen före sin be-
;frielse, sjag ber dig, upplys mig om en sak