Oaktadt det klara och lysande månskenet,
och det molnfria firmanientet helt och hället
öfversålladt med stjernor — dessa himlens
blommors — susade en klagande vind, lik-
som en begrafningspsalm, genom träden, och
framhbviskade -suckande sina öfverjordiska to-
ner, långsamt bortdöende i det aflägsna fjerran.
S:t Agnes kors var ett groft uthugget sten-
monument, af den skepnad som dess namn
tillkännager, och af okänd ålder; traditioner
af heligt ursprung voro fästade dervid rörande
de fordna kristna tidernas pilgrimer och hel-
gon, och folket vördade den heliga symbol
som reste sin höga skepnad från en kulle,
vid hvars fot flöt den klara ström som nu
badade Lewellyns gröna ängar.
Då Ruth närmade sig korset såg hon, hop-
krupen vid dess fot, en menniskofigur, om-
siuten af en mörk kappa; skepnaden sait med
hufvudet lutadt mot sina knän. Ruth gick
så sakta att ej en gång ett prasslande löf för-
rådde hennes ankomst, och hon stod nära
bredvid den hemlighetsfulla varelsen, med and-
jös förskräckelse lyssnande till de tunga suc-
kar som undsluppo den lidande, innan den
gednare genom ett sakta vidrörande märkte
att hennes begäran var bifallen. Kapuschon-
gen öfver hufvudet kastades tillbaka; det bed-
jande knäböjde, i den mest ödmjuka bönfal-
lande stälining, vid Ruth Lewellyns föter —
med ena handan utsträckt mot korset oeh den
andra tryckt mot sitt klappande hjerta, lik-
som för att dämpa dess ångestfulla slag, hvilka
det oaktadt banade sig väg I halfqväfda snyft-
pingar.
Klar och lysande sken månen öfver qvin-
nans upplyftade anlete — ett anlete, i Nvars
a blekhet döden tecknat sina drag; der
wsns intet spår af skönhet, ty brist och sjuk-
a hade derpå tryckt sin omisskänneliga
pr Men ett vackert, rikt hår föll i O-
orduing öfver hennes axlar, dessa hvita, ut-
merglade axlar, som af brist på betäckning
nu voro blottade.
;BRosawunda! var allt hvad den djuptska-
kade Ruth kuade säga, i det hon tog ett steg
framåt för att upplyfta henne,