Oaktadt det klara och lysande månskenet, och det molnfria firmanientet helt och hället öfversålladt med stjernor — dessa himlens blommors — susade en klagande vind, liksom en begrafningspsalm, genom träden, och framhbviskade -suckande sina öfverjordiska toner, långsamt bortdöende i det aflägsna fjerran. S:t Agnes kors var ett groft uthugget stenmonument, af den skepnad som dess namn tillkännager, och af okänd ålder; traditioner af heligt ursprung voro fästade dervid rörande de fordna kristna tidernas pilgrimer och helgon, och folket vördade den heliga symbol som reste sin höga skepnad från en kulle, vid hvars fot flöt den klara ström som nu badade Lewellyns gröna ängar. Då Ruth närmade sig korset såg hon, hopkrupen vid dess fot, en menniskofigur, omsiuten af en mörk kappa; skepnaden sait med hufvudet lutadt mot sina knän. Ruth gick så sakta att ej en gång ett prasslande löf förrådde hennes ankomst, och hon stod nära bredvid den hemlighetsfulla varelsen, med andjös förskräckelse lyssnande till de tunga suckar som undsluppo den lidande, innan den gednare genom ett sakta vidrörande märkte att hennes begäran var bifallen. Kapuschongen öfver hufvudet kastades tillbaka; det bedjande knäböjde, i den mest ödmjuka bönfallande stälining, vid Ruth Lewellyns föter — med ena handan utsträckt mot korset oeh den andra tryckt mot sitt klappande hjerta, liksom för att dämpa dess ångestfulla slag, hvilka det oaktadt banade sig väg I halfqväfda snyftpingar. Klar och lysande sken månen öfver qvinnans upplyftade anlete — ett anlete, i Nvars a blekhet döden tecknat sina drag; der wsns intet spår af skönhet, ty brist och sjuka hade derpå tryckt sin omisskänneliga pr Men ett vackert, rikt hår föll i Oorduing öfver hennes axlar, dessa hvita, utmerglade axlar, som af brist på betäckning nu voro blottade. ;BRosawunda! var allt hvad den djuptskakade Ruth kuade säga, i det hon tog ett steg framåt för att upplyfta henne,