fta stannade i sorgliga betraktelser. Det var
Losamundas graf; vackra blommor växte der-
å, rosor, ljor, violer, och den fina, ömtå-
iga blomman för dagen,, som genora sin
sorta tillvaro är en sinnebild af mennisko-
itvet,
Tre år efter degsa händelser återvände San-
illian till Eogland. Han hade ärft en stor
örmögerhet genom en aflägsen slögtings död;
8 hvilken ban aldrig haft den minsta för-
oppning. Det är troligt att det under andra
omständigheter skulle varit en viss grad af
örlögenhet i Santillians första möte med Rutb
Leweilyn under hennes eget tak; men fadrens
känslor voro nu alltför miökiiga och fordna
minnen dränktes i det öfverväldigsnde svall
af tacksamhet mot henne, som uppdragit den
skliga, blomstrande flicka, hvilken nu åter-
rdea till barns längtande famn. Utomdesg
var det hos Ruth sjelf en frihet och ledighet,
en hjertlig tillgifvenhet, som uttalade den upp-
riktigaste vängkap — Xen också ingenting
mer — hvilken förekom hverje itergång til
sorgliga minnen. Santillian ver förändrad;
besymmer och tavkar hade djupt förat häne
vackra panna, medan det glesnade, til en de:
grågade hirctlemnade de en görg med svarte
cker beiäckta tinvingarne bara. Förändrin-
gen var dock ej inskrönkt endast til hans
yttre; olycken bade verkat en helsosam och
genomgripande förändring i hans inre men-
niska, och hvem förmår väl söga huru Hans
stolta bj ita qvaldes af saravetsförebråelserna:
stygn vid tanken på henne, som var så ung, så
vacker och nu död? Hvad den mida och kristlig:
sinnade Ruh beträffar, såg bon knappt äldre ut
än då de för många år sedan skiljdes; hen-
ta hår delade sig öfver en slät och
rolafri panna, och hennes uttrycksfulla ögon
bibehöllo ännu ungdomens glans; men små-
ningom hade det, allt som tiden framgick,
atolit sig öferr henne ett visst obegcknifligt be-
hag — öfverjordiekt; eteriskt — ett magiekt
behag, hvilket spred sitt inflytande till hela
hennes verkningskrets och med stum välta-
lighet: förklarade, att hennes intressen och för-
hoppingar voro för alltid skilda från denna