ÖFVERSÄTTNING FRÅN ENGELSKAN.
Ruth satt allena i en af gamla Lewellyns
gemak, bliekande ut på den milda månen,
som i sina silfverstrålar badade träd och gräs-
vallar. Hon erfor en ljuf njutning af melan-
koliska roinnen — åt hvilka bon sällan öfver-
lemnade sig; ty Ruth ansåg det svagt, kanske
till och med syndigt, att gifva rum för fåfäng
saknad och bittra tankar. Sceneriet utom-
kring var romantiskt och inom hus voro stora
rum och praktfulla hvälfda tak: det ekpane-
lade biblioteket, Ruths älsklingsrum , ett
dystert, hvälfdt rum, öfverfiödade af konst-
messiga bildhuggerier, minnen från fordna
tider. Bandhunden skällde vid sin kedja, och
nattugglans bedröfliga läte gaf sig tillkänna
från dess ärftiga bo under taket. Dessa
voro de enda ljud som vid aftontimman
störde Leweilyns enelighet; ty den harmo-
niskt kuttrande skogsdufvan var tyst, och
kråkorna, som vid dagens gryning oupphör-
ligt läto höra sig , hade längesedan hopfällt
sina vingar och sökt hvilan. Ja, endast
vindens toner hveno genom de vida skor-
stenspiporna, rundtomkring gaflarna och bland
de hopflätade mossbelupna grenarae, vildt upp:
lyftande deras starka armar i den klara natt-
luften. Trots Bores nycker hvilade dock en
sabbatsfrid öfver ängens dunkla, glänsande
grönska som sträckte sig bort till de aflägsna
kullarne — en hvila, hvilken så småningom
stal sig öfver Ruths sinne, då hon urskiljde
de första svaga tonerna af en vild men BOrg-
lig melodi, hvilken vu höjde sig till ett rikt,
fullt harpackompanjemang.
Ruth smålog sorgligt då hon lyssnade der-
till; ty den klagande sången var ej egnad att
skingra hennes ovanliga melankoli. Ofta sade
hon till sig sjelf, när hon sålunda förleddes
att öfverlerana sig åt vemodets njutning: Upp
— upp och verka Ruth; lifvet är verklighet
Rts sena
) Se A, B, N:o 31—35.