med lika fort som stackars Duetto; men du
kommer ju och ser på 2 då jag sofver, och
kysser mig som du alltid brukar — vill du
ej det 2n
Lilla smekunge! tänk om jag säger ja?.
hviskade Ruth, omfamnande henne.
Ja då, då vet jag att jag skall dröräma
om dig eller om pappa, som är så långt borta,
och om englar fom vaka öfver honom ach
0os3. Gud nati älskade, älskade Ruth — glöm
icke gamle Martin: Baraton!,
Ruth såg med strålande ögon efter henne,
då Sidney gladt trippade bort, gnolande små
stumpar af den sång, med hvilken den blinde
harpspelaren nyss förtjust sina partiska åhö-
rare. Jag vill ej stanna på min resa, ej göra
halt vid någon stad, sjöng lilla Sidney under
det hon försvann.
VILL
Sju år hade förgått sedan den tid då San-
tillians barn anförtroddes åt Ruth Lewellyns
vård. Santillian sjelf ansträngde sig ännu för
att erhål!a en tarflig utkomst i Indien — och
stred manligt för ait försona fordna förvillel-
ser. Sju år hade sakta glidit förbi på gamla
Lewellyn, utan att stämplas af några ovanliga
tilldragelser, och om ätven lyckan icke blifvit
Ruths lott, njöt hon ett lugn och en förnö-
jelse i det ödmjuka uppfyllandetaf sina plig-
ter, som endast kan uppnås af en sann kri-
sten. Med mer än en mors uppoffrande kär-
lek vårdade hon det dyra barn, som i sina
späda år blifvit så grym! beröfvadt sina natur-
liga stöd; hon bemödade sig att uppfostra sin
skyddling i kärlek till och fruktan för den
slgode; och när den älskliga lilla flickan
hvarje afton knäböjde vid Ruths sida, utta-
lande sina enkla böner, bedjande Gud väl-
signa och bevara hennes käre frånvarande far
och alla vänner samt omvända alla syndare
till. ånger — då återljöd denna bön från Ruths
innersta själ — och hon utandades inom sig
ett namn, som ital ej fick komma öfver hen-
nes läppar — ett brännmärkt namn — den
oskyldiga Sidneys moders namn — ty Sidney
trodde sin mor vara död; och visserligen var!