-- lifvet är allvar!. Men just denna afton er-
höll den beklämda sinnesstämning, hvaraf hon
hela dagen lidit, fullkomligt välde öfver henne;
var det verkligen stundande händelser som
kastade sin skugga framför sig? Och hade
hon förlorat förmågan att bekämpa de hem-
lighetsfulla aningarne? Mörkret bidrog utan
tvifvel att öka fantasiens bländverk, hvilka i
någon mån skingrades, då en fjenara syntes
med ljus, och en liten glad flicka, efter ut-
geendet omkring tio år, med dansande gång
hoppade emot henne och med förtjusning ut-
ropade: . .
O, älskade Ruth ! Martin Baraton, den blinde
harpspelaren, har kommit hit; hörde ni ho-
nom icke? Han har under fönstret i månske-
net sjungit er favoritsång, och Dona och han
ha varit i gräl igen; ty Dona säger alltid till
Martin Baraton att välska romancer icke äro
hälften så vackra som irländska.n
Min älskade Sidneys, svarade Ruth, du
talar alldeles andan ur dig. Jag hoppas att
tjenarne taga vård om den stackars gamla
mannen ?,
Ja, de ha nu fört in honom i deras rum,
och han spelar der för dem, Martins lilla
sonson, Dueito, är med honom; men, åh be-
vars, jag glömmer ju nästan hvad jag kom
för att säga er, Ruth: Martin Baraton önskar
att genast få se er, han har någonting att ser.
skildt säga er,och tänkte att då ni hörde hans
harpa i det gröna här utanför, ni skulle kom-
mit ut, som ni förut ibland gjort. Han är
mycket trött; ty de ha gått långt i dag, och
lilla Duetto har somnat.,
Och jag tror, min lilla ros, att dina klara
ögon se ut som om de voro böjda för det-
samman, gvarade Ruth med outeäglig ömhet,
då den söta flickan smög sig till henne och
s5g upp i hennes bleka angigte med ett barns
ömma och förtroendefulla tillgifvenhet. Jag
är rädd för att Dona och Emarå hafva skol-
kat och att Martins musik förtrollat dem, så
att de glömt din softid, min lilja.,
Jag skall genast gå till sängss, svarade
den lydiga lilla flickan, och somna till och