Eongliga Teaterno hade i går afton många saker att bjuda på. Man gaf att börja med Hertiginnan de Nangis, hvari m:ll Jacobssons förträffliga spel i andra akten vann ett lifligt erkännande; derpå följde den vackra Pas de Shawl Oriental, hvarefter fru Sundberg och m:ll Norberg inropades. Kom så fjerde akten af Hugenotterna:, hvari m:ll Normani och hr Strandberg fördelaktigt utmärka sig, synnerligast uti duetten, som i början erinrar så mycket om den vackra slummer-arien ur Den Stumma,. Till slut gafs Nya Garnisonen eller Karnavalsskäratety, efter en längre tids hvila, och hvilket stycke, att döma af det varma emottagande detsamma rönte, tycktes egentligen vara det som ditlockat de flesta äskådarne, hvilka för öfrigt voro så talrika att man knappast varseblef några toma platser i salongen. Hvem minnes icke hvilket uppseende och hvilket bifall denna lilla täcka vädevill uppväckte då den först här uppfördes och då man hörde de häri förekommande vackra melodierna ur Friskytten, Den Stumma, m. fl. bekanta operor sjungas af lyriska scenens yppersta talanger? Så är väl icke fallet nu, men pjesen torde i alla fall för sin egen skull ännu roa mången. Då emellertid en Sällström icke ansåg för rof att uppträda såsom Henrik Osmond, hvarföre skulle hr Strandberg icke kunna göra detsamma? Det var just genom de utmärktare artisternas medverkan som de gamla operetterna erhöllo en så stor framgång. Äfven br Lundberg hade här varit vida att föredraga framför br Östberg, som, oberäknadt att han ingen sångröst tyckes ega, tilllika åtminstone ännu saknar de flesta reqvisita för Henriks roll. Fru Strandberg spelade Sophie, Henriks fästmö, med liflighet och värma och hennes föredrag af: I tornets djup, fördold för verldens öga, torde utan tvifvel varit det bästa af allt som i sångväg här förekom. Julies, korporalens, roll, hvar först fru Torsslow och sedan Emili Högqvist uppträdde och förtjuste alla åskådare, innehades nu af fru Bergmansson, söm återgaf den med ledighet och behag. Hr Söderberg hade såsom den gamle kommendanten för gamla bataljon ofvan och nedan i Lars Hjortsberg den aldra oupphinneligaste företrädaren, men förnekade dock ingalunda här sina goda och godkända komiska egenskaper. I den roliga scenen då Briquet med högra handen gör honnör för öfverste Osmond slog Hjortsberg med den venstra handen på trumman, gom låg bakom honom, högtiden till ära, och hvilken manöver alltid väckte det högljuddaste löje. Hvarföre gör icke hr S. desslikes? De unga damerna erhöllo kanske det mesta bifellet för sin med verklig precision utförda exercis och åstadkom Batailles (hr Uddmans) vådliga kullerbytta utför trapporna en ganska ljudelig munterhet, likasom det glada skämtet för öfrigt tycktes ganska mycket roa publiken. L. vete UTRIKES. SR Efter de, med snällposten i går afton ankomna utländska blad meddela vi följande.