Eongliga Teaterno
hade i går afton många saker att bjuda på.
Man gaf att börja med Hertiginnan de Nangis,
hvari m:ll Jacobssons förträffliga spel i andra
akten vann ett lifligt erkännande; derpå följde
den vackra Pas de Shawl Oriental, hvaref-
ter fru Sundberg och m:ll Norberg inropades.
Kom så fjerde akten af Hugenotterna:, hvari
m:ll Normani och hr Strandberg fördelaktigt
utmärka sig, synnerligast uti duetten, som i
början erinrar så mycket om den vackra slum-
mer-arien ur Den Stumma,. Till slut gafs
Nya Garnisonen eller Karnavalsskäratety, ef-
ter en längre tids hvila, och hvilket stycke,
att döma af det varma emottagande detsamma
rönte, tycktes egentligen vara det som dit-
lockat de flesta äskådarne, hvilka för öfrigt
voro så talrika att man knappast varseblef
några toma platser i salongen.
Hvem minnes icke hvilket uppseende och
hvilket bifall denna lilla täcka vädevill upp-
väckte då den först här uppfördes och då man
hörde de häri förekommande vackra melo-
dierna ur Friskytten, Den Stumma, m. fl.
bekanta operor sjungas af lyriska scenens
yppersta talanger? Så är väl icke fallet nu,
men pjesen torde i alla fall för sin egen skull
ännu roa mången. Då emellertid en Sällström
icke ansåg för rof att uppträda såsom Henrik
Osmond, hvarföre skulle hr Strandberg icke
kunna göra detsamma? Det var just genom
de utmärktare artisternas medverkan som de
gamla operetterna erhöllo en så stor framgång.
Äfven br Lundberg hade här varit vida att
föredraga framför br Östberg, som, oberäk-
nadt att han ingen sångröst tyckes ega, till-
lika åtminstone ännu saknar de flesta reqvi-
sita för Henriks roll. Fru Strandberg spelade
Sophie, Henriks fästmö, med liflighet och
värma och hennes föredrag af: I tornets
djup, fördold för verldens öga, torde utan
tvifvel varit det bästa af allt som i sångväg
här förekom. Julies, korporalens, roll, hvar
först fru Torsslow och sedan Emili Högqvist
uppträdde och förtjuste alla åskådare, inne-
hades nu af fru Bergmansson, söm återgaf
den med ledighet och behag. Hr Söderberg
hade såsom den gamle kommendanten för
gamla bataljon ofvan och nedan i Lars
Hjortsberg den aldra oupphinneligaste före-
trädaren, men förnekade dock ingalunda här
sina goda och godkända komiska egenskaper.
I den roliga scenen då Briquet med högra
handen gör honnör för öfverste Osmond slog
Hjortsberg med den venstra handen på trum-
man, gom låg bakom honom, högtiden till
ära, och hvilken manöver alltid väckte det
högljuddaste löje. Hvarföre gör icke hr S.
desslikes? De unga damerna erhöllo kanske
det mesta bifellet för sin med verklig preci-
sion utförda exercis och åstadkom Batailles
(hr Uddmans) vådliga kullerbytta utför trap-
porna en ganska ljudelig munterhet, likasom
det glada skämtet för öfrigt tycktes ganska
mycket roa publiken. L.
vete
UTRIKES.
SR
Efter de, med snällposten i går afton an-
komna utländska blad meddela vi följande.