YSLUUKHÖLMM, den 12 Februari. Vi hafva i vår utrikes afdelning meddelat underrättelse om ett nyligen för representantkammaren i Piemont förelagdt mål, som har särdeles vigt och intresse med afseende på frågan om samvetsfriheten. Det visar sig deraf att icke alla katoliker äro lika intoleranta som den österrikiska vasall som nu regerar i Toscana. Vi lemna efter den radikala engelska tidningen Daily News, härom följande redogörelse : Af en deputerads, hr Brofferios, yttrande synes att vissa förfaranden af brottslig natur nyligen egt rum i Genua mot en hr Mazzinghi; på den grund att han hyste och utspridde protestantiska tänkesätt. Den anklagade betecknas såsom medlem at det medicinska ståndet och som en nära vän och förtrolig med den engelske kaptenen Packenham, hvars deltagande för de olyckliga makarne Madiai på sednare tid gjort hans namn bekant för allmänheten. Det uppgifves att en förbjuden öfversättning af den Heliga Skrift fanns i fångens besittning vid arresteringstillfället, men af hvad beskaffenhet hans religiösa förmaningar voro till dem hvilka med honom brukade sammankomma till bönestunder, derom hafva vi ej erhållit någon kännedom. Representantkammaren j Piemont, vare detta sagdt till dess ära, ansåg det icke behöfligt att framställa någon fråga deröfver. Allt hvad man känner utöfver hvad som ofvan blifvit anfördt, är att efter en för slutna dörrar hållen rangakning, förklarades Mazzinghi skyldig till öfverträdelse af ett gammalt lagrum, som påbjuder kyrklig enhet, och at: han dömdes till tre års fängelse. Den deputerade, af hvilken detta upprörande handlingssätt framdrogs för Sardinska parlamenfet, förklarade sin afsigt vara att i denna sak ställa en följd af frågor till kronans förste minister. Men följande dagen gick grefve Cavour hr Brofferio i förväg med den förklaring å regeringens sida, att han högligen ogillade och beklagade hvad som blifvit gjordt af de andliga myndigheterna i Genua, och lofvade att inom få dagar förelägga kammaren en afskrift af konungens kassationsoch benådningsbref. Det är omöjligt att icke se hvad verkan denna manliga och beslutsamma handling å piemontesiska regeringens sida är egnad att utöfva på det allmänna tänkesättet, icke allenast inom konung Victor Emanuels rike, utan öfver hela Italien. Och hvarhelst för öfrigt intoleransen höjer sin hotande -band, skall denna -hedrande och välbetänkta motförklaring väcka känsla af hopp och glädje. Vännerna af religionsförföljelsen hafva haft den dårskapen och det öfvermodet att väcka den stora frågan om samvetsfrihet i ett land der det existerar ett fritt parlament och en fri press. Befolkningen i Piemont är katolsk — den af lagen stadgade statsreligionen är katolsk — konungen och folkrepresentanterna äro katoliker; men det finnes allmän diskussionsfrihet, tryckfrihet, representation och ministeriell ansvarighet, och det är derföre som den enskilda tarkefriheten härl icke ostraffadt kan väåldföras, till och med i gamla lagars namn. Den allmänna opinionen, grundad på rätt och billighet, vägrar att låta sig bindas af föråldrade föreskrifter, och de gom vansinnigt åkallade deras auktoritet hafva, dermed endast ådragit sig sjelfva skam och förödmjukelse. I sanning, om någonsin en myndighet värit slagen af förblindelse, så är det det högkyrkliga parti under -hvars jernok massan af Italien ännu suckar. Med sann uppskattning af vigten att bringa lagarne i Öfverensstämmelse med nationens känsla af rätt och billighet fördrar Jikväl nä den allmänna opinionen i Piemont, att de orimliga lagstadganden under hvilka Mazzinghil tilltalades skola formligen afskaffas. Man resonnerar ganska riktigtatt så länge som samvetsoch bekännelsefrihet, fastän garanterade af grundlagen, i det speciella förnekas af ännu icke upphäfda stadganden, är ingen menniska säker för förföljelse, kostnader och faror. Det är möjligt att prestpartiet kan lyckas uppröra några tyedrägtselementer i kammaren, då den mnödiga propositionen för detta ändamål kommer att framläggas. Men, skulle detta komma att inträffa, skall det endäst ytterligare bidraga till framgång och triumf för sanningens och framskridandets sak. Det är endast genom århundraden af offentlig diskussion och öppen kamp mellan folket å ena sidan och en inkräktande prestkast å den andra, som större delen af kristendomen tillkämpat sig den heliga rätten af nonconformity, rätten att ej behöfva underkasta sig den stela pålysta enheten i dogm, ritual och bekännelse. Om uti Italien, Österrike och Ryssland den borgerliga sty-1 relsen ännu är ett verktyg i Högkyrklighetens händer, och ännu våldförer den stora sannin-. gen att hvarje tänkande varelse är direkte och personligen ansvarig Gud, och honom ensam, för sina tankar, ord och gerningar, då de ej röra timliga ting, så kommer sig detta deraf att i alla och ett hvart af dessa förtryckta länder är talets frihet, är tryckfrihet, jury-inrättning och representativ författning något okändt. Ty den borgerliga friheten och den religiösa äro tvillingssystrar, och ehuru de för en tid må kunna finnas åtskiljda, dragas de dock alltid till hvarandra af outplånliga sympatier. Hade Toscana en representantförsamling skulle ej makarne Madiai försmäkta i fängelse. Emedan Piemont har en sådan författning, och en press som gör rätt för namnet, är detta land mäktigt att i en simpel och inflytelselös medborgares per-l( son hämnas den tysta bönens, den lugna be-l; traktelsens kränkta helgd.. i E