Gode Gud utropade Rosamunda, så be-
synnerligt att du aldrig sagt mig detta förutt
Du nämnde honom aldrig förut för mig,
bästa. Rosamunda; hvarföre. tycker. du då att
det är besynnerligt.n s
Nå godt, det är detsamma; men säg mig,
när och hvar du såg. Santillian?, svarade Ro-
samunda-: ifrigt.
Hans och min far voro vänner, jag blef
fader- och moderlös; och då Santillian åter-
vände från Vestindien, brukade han ofta
komma till, min förmyndares husi C — 3 och
några veckor voro vi tillsammans hos frök-
narna Howard.,
Det var ingenting i dessa enkla ord, som
kunde förorsaka en sådan förvirring hos Ro-
samunda; men det var dock ett något hos
Ruth Lewellyn, då hon yttrade dem, som
oroade och skrämde den lyssnande, någon-
ting ofrivilligt och oförklarligt, hvilket sade
mer än ord — liksom om skuggorna från det
förflutna blifvit uppbesvurna och visat sig i
hennes melankoliska ögon. Rosamunda kän-
de sig retad, hon visste ej hvarför; hvad hade
väl Ruth Lewellyn att göra med hennes San-
tillian? Hon utgöt en ström af frågor — så-
som: tyckte du om honom?, — tyckte han
om dig? — beundrade du honom ej utom-
ordentligt? — soch hur kunde du undgå att
ej bli kär i honom?
Till allt detta svarade Ruth småleende:
Fliekörna Leslie blefvo ej kära, såsom du
kallar det; i Sidney Santillian; och döck sä-
ger ryktet att de voro ganska Jätt betagna.
sJa, det är visst sannin, svarade Rogamun-
da, skrattande, soch min stackars älskade
mamma och jag kunde aldrig utgrunda orsa-
ken till deras likgiltighet för en på en gång
gå vacker och så — rikm
Hon tvekade, innän: hon uttalade det sed-
nare ordet; ty Ruth Lewellynsvögon voro fä-
stade på henne — ej längre milda och me-
lankoliska, utan genomträngande och förvir-
rande. Rosamundas sänktes under deras spä-
nande blick; de hade utforskat hennes hem-
ughet, en hemlighet; den hon knappast ville