Gode Gud utropade Rosamunda, så besynnerligt att du aldrig sagt mig detta förutt Du nämnde honom aldrig förut för mig, bästa. Rosamunda; hvarföre. tycker. du då att det är besynnerligt.n s Nå godt, det är detsamma; men säg mig, när och hvar du såg. Santillian?, svarade Rosamunda-: ifrigt. Hans och min far voro vänner, jag blef faderoch moderlös; och då Santillian återvände från Vestindien, brukade han ofta komma till, min förmyndares husi C — 3 och några veckor voro vi tillsammans hos fröknarna Howard., Det var ingenting i dessa enkla ord, som kunde förorsaka en sådan förvirring hos Rosamunda; men det var dock ett något hos Ruth Lewellyn, då hon yttrade dem, som oroade och skrämde den lyssnande, någonting ofrivilligt och oförklarligt, hvilket sade mer än ord — liksom om skuggorna från det förflutna blifvit uppbesvurna och visat sig i hennes melankoliska ögon. Rosamunda kände sig retad, hon visste ej hvarför; hvad hade väl Ruth Lewellyn att göra med hennes Santillian? Hon utgöt en ström af frågor — såsom: tyckte du om honom?, — tyckte han om dig? — beundrade du honom ej utomordentligt? — soch hur kunde du undgå att ej bli kär i honom? Till allt detta svarade Ruth småleende: Fliekörna Leslie blefvo ej kära, såsom du kallar det; i Sidney Santillian; och döck säger ryktet att de voro ganska Jätt betagna. sJa, det är visst sannin, svarade Rogamunda, skrattande, soch min stackars älskade mamma och jag kunde aldrig utgrunda orsaken till deras likgiltighet för en på en gång gå vacker och så — rikm Hon tvekade, innän: hon uttalade det sednare ordet; ty Ruth Lewellynsvögon voro fästade på henne — ej längre milda och melankoliska, utan genomträngande och förvirrande. Rosamundas sänktes under deras spänande blick; de hade utforskat hennes hemughet, en hemlighet; den hon knappast ville